Jag har glömt oss. De fysiska känslorna är borta. Jag minns inte längre hur det kändes att kyssa dig. Jag minns inte hur det var hålla din hand när vi promenerade. Jag minns fortfarande ruset i bröstet, tryggheten och värmen. Men allt det fysiska är glömt.
Till slut kommer du bara vara ett minne. Om drygt ett år kommer du börja suddas ut mer och mer för varje dag. Jag vet att en dag kommer slutet och den dagen kommer jag inte ens tänka på vad det är som har tagit slut. Den dagen kommer jag inte kunna se dig framför mig längre, jag kommer inte ha kramat dig på ett bra tag och kommer inte överhuvudtaget tänka en tanke som är i närheten av dig.
Det skrämmer mig, såklart. Det är klart att det skrämmer mig nu när jag fortfarande är i din närhet varenda dag och du blivit en del av vardagen. Hade du frågat mig för två månader sedan hade jag varit livrädd. Nu är jag bara lite orolig. Jag känner inte längre ett behov av din uppmärksamhet, jag kan till och med bli irriterad av din närvaro ibland. Men jag är fortfarande rädd att du kommer försvinna utan att jag liksom märker det.
Det enda som krävs nu är att jag får ut att jag inte vill höra dina fina ord längre. Att de bara gör ont, att de bara gör allt värre. Jag klarar inte av dem. Jag gråter just nu tack vare dem och jag hatar dig just nu. Det trycker i bröstet och jag kan se mina blöta ögonfransar. Jag har inte gråtit på länge och jag hoppades slippa det även idag. Kanske är det inte bara du, kanske är det lite av allt. Det var du som tog fram det, det låg bara och gnagde i hjärtat innan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar