I and Love and You

Jag är inne på mitt artonde levnadsår och lever i fullständigt kaos. Ibland gillar jag det, ibland ger det mig ångestattacker under nätterna. Jag är i behov av att ha kontroll för att min hjärna inte ska kollapsa. Egentligen är jag nog ständigt på kollapsnivå utan att erkänna det. Minsta lilla vink av oro kan få mig att tappa allt och bara gråta. Jag gråter mycket, förmodligen för mycket för att vara snart arton år. Jag borde vara mitt uppe i att leva livet och ta vara på tiden jag har kvar med mina klasskompisar innan studenten närmar sig med stormsteg om drygt ett år. Men många saker får mig att ångra val av utbildning och jag vet egentligen inte alls vad jag gör där jag är nu. Jag vandrar omkring i en dimma, min alldeles egna dimma, och släpper bara in de jag känner mig säker med. Jag svär över mitt misstag flera gånger i veckan. De få gånger vi har något att göra är det tråkigt och onödigt, resten av dagarna sitter vi på våra stora arslen och lär oss inte ett skit.

Jag har en bra sommar framför mig. Mitt sista sommarlov någonsin och jag skulle vilja säga att det kommer spenderas med precis de saker de ska spenderas med. Fylla arton, festa, ta körkort och en resa till London med världens bästa vän. Sedan hoppas jag på att kunna trycka in en del jobb däremellan för att ha råd att leva. Jobb har jag redan, så det är inget jag behöver oroa mig för. Än.

Jag hoppas på att flytta härifrån inom en inte för lång framtid. Den lilla håla vi bor i idag börjar bli för liten för mig. Jag spenderar så mycket tid jag bara kan i stan - om nu lilla Alingsås kan kallas för stad - där jag har alla de jag behöver och ännu fler. Här händer ingenting. Gatorna är tomma, helgerna spenderas instängd på rummet framför datorn och jag har inte ens några vänner kvar här. Jag spenderar alldeles för mycket tid framför datorn. Framförallt efter jag fick hjälp med att kunna titta på One Tree Hill via internet. Jag drömmer mig bort när jag ser det, föreställer mig hur det skulle vara att bo där och leva som de gör. Kanske gör jag det en dag, flyttar till USA och bosätter mig i något litet samhälle där inga kändisar går omkring förföljda av paparazzis och bara lever. Träffar en fin man med mörka ögon och ett fint leende. Kanske.