Det har snöat idag. Sådär onödigt mycket som det inte borde få göra i mitten av mars. Vi satt bokstavligt talat inlåsta i aulan och tittade på teatertreornas sista föreställning ever och när vi kom ut kunde vi genom fönstren se hur stora, vita flingor ramlade ner från himlen. Det gjorde mig deprimerad. Allting kändes tungt och jag ville sätta mig inne i aulan igen och låtsas att det var vår och fint utomhus. Där innifrån kan man inte se ut, det finns inga fönster. Maten som serverades i matsalen idag var näst intill vidrig. Det liksom växte i munnen. Moa och jag gick därifrån ganska med en gång för jag tänkte att jag skulle åkt hem vid tolv. Men det blev inte så utan jag stannade istället till ett då jag tog följe med Emilia till Sportlife och gjorde ett inte allt för ansträngande träningspass efter en kall och blöt promenad. Kroppen sa emot en aning så jag tog det lugnt. Träffade på Emilia i duschen så vi stod där och pratade en stund innan hon lämnade mig och omklädningsrummet för att gå hem. Då önskade jag ännu mer att jag bodde i närheten och kunde gå hem när jag ville. Jag hade lovat Felicia att vänta till fyra och åka bussen med henne, något jag fick ångra när jag suttit på stationen i en timme och blivit genomfrusen. Jag köpte en Risifrutti - vet inte hur jag tänkte, jag hade ju ingen sked - en banan och en kexchoklad med blåbär. Den sistnämnda kom faktiskt att överraska mig väldigt positivt! Klockan blev fyra och bussen kom. Där satt jag och frös ytterligare fyrtio minuter innan bussen stannade i Sollebrunn och jag var då tvungen att gå den tio minuter långa vägen hem och då bli ännu blötare om fötterna, ännu kallare i själen och tänka "blir jag inte sjuk nu, då blir jag aldrig sjuk" flera gånger.
Jag hade planerat att äta semlan jag såg stå i kylskåpet i morses och hade till och med skickat ett sms till Christian och bett honom att inte ta den, men det hade han gjort ändå. Så jag blev lite sur över det och gjorde mig snabbt och lätt en hamburgare och tog lite glass istället. Bäddade även ner mig med dubbla filtar i soffan och startade One Tree Hill. Det finns nog inget som får mig att drömma mig bort så mycket som att titta på det. Tänk att bo där, där solen skiner nästan hela tiden och man kan gå runt som om det vore svensk sommar året om. Det är nog något jag borde överväga, att flytta till USA. Åtminstone för att känna på hur det är. Jag tror jag skulle trivas om jag bara kommer över min fobi att prata engelska.
Nu är det inte så mycket kvar av den här kvällen. Klockan är sju och jag hörde precis pappa ropa "hallå" i hallen, vilket betyder att han har kommit hem med ostkaka och tunnbröd till mig. Snart är det alltså mat och sedan dröjer det kanske bara en timme innan jag går och lägger mig. Mamma kommer inte hem ikväll. Hon är i Borås och kollar på Mia Skäringer - hon från Solsidan - och skulle nog sova hos mormor fattade jag det som.
Det är inte heller speciellt mycket kvar av den här veckan. Jag tror inte riktigt att jag räknar morgondagen som en riktig skoldag då vi i princip bara har engelska mellan åtta och kvar i tio och sedan slutar vi. Jag har dock bestämt mig för att sitta kvar ett tag och försöka få ihop krönikan jag ska ha klart till på tisdag. Och kanske även redigera bilderna från igår och lägga upp dem. Jag har inte ens tittat på dem än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar