Pyro

Måndagar betyder korta skoldagar. Korta och allmänt onödiga. Jag vet inte om jag ens kan påstå att vi lär oss någonting på måndagar. Vi sitter på lektion efter lektion och lyssnar på vad alla andra förutom läraren har att säga. Dessutom är lektionerna korta och bara springer förbi.

Efter sista lektionen gick vi iallafall till matsalen och åt av lunchen som serverades innan jag, Moa och Pyttan gick till stan i sällskap med Emma och Ida som gick en bit bak. Emma lämnade oss för att gå hem och vi andra gick en sväng i Storken medan vi väntade på Ellen som skulle övningsköra på körskola. Vi fick dock besked om att hon inte skulle köra förrän en timme senare än hon trott så vi slösade bort en timme i Storken innan vi gick och satte oss för att vänta på Sally's. Det var ju faktiskt självaste Ellens födelsedag så vad skulle alternativet för fikaställe vara om inte Sally's? I väntan på födelsedagsbarnet köpte jag mig en kycklingmacka och Pyttan tog en Sharam special. Solen tittade fram bland molnen och värmde oss. Marcus anlände precis innan Ellen och Moa och födelsedagsfirandet kunde börja. Vi drog ihop fyra bord för att alla skulle få plats och jag tog med Ellen fram till disken för att köpa något gott att äta. Moa och Moa gjorde oss sällskap.

Presenter öppnades och det klottrades på ett litet födelsedagsbrev i form av en servett. En filmkamera skickades runt och fångade små fina ögonblick när vi satt där. Ellen betraktade sin nya klocka och sitt nya hästhalsband medan vi andra mest bara njöt av stunden. Marcus lämnade oss och så även Ida. Inom en kort stund reste även Moa på sig för att åka hem och baka bullar till oss inför mötet med klassen imorgon. Till slut var det bara jag, Ellen, Moa och Pyttan kvar. Det blir rörigt med alla dessa Moa:or. Ellen och Moa köpte iallafall varsin Sharam special medan jag satt där och undrade vad fasen felet var på mig som var så förbannat varm i ansiktet. Strax efter fyra hämtade mamma upp mig för att åka till Sportlife där det fick bli till att ta det ganska lugnt idag då jag hade hemsk huvudvärk sedan innan. Den har för övrigt inte lagt sig än.

Innan vi lämnade Storkenhuset för att sätta oss på Sally's mötte vi våran sjukskrivna idrottslärare. Vi suckade allihopa ganska ljudligt när vi såg henne komma gående emot oss i öppningen. Men hon stannade oss och det första som kommer ut ur hennes mun är "jag har inte saknat er ett dugg". Redan där tappade hon min uppmärksamhet. Vi stod där, alla fyra, och bara tittade på henne medan hon tjatade på om hur hemskt hon haft det med sin brutna axel och hur mycket bättre hon mådde nu. Hon frågade om vår närvaro på idrottslektionerna nu när vi har vikarie och vi sa att vi var där, då svarade hon med att säga att det är ju vissa som inte brukar vara där och slutade meningen med att hon inte skulle kolla på någon speciell. Den största sucken av de alla kom när hon sa att hon kommer tillbaka efter påsk. Så fort vi lämnade henne började vi klaga på detta och kom fram till att något måste göras. Först och främst ett prat med rektorn, sedan även läraren vi har i ämnet för nuvarande och hjälper inte det vet jag inte vad vi ska göra. En sak är jävligt säker; jag tänker inte sätta min fot på hennes lektioner om hon ska slösa bort två timmar med att tjata om hur hemskt hon haft det när hon varit skadad och hur dåligt hon mår. Det spelar ingen roll hur dåligt betyg jag får för det, jag vägrar. Lärare har ingen som helst rätt att prata om sina problem med elever och vi fötjänar verkligen inte att bli nedtryckta på det sättet.

Nu ska jag hoppas på att alvedonen jag svalde alldeles nyss börjar värka snart och sätta mig vid TVn för att titta på finalen av Top model.