torsdag 31 mars 2011

I dare you to let me go

Jag har glömt oss. De fysiska känslorna är borta. Jag minns inte längre hur det kändes att kyssa dig. Jag minns inte hur det var hålla din hand när vi promenerade. Jag minns fortfarande ruset i bröstet, tryggheten och värmen. Men allt det fysiska är glömt.

Till slut kommer du bara vara ett minne. Om drygt ett år kommer du börja suddas ut mer och mer för varje dag. Jag vet att en dag kommer slutet och den dagen kommer jag inte ens tänka på vad det är som har tagit slut. Den dagen kommer jag inte kunna se dig framför mig längre, jag kommer inte ha kramat dig på ett bra tag och kommer inte överhuvudtaget tänka en tanke som är i närheten av dig.

Det skrämmer mig, såklart. Det är klart att det skrämmer mig nu när jag fortfarande är i din närhet varenda dag och du blivit en del av vardagen. Hade du frågat mig för två månader sedan hade jag varit livrädd. Nu är jag bara lite orolig. Jag känner inte längre ett behov av din uppmärksamhet, jag kan till och med bli irriterad av din närvaro ibland. Men jag är fortfarande rädd att du kommer försvinna utan att jag liksom märker det.

Det enda som krävs nu är att jag får ut att jag inte vill höra dina fina ord längre. Att de bara gör ont, att de bara gör allt värre. Jag klarar inte av dem. Jag gråter just nu tack vare dem och jag hatar dig just nu. Det trycker i bröstet och jag kan se mina blöta ögonfransar. Jag har inte gråtit på länge och jag hoppades slippa det även idag. Kanske är det inte bara du, kanske är det lite av allt. Det var du som tog fram det, det låg bara och gnagde i hjärtat innan.

onsdag 30 mars 2011

What have I become, my sweetest friend

Onsdagar. Jag hatar dem. De blir automatiskt bara dåliga så fort klockan ringer på morgonen och man måste dra sig upp ur sängen. Det känns i hela rummet att man kommer misslyckas med det mesta.

Jag vet inte om jag vågar ta i och säga att den här dagen var den sämsta på länge. Det kanske inte är så om jag tänker efter, men det känns så just nu. För att börja från början höll jag på att slänga min mobil i golvet när alarmet gick igång imorses. Det kändes som jag hade stressat mig igenom natten, som att jag vridit mig fram och tillbaka i panik för att inte kunna somna. Pappa kom upp för att säga till mig att gå upp när klockan var fem i sex. Jag stönade högt och sa att jag var vaken innan jag tog mig upp. Allt tog lång tid den här morgonen så det blev lagom att lämna huset när jag var färdig, kanske var just det det enda bra med den här morgonen.

Det var halt på trappan men vi åkte bil med mamma till busstationen. Jag satt i min egna värld hela vägen till skolan och småpratade med Tessie när vi kommit fram. Moa kom tidigare än hon gjort de andra dagarna i veckan och då gick tiden lite fortare.

Jag spenderade större delen av dagen instängd i ett radiobås på sådär fyra kvadratmeter. Jag trivdes ganska bra där inne, med musiken på hög volym och ingen som kunde varken se eller höra mig. Det kändes inte som att jag hörde hemma utanför där idag, det var meningen att jag skulle sitta instängd och hålla inne mitt humör.

Vid lunch tröttnade jag på den äckliga luften och vi gick till matsalen för att äta överkokta potatisar, laxpanetter och ärtor som inte ville stanna i munnen. Det blev även en sväng till Willy's som slutade med en onödig påse godis. Det fick mig att få ont i magen så jag gav bort de sista bitarna till Alice.

När klockan blev sådär halv tre kände jag mig helt slut och tyckte att jag var färdig med dagens ansträngning. Inte för att jag gjort speciellt mycket, mer för att mina ögon sved och kroppen värkte. Jag slog mig istället ner bredvid Emma i datasalen och hon visade mig en massa klipp med en brittisk kille som man blev lite småkär i med en gång. Tog följe med min rödhårige, nytatuerade, nyligen hemkomna vän en bit innan vi skildes åt och jag gick mot sjukhuset för att möta upp mamma. Jag satte mig på en bänk i stolen en stund och försökte komma underfund med filmkameran jag fått med mig hem. Det gick dock inget vidare så jag gick in och satte mig bredvid mamma på hennes arbetsplats. Där fick jag sitta en stund men det gjorde inte så mycket.

Jag kände svidandet i halsen men vi åkte till gymmet. Det blev en kort stunds magövningar innan vi tog plats på varsin crosstrainer och laddade för indoor walking. Dock gick det inget vidare för min del. Eller rättare sagt så gick det rent åt skogen. Efter tjugofem minuter sa min kropp ifrån och det kändes som jag skulle ramla ihop. Jag stannade några gånger och körde igång igen efter en stund, men till slut tog det bara stopp och jag stannade. Istället spenderade jag de sista tio minutrarna lutandes mot väggen. Jag var fruktansvärt irriterad i och med att det tidigare under dagen hade känts som att jag verkligen skulle kunna ge järnet idag. Jag hade misslyckats och jag gillade det inte.

Sedan dess har min hjärna varit på en ny nivå. Någonstans mittemellan depp och trötthet, en blandning. Allt alla säger irriterar mig och jag vill helst bara gå och lägga mig. Ligga under täcket och tänka på ingenting och bara vara. Vad hindrar mig? Jag vet inte. Ingenting. Allt.

Jag älskar tonerna av Adeles röst. Speciellt i låten Someone like you. Texten och pianokompet i bakgrunden gör att min hjärna slappnar av. Hela albumet 21'Sampler är helt fantastiskt. Den kvinnan.

tisdag 29 mars 2011

En ledig eftermiddag, på egen risk

Ibland måste man få unna sig en ledig eftermiddag. Speciellt dagar som den här när man vet att eftermiddagen ändå inte skulle ha spenderats på något nödvändigt sätt. Vad är meningen att sitta kvar i skolan till halv fyra och göra ingenting? Absolut noll. Därför tog åkte jag och Moa hem vid tolv efter att ha suttit och korrekturläst Punkt-texterna för andra gången och ändrat en himla massa. Mitt i alltihop unnade vi oss lite skratt så att magen värkte, någonting som är absolut nödvändigt om man ska ta sig igenom sådanna saker. Tänk om det blir mitt framtida jobb; att sitta och rätta alla texter innan de trycks i tidningar. Fy. Nej. Jag får så dåligt samvete av att ändra sådant som andra skriver. Det blir ett fett nej på det.

Sedan jag kom hem har jag ätit lax, pasta, gurka och morötter. Jag har dansat vilt på dansgolvet - även kallat köket - tills jag blev varm och gick upp till brevlådan där jag återigen blev besviken över att mitt H&Mpaket inte har kommit ännu. Faktiskt hade det inte kommit ett endaste litet brev eller reklampapper i våran brevlåda idag, den var helt tom. Det händer inte ofta. Jag kokade lite kaffe och tinade några småkakor jag bakade i höstas när jag började läsa lite religion. Jag tröttnade dock ganska fort och hängde med huvudet på handen istället. Lyckades till och med somna där och vaknade av att huvudet ramlade av handen. Det var nästan lite filmiskt.

Idag blir det ett försök att somna vid nio igen. Det är riktigt segt att gå upp på morgnarna nu tack vare timmen vi gick fram i tiden i söndags.

Jag fick precis ett samtal från bilskolan jag och Moa ska till i sommar. Kvinnan som jag pratat med en gång tidigare är himla trevlig så jag blir inte ens nervös av att prata med henne. Hon ringde för att säga att de har semester stängt från den fjärde juli och tre veckor framåt, vilket innebär att jag kommer få vänta i en månad efter att jag fyllt arton för att kunna köra upp. Det suger stenhårt men jag har varit inställd på det ganska länge nu. Moa kommer åtminstone ha sitt. Sedan sa kvinnan - som jag lyckats glömma namnet på - även att det blivit något fel så när vi ska dit på påsklovet blir tiderna halv tre istället för halv två. Det gör inte mig så mycket. Jag blir lite nervös av att tänka på det, men jag hoppas att det går bra. I och med att det går så bra när jag kör med mamma och pappa nu så känns det lite bättre än det gjorde för några månader sedan. När jag körde hem från Alingsås igår - och mötte bredlast, vilket inte var trevligt alls - sa mamma att vi ska börja gå igenom alla delar på bilen så som var man kollar oljan och fyller på spolarvätska. Jag hade inte ens slängt en tanke åt att man faktiskt behöver kunna det. Fast å andra sidan kan nog pappa lära mig det ganska bra, min gamle biltokige far.

måndag 28 mars 2011

I may be bad, but I'm perfectly good at it

Irritationen la sig under dagen, även om jag hade rätt när det gällde religionen. Den var inställd och alla som rullade in fick samma ansiktsuttryck när vi berättade för dem att de kunde kommit en timme senare. Jag var ganska irriterad själv eftersom jag hade kunnat sova två timmar längre än jag fick göra, men det gjorde mig lite gladare att alla andra kände likadant som mig. Skadeglädje. Vi fick iallafall börjat våran kommande lektion fyrtio minuter tidigare och på så sätt även sluta fyrtio minuter tidigare. Tjugo i elva lämnade vi skolan för lunchfika på Sally's. Jag glädjehoppade lite innuti när jag kunde dricka en laktosfri latte utan att få ont i magen. Tack Gud för laktosfria produkter.

När klockan blev strax efter hald två skildes jag åt med Moa och tog tvåbussen hem, endast för att äta youghurt med banan och frusna bär - vilket för övrigt kan vara det godaste just nu - och sedan åka tillbaka till stan och träna. Alltså ett tidsfördriv sådär. Vad skulle jag gjort ensam i stan i två och en halv timme? Nej, istället åkte jag en fullproppad buss med pratglada vänner vid namn Felicia och Johanna, och även några små roliga krabater på andra sidan gången.

Träningen idag kändes riktigt bra. Jag började med tio svettiga minuter på crosstrainern och tyngre vikt på styrkemaskinerna. Gjorde även 60-70 situps på boll innan jag och mamma tog plats på varsin crosstrainer. 45 minuter stod framför oss men jag pallade bara 35. Dock väldigt effektiva sådana. Så ja, jag är nöjd med dagens pass efter min latvecka förra veckan. Nu kör vi på riktigt igen!

Klockan är redan kvart i nio. Jag brukar näst intill ligga i sängen nu. Vad händer med timmarna egentligen? Jag fattar inte var de tar vägen. Jag känner mig inte ett dugg trött även om det var otroligt segt att gå upp imorses. Kanske om jag lägger mig och läser Into the wild en stund, men den är lite för djup för att läsa på kvällen. Hm. Religionsboken ligger bredvid mig. Den borde man kanske också ägna lite tid åt. Äh. Jag gör det imorgon.

Sommartid kunde varit bättre

Jag är irriterad. Fruktansvärt trött och irriterad. Jag vet, jag är trött jämt, men idag är det brutalt. Förbannade jävla sommartid. Det enda positiva idag är att solen skiner en aning. Gatorna är hala igen, det låg en bil upp och ner i diket på vägen hit som fick mig att tänka på hur det skulle vara om det hade varit mammas bil vi åkt förbi. Katastrof. Panik. Förbannade jäkla måndag.

Det är tur att den här dagen är kort, mindre tur att den är ganska avgörande. Blir vi inte klara med Punkt idag så blir det väl ingenting förmodar jag. Tänk om våran religion är inställd, tänk om Britt-Marie inte är frisk än. Då är jag här i onödan. Men jag kommer åtminstone inte vara ensam om det. Om det nu skulle vara så. Vi har tre lektioner som blir som två. Tjugo över elva slutar vi. Jag undrar vad det är för mat idag.

Igår så jag och mamma på en film om en tjej i Texas som blev arresterad för något hon inte hade gjort. Den var baserad på en verklig händelse där tjejen som blev arresterad hjälpte tre män att stämma han som bestämde straffen för att han var razistisk. De lyckades. Det är sjukt att det finns ställen där det fortfarande är så. Hemska värld.

Vi ska måndagsfika idag. Måndagsfika kan vara den bästa fikan på hela veckan. Det är då man behöver den som mest och då den gör en som gladast, för att man har någonting att längta efter. Perfekt. Ellen kommer tillbaka idag med, skiten som varit i Spanien. Inte okej. Nu däckar jag på bordet.

söndag 27 mars 2011

Det är grått utanför mitt fönster

Snöar det en gång till innan november drar jag härifrån. Långt härifrån och stannar där, kommer aldrig tillbaka. Det är helt otroligt att det snöar. Det är snart april och det snöar. Det blri vitt på marken igen, efter en vecka med solsken som vi till och med kunnat avnjuta genom att sitta på marken utan att frysa arslena av oss. Just nu är allting bara bajs. Bajs bajs bajs. Ruttet. Illaluktande. Bara vidrigt. Just nu hatar jag allt.

Tidsomställningen har liksom gjort dagen jättekort. Det känns som man inte har gjort någonting. Jag och mamma var i Trollhättan förut idag, men inte ens där gjorde vi något. Eller, klart vi gjorde någonting, vi gick in och ut ur butikerna men vi hittade ingenting. Jag hade hoppats på att få köpa mig ett par fina vårskor på Scorett där jag har 100 kronor rabatt, men inte ens skor kunde jag hitta idag. Det är något fel på idag. Men det förstås, hur kan det inte vara fel att det kommer snö när man ställt om klockan till sommartid?

Just nu känner jag till och med hat mot dig. Jag stod i duschen alldeles nyss och slängde arga tankar emot dig och ditt beteende. Jag ångrade att jag träffat dig, jag ångrade allt jag gav till dig och jag ångrade att jag är din vän. Ibland undrar jag hur jag står ut, hur jag pallar med ditt ständiga klagande utan att säga emot. Varför jag försvarar dig och varför jag blir förtvivlad när andra nämner dig och ditt nya liv. Varför jag överhuvudtaget bryr mig om dig. Men sedan påminner jag mig själv om hur bra vi ändå hade det, ett tag. Jag kommer på mig själv med att sitta på bussen på morgnarna och minnas vissa stunder men sedan påminna mig själv om att inte tänka på det, för det gör mig bara ledsen. Alla de tiotal låtar jag har i min spellista som får tankarna att sväva tillbaka till sommaren direkt, jag hatar dem ibland. De är så många att de övervinner alla de nya. De är orättvisa med sina fina ord och fina stunder som bara helt automatiskt finns där, och förmodligen aldrig kommer försvinna. Ibland hatar jag dig för allt det och för att du förstörde det utan att ens försöka kämpa. För att du kämpar nu, för att hon gör ditt liv så mycket lättare, för att hon har "förändrat ditt liv", precis så som du sa att jag gjorde. För att hon skrev att hon "älskar dig" och för att jag inte vågade skriva allt det där jag ville skriva. För att du ljuger och säger att jag är så bra fast att du inte tycker det. För att du inte svarar på sms. För att du bara ljuger och bara tänker på dig och ingen annan än dig själv. När ska du lära dig att världen inte snurrar runt dig, att det finns andra som har det svårt även om du har det svårare?

Minus

Det är kallt. Det snöar. Jag är trött. Jag vill hyra film men då måste jag GÅ till macken. Det är skola imorgon. Vi har prov på fredag. Ugh.

En dröm

Jag drömde något obehagligt inatt. Extremt obehagligt faktiskt. Jorden höll på att gå under, jag var inte i samma land som mina föräldrar och jag försökte få kontakt med Moa via sms. Landet jag var i höll på att fyllas av vatten. Emilia och Emma var med, jag hade min mobil i fickan som ständigt var under vatten - men på något vis ändå klarade sig. Jag vet inte vart Moa var, jag var förtvivlad över det. Jag tappade min mobil i det djupa vattnet under mig precis när jag ringde mamma. Jag frågade Emilia om jag kunde låna hennes - som såg ut som Emmas - och slog numret till mammas jobb. "Dör du eller?" var det första hon sa när hon svarade. "Hej", sa jag och grät. Just då steg vattnet så hela rummet jag var i blev fyllt och precis innan jag vaknade tog jag tag om näsan för att hålla andan. Tack och lov att jag vaknade då. Känslan var obeskrivlig. Klockan på min mobil visade halv sex när jag vaknade och jag var rädd för att somna om. Det var som att jag fortfarande inte var säker på att det var en dröm utan kanske var mitt emellan att leva och dö. Vatten kommer från och med nu vara farligt för mig. Läskigt, skrämmande och dödande.

lördag 26 mars 2011

Familjen kan, om dom vill

Hoppar lite i takt med lillebrors musik. Blir lite glad av att han faktiskt har lite musiksmak bakom allt dunk, mina fina bror. Han är faktiskt fin, bra att ha liksom. Lite kram på honom såhär utan att han vet om det, för hade han vetat hade han sagt "vad fan håller du på med?" Typiskt honom. Och så lite applåder för honom för att han övningskörde så bra på vägen hem från Gräfsnäs. Och lite kärlek. Oj, vad jag bara öser på.



<3
 

Born this way

Jag njuter av solen som värmer, huttrar av kylan i skuggan och hoppas att alla de väderprognoser som säger att det ska bli snö igen har fel. Jag har ägnat mig åt att städa övervåningen, sitta ute och läsa Into the wild idag. Kvällen kommer antagligen spenderas i TVsoffan efter en middag bestående av fläskfilé och färsk pasta. Jag har designat om här lite, blev ganska nöjd även om det tog tokigt lång tid innan jag förstod hur man skulle ta sig till. Imorgon kanske det blir en sväng till någon resemässa i Göteborg och en sväng på stan, vi får väl se. Annars ska jag ge det ett försök till att plugga religion, även om jag tvivlar på att jag kommer lyckas.

Min gula, fina, trasiga, förbannade moppe ska säljas. Inte för att jag bryr mig speciellt mycket, jag använder den aldrig. Jag är faktiskt glad att bli av med den och dessutom få 2000 kronor för den - som kommer gå direkt till inköpet av min nya kamera. Ska se om jag kan få sålt min kamera på något vänster, lägga ut den på internet. Jag vet inte vad det är för fel på den men får kanske sålt den iallafall, om inte hela så åtminstone kamerahuset. Affärer affärer..

fredag 25 mars 2011

Underbara helg

Det är fredag kväll och helgen har bara påbörjats. När skolan tog slut idag hade tröttheten redan slagit ner mig och tagit mig upp igen så jag tog en promenad i min premiäranvända skinnjacka till mammas jobb där jag köpte mig en fralla och en liten festis för att ladda upp inför kommande träningspass. Jag är dock otroligt besviken på passet idag, det var utröttande och luften gick ur mig efter tjugo minuter. Det är nog inte meningen att man ska träna när man är tröttast i världen och helst av allt bara vill gå och lägga sig. Men jag höll mig kvar på crosstrainern hela 45 minuters passet och delade några glada blickar med Emilia som stod en bit bort och kämpade, till skillnad mot mig själv som egentligen bara stod och trampade hela passet.

Innnan indoor walkingen var jag och mamma på mattan och gjorde magövningar när Åsa kom som mamma bestämt "träff" med på gymmet. Det blev dock inte så mycket träning utan istället satt vi där och pratade skit - det kändes inte alls konstigt att sitta där och prata med min mamma och hennes gamla kompis. Något av det försa Åsa sa när hon kom och satte sig med oss var "jag måste bara fråga, jag var hos mamma häromdagen nämligen och då sa hon att ni ska flytta till Alingsås". Det är knäppt. Sorgliga lilla skitställe till samhälle det här. Nu kanske det är så att min bror gått och sagt till en av de mest skvallrande och skvallerbyttor att vi varit och kollat på hus i stan och då får vi ju skylla oss själva, men att saker och ting sprider sig så fort är helt otroligt. Människorna i den här hålan har ingenting intressant att prata om eftersom de inte gör annat än jobbar, städar och promenerar så de skvallrar om alla de som kanske råkar göra någonting som iallafall är intressant. Sånna här saker kan bli hur stora som helst, det kan sluta med att vi träffar på någon i affären som säger "jag trodde ni hade flyttat härifrån".

När jag och mamma kom hem blev det till att beställa pizza från den nyöppnade pizzerian här - ja, någonting händer det faktiskt här även om det är sällan. Jag bestämde mig för en hawaii med kebabsås och pappa försökte komma fram på telefonlinjen för att beställa kvällens middag. Första gången gick det inte att komma fram och när han väl kom fram sa de att det skulle ta 35 minuter. Det var inget konstigt, tyckte vi, för vi hade sett hur mycket folk det var där och hört hur mycket de hade att göra. Pappa tog bilen ner nästan exakt efter 35 minuter men ringde fem minuter senare och sa att det skulle ta ytterligare en halvtimme. Jaha, tänkte vi, och satte oss och käkade upp vindruvorna som stod på bordet. Men jag kan säga att det var värt väntan, för pizzan var utsökt! Jag tror att våran gamla hederliga pizzeria får passa sig om de ska lyckas med såhär hårda konkurrenter.

Vi blev kvar vi matbordet en lång stund för att prata om pappas otrolugt udda olyckor han varit med om och det slutade med en lång historia om när mamma och pappa var på semester i Grekland någon gång för längesedan och skulle köra bil hem från Köpenhamn. De hade missat båten och fått sova i bilen, bilen hade stannat och de hade fått hjälp av någon men det tog två och en halv timme och när de kommit till Göteborg lade bilen av igen och då visade det sig att killarna (som var unga och på någon sorts prao) hade glömt skruva åt något så det var olja över allt under motorhuven. Pappa sa att det såg ut som att någon hade målat med olja över allting. För lite drygt en timme sedan nu lämnade vi bordet.

Pappa har fått med sig en Macbook Pro hem från jobbet, för att testa om han vill ha en sån som jobbdator. Jag satte mig och pillade på den förut och föll lite. Jag frågade om inte pappa kunde ta min dator så kunde jag ta hans, men det funkade tydligen inte så. Jag trodde inte att jag skulle bli sugen på att ha en egen Mac någon gång, men nu är jag tydligen det. Det får jag nog glömma, tack och hej med den tanken.

Helgen ser ut att bli lugn och ensam. Jag ska spendera några timmar till att plugga religion och skriva på "gäst hos verkligheten"-texten, och sen kanske jag även ska ge mig på att designa den här bloggen till något mer än en färdig mall. Hemskt tråkig är den faktiskt har jag kommit fram till. Om solen tittar fram blir det ut och sitta och njuta av den med såklart. Sedan frågade jag mamma alldeles nyss om vi inte kunde köpa hem frusna bär, laktosfri mjölk och laktosfri youghurt så jag kan göra smoothies som mellanmål, så jag hoppas på ett sådant mellanmål någon gång under helgen med. Jag fick plötsliga cravings efter det nämligen.

Ja. Nu är klockan tio i tio och såhär länge har jag inte varit vaken på hela veckan. Det känns i ögonen att det är dags att dra sig till sängs snart så jag ska väl snart ta och förbereda mig med alla ögondroppar och grejer som ska tas innan jag kan krypa ner under täcket.

torsdag 24 mars 2011

Medicin hit, medicin dit

Cetrizin, bricanyl, nasonex, lecrolyn. 611 kronor. Vilket monster allergin är, ondare och ondare för varje dag. Att doktorn jag fick komma till dessutom var totalt värdelös gjorde inte saken bättre. Jag hade nog inga förväntningar egentligen, jag vet att de på vårdcentralen inte är speciellt intresserade av att undersöka folk. Jag fick inte ta några prover men fick ändå recept på alla olika sorters medicin man bara kan få för att dämpa allergi. Jag är dock väldigt glad att jag fått mina egna mediciner och inte längre behöver ta av mammas. Så nu har jag ögondroppar, nässpray, luftrörsvidgande och allergitabletter.

Jag och mamma tog en promenad när vi kom hem från apoteket och affären. Jag hade ingen jacka på mig och det var inte så farligt kallt när man fick upp värmen. Jag satt på en liten bänk i solen en stund, bänken där man alltid måste spendera en liten stund varje vår. Tog en dusch och tvättade mitt äckliga hår innan jag gick ner för att göra våfflor. De blev otroligt frasiga och mumsiga med grädde och sylt på. Nog för att det inte är våffeldagen förrän imorgon men man får faktiskt fuska lite.

Effektiv

De dagar när man kommer hem tidigt från skolan är nog de dagar man får mest gjort. Man har tagit sig upp ur sängen och gjort allt det där på morgonen som man behöver för att känna sig pigg. När man ändå varit i skolan och arbetat några timmar kan man lika gärna fortsätta när mna kommer hem. Jag har hunnit läsa sidorna i svenskaboken vi skulle läst till imorgon, vikt den torra tvätten som hängde i källaren och slängt i en ny i maskinen och skrivit ut orden vi ska ha prov på imorgon. Nu borde jag sätta igång med att jobba på engelskaprojektet vi ska ha gjort en planering för till imorgon men jag tar och gör det när jag kommer tillbaka från värdcentralen istället, och så självklart plugga på orden med. Det känns lite konstigt att säga det, har aldrig pluggat på svenskaord innan och har alltid fått IG på proven - mest för att jag inte orkar bry mig. Nu ska jag dock sätta mig och plugga in ett hundratal ord och se till att få godkänt imorgon. Jag känner mig effektiv trots att ögonen drar ihop sig och näsan killar.

Termometern visar 11,6 grader. I skuggan. Dock är solen inte framme så mycket som jag önskar att den vore, det är disigt och det blåser. Hade det inte varit så hade jag antagligen satt mig ute i lä och läst på orden, men det lockar inte. Jag längtar till den dagen då solen får vara framme utan att vinden ska komma och förstöra värmen, när man inte behöver ha jacka på sig när man sitter ute och kanske till och med tunnare kläder. Det är inte långt kvar nu, känns det som tills man hör på TVn att det ska snöa på söndag. Fuck it.

Allergiattack

Det här är en otroligt onödig dag egentligen. Vi har två lektioner, engelska och idrott. Jag ska bara vara med på den första eftersom jag ska till vårdcentralen och ändå inte hinner vara med på idrotten. Så jag spenderar två timmar i skolan idag. Att jag ens är här, jag förstår inte. Men vad gör man inte för att vara en av de med mest närvaro i klassen (heja dig och mig, Moa!)

Jag vaknade kvart över fem idag; en halvtimme tidigare än nödvändigt. Det kändes otroligt tungt men jag kunde inte somna om så jag låg där och vred på mig tills klockan blev kvart i sex. Tröttheten hänger över mig, huvudet väger ett ton och ögonen svider. Näsan kittlas och jag nyser ibland. Nu har det satt igång på riktigt, efter blåsten igår har väl varenda liten allergigrej i världen flugit iväg från var de än kommer ifrån och attackerar alla oss som lider av det. Tack och lov för att jag ska till vårdcentralen idag. Frågan är ju hur mycket dom kommer hjälpa mig. Jag vägrar gå runt såhär hela sommaren och nästan ända fram till vintern. Vägrar.

Igår kväll tog mamma av plasten av en ny H&M-katalog. Den stora vår/sommar-katalogen innehöll inte någonting jag fastnade för så jag minns inte att jag beställde någonting alls från den. Men den här däremot, oj så mycket fint! Jag satte mig direkt efter tacosmiddagen och skrev ner allt jag ville ha, det blev hela sju eller åtta olika plagg för sammanlagt 1000 kronor. Även om det är mycket pengar så kändes det bra, jag behöver nya kläder inför sommaren! Och det gick faktiskt inte att motstå någonting utav det jag beställde. Så antagligen kommer paketet någon gång i nästa vecka. Lycka på det!

Nu utbrast Moa "Har du hört Sandra Beijers röst?!" Nej, det har jag inte. Dags att rikta uppmärksamheten mot det.

onsdag 23 mars 2011

Noll motivation, noll ork

Man tycker att med solen kommer allt som är bra. Genast sprider sig det lite hopp om sommar när den tittar fram bakom molnen även om det bara är mars. Vinterkängorna åker av och ersätts av tygskor även om det fortfarande finns snö i vissa hörn av gator och trots att de varnar för snö på nyheterna. Man gör vad som helst för att få fram sommarkänslan så tidigt som det bara går. Vissa färgar håret ljust, vissa tar av sig mössan.

Jag har haft värre vårar. Jag har haft bättre. Jag har ingen inspiration till någonting. Ingen motivation. Ingenting. Det står bara still och jag känner inget sug efter något mer än att ligga i sängen och titta upp i taket. När skoldagarna går mot sitt slut är jag dödstrött och vill bara hem. Dock är hem så långt bort, hem är inte hemma längre. Det är ett tvång att anpassa sig efter bussar och det går inte att gå hem en stund innan man ska göra saker, allting måste alltid ske på direkten för att det inte ska bli tråkigt att vänta. Väntan gör en ännu tröttare och den härliga förväntan efter något blir inte lika hög längre.

Det enda jag känner just nu är trötthet. Blåsten tränger in genom huden och in i huvudet. Den för med sig huvudvärk och ännu mer trötthet. Toppar man detta med allergi så kan det nästan inte bli värre. Det är som att vinden tar med alla pollenartiklar in i huvudet och där sitter de sen tills man varit inomhus och borta från allt tillräckligt länge så att de tagit sig ur och lämnat en ifred. Men tröttheten sitter fortfarande kvar eftersom det enda man orkat göra under tiden allergin befunnit sig inne i huvudet är att sitta, vilket man inte direkt blir piggare av.

Jag vet inte vad jag behöver. Kanske någon som tar tag i mig, som tvingar mig att göra saker, som tvingar mig till gymet och som tvingar mig att tänka på ett annat sätt. Men hur ska jag kunna lägga sånna saker på någon? Den enda som kan hjälpa mig är jag själv men för att överhuvudtaget orka ta tag i det måste jag få något som gör att allergin inte påverkar mig så fruktansvärt mycket. Jag behöver motivationen för i april kommer vi ha en massa saker att göra i skolan, ellet åtminstone mer än vi är vana vid, och all ork som bara går att trycka fram behövs.

Efter att vi idag fått fram vad vi tycker till de lärare som det rörde sig om kanske det kan bli förbättringar i skolan. Jag har ingen aning om hur de tänker på det här efter att vi överrumplade dem på det sättet vi gjorde men jag hoppas verkligen att de tänkt över det och verkligen vill göra något åt det. Det tar på allas krafter att vi ska behöva säga till våra lärare att göra något under skoltid när det egentligen är deras uppgift att peppa oss. Vi behöver ju alla krafter vi har för att orka ta oss upp på morgonen och faktiskt ta oss till skolan varenda dag.

Jag vill ha en kamera i min hand. Jag vill ha inspiration till att fotografera naturen men all natur som finns omkring här är redan fotad tiotusen gånger om. Jag vill åka iväg någonannanstans. Sätta mig upp på ett berg och titta ut över skogen eller rent utav förflytta mitt hem till ett annat ställe. Det skulle vara det allra bästa. Kanske att jag skulle kunna få upp orken till allt och motivation till att fotografera igen om jag får komma närmre de jag älskar och behöver. Jag behöver den här flytten. Det är kanske svårt att förstå för både föräldrar och syskon, men jag har ingenting kvar här längre. Jag har inga vänner här. Jag har ingen utbildning jag går här. Det enda jag har här är en timanställning på ett gatukök som ger mig extra pengar varje månad. Jag behöver komma närmre mina vänner. Jag behöver dem.

Onsdag

Att hoppa över allergitabletten en dag räckte tydligen för att hela huvudet skulle tjockna till. Ögonen svider och näsan är tätare än den brukar. Dessutom gör huvudet ont. Förbaskade jäkla allergi. Men imorgon ska jag iallafall få kollat upp vad det är jag är allergisk mot, förhoppningsvis.

Igår var en allmänt jobbig dag. Inte i skolan, där gjorde jag ingen nytta alls. Jag gick fram och tillbaka i mediahuset och tittade på vad alla andra gjorde, mellan åtta och tio över två. Himla spännande. Men på de timmarna hann vi ha klassmöte utan lärare där vi kom överens om att det måste göras förändringar på media om vi överhuvudtaget ska kunna komma någonstans efter gymnasiet. Vi åt Moas mumsiga bullar och nickade till allt Emilia stod framför oss och sa. Här måste hända något!

Jag tog halv tre bussen hem och från och med att jag kom hem till att jag gick och lade mig gjorde jag absolut ingenting, förutom att sitta vid matbordet i över en timme och prata med mina föräldrar om samma sak som vi pratade om på vårt klassmöte tidigare. De kom med bättre förslag än de vi tänkt oss innan och jag meddelade både Emilia och Moa om dessa. Förhoppningsvis kan det hända någonting så att vi slipper gå runt med ångest för valet av utbildning vi gjorde i nian. Som att jag inte redan gjort det tiotusen gånger.

Jag lade mig innan nio och sov gott trots konstiga drömmar som jag inte förstod mig på. Himlen var otroligt vacker när jag vaknade och jag sörjde lite att min kamera inte fungerar. Dock är jag nästan säker på att jag kommer få en Nikon D3100 i födelsedagspresent i sommar, men det är ju ett tag kvar. Det enda jag egentligen kräver är att jag har den tills jag åker till London har jag ingen kamera där kommer jag dö.

Idag är det redan onsdag och radio står på schemat hela dagen. Det lockar inte alls. Radio är tråkigt, onsdagar är tråkiga. Kanske kan den här dagen spenderas en del ute i solen och på så sätt bli snäppet bättre. Ikväll väntar ett Indoor walking-pass på Sportlife. Imorgon är det redan torsdag igen som för min del kommer vara väldigt kort. Det blir att åka till skolan, vara där från åtta och hem igen vid tio då jag ska vara hos vårdcentralen tjugo i två och ändå inte hinner vara med på idrotten. Ganska skönt.

måndag 21 mars 2011

Pyro

Måndagar betyder korta skoldagar. Korta och allmänt onödiga. Jag vet inte om jag ens kan påstå att vi lär oss någonting på måndagar. Vi sitter på lektion efter lektion och lyssnar på vad alla andra förutom läraren har att säga. Dessutom är lektionerna korta och bara springer förbi.

Efter sista lektionen gick vi iallafall till matsalen och åt av lunchen som serverades innan jag, Moa och Pyttan gick till stan i sällskap med Emma och Ida som gick en bit bak. Emma lämnade oss för att gå hem och vi andra gick en sväng i Storken medan vi väntade på Ellen som skulle övningsköra på körskola. Vi fick dock besked om att hon inte skulle köra förrän en timme senare än hon trott så vi slösade bort en timme i Storken innan vi gick och satte oss för att vänta på Sally's. Det var ju faktiskt självaste Ellens födelsedag så vad skulle alternativet för fikaställe vara om inte Sally's? I väntan på födelsedagsbarnet köpte jag mig en kycklingmacka och Pyttan tog en Sharam special. Solen tittade fram bland molnen och värmde oss. Marcus anlände precis innan Ellen och Moa och födelsedagsfirandet kunde börja. Vi drog ihop fyra bord för att alla skulle få plats och jag tog med Ellen fram till disken för att köpa något gott att äta. Moa och Moa gjorde oss sällskap.

Presenter öppnades och det klottrades på ett litet födelsedagsbrev i form av en servett. En filmkamera skickades runt och fångade små fina ögonblick när vi satt där. Ellen betraktade sin nya klocka och sitt nya hästhalsband medan vi andra mest bara njöt av stunden. Marcus lämnade oss och så även Ida. Inom en kort stund reste även Moa på sig för att åka hem och baka bullar till oss inför mötet med klassen imorgon. Till slut var det bara jag, Ellen, Moa och Pyttan kvar. Det blir rörigt med alla dessa Moa:or. Ellen och Moa köpte iallafall varsin Sharam special medan jag satt där och undrade vad fasen felet var på mig som var så förbannat varm i ansiktet. Strax efter fyra hämtade mamma upp mig för att åka till Sportlife där det fick bli till att ta det ganska lugnt idag då jag hade hemsk huvudvärk sedan innan. Den har för övrigt inte lagt sig än.

Innan vi lämnade Storkenhuset för att sätta oss på Sally's mötte vi våran sjukskrivna idrottslärare. Vi suckade allihopa ganska ljudligt när vi såg henne komma gående emot oss i öppningen. Men hon stannade oss och det första som kommer ut ur hennes mun är "jag har inte saknat er ett dugg". Redan där tappade hon min uppmärksamhet. Vi stod där, alla fyra, och bara tittade på henne medan hon tjatade på om hur hemskt hon haft det med sin brutna axel och hur mycket bättre hon mådde nu. Hon frågade om vår närvaro på idrottslektionerna nu när vi har vikarie och vi sa att vi var där, då svarade hon med att säga att det är ju vissa som inte brukar vara där och slutade meningen med att hon inte skulle kolla på någon speciell. Den största sucken av de alla kom när hon sa att hon kommer tillbaka efter påsk. Så fort vi lämnade henne började vi klaga på detta och kom fram till att något måste göras. Först och främst ett prat med rektorn, sedan även läraren vi har i ämnet för nuvarande och hjälper inte det vet jag inte vad vi ska göra. En sak är jävligt säker; jag tänker inte sätta min fot på hennes lektioner om hon ska slösa bort två timmar med att tjata om hur hemskt hon haft det när hon varit skadad och hur dåligt hon mår. Det spelar ingen roll hur dåligt betyg jag får för det, jag vägrar. Lärare har ingen som helst rätt att prata om sina problem med elever och vi fötjänar verkligen inte att bli nedtryckta på det sättet.

Nu ska jag hoppas på att alvedonen jag svalde alldeles nyss börjar värka snart och sätta mig vid TVn för att titta på finalen av Top model.

söndag 20 mars 2011

Beautiful dangerous

Och så var det söndag. Igen. Hur många veckor har det gått på det här året nu egentligen? Elva? De bara springer iväg. Nu skiner solen utanför fönstrena och snön smälter sakta men säkert. Våran baksida är fortfarande full med ett tjockt lager snö tack vare att solen inte kommer åt där. Det är nästan så jag önskar att det regnar någon dag snart så att det försvinner, mest för att baksidan är det jag ser när jag tittar ut genom mitt fönster. Eller så får jag bara låta bli att titta ut och gå direkt till andra sidan av huset där snön är borta och solen är varm.

Lördagen spenderades hemma och bara hemma. Såg klart alla tillgängliga OTH-avsnitt och blev lite deppig över hur det slutade. Nu måste jag vänta till 19 april för att kunna se nästa. Mer tid till att göra ingenting. Jag, mamma och pappa åt plockmat tills vi var mättare än mättast och kollade sedan på Körslaget. Jag tröttnade dock satte mig på övervåningen och kollade på Cash Cab istället. Hemskt underhållande program måste jag erkänna. När det var slut fanns det inte längre något kul att titta på så jag gick och lade mig, klockan tio.

Jag vaknade i ett iskallt rum tack vare att jag glömt sätta på elementet efter att jag vädrade mitt rum igår. Det var faktiskt skönt att sova i så kallt när man hade ett varmt täcke så jag klagar inte. Tänk när sommaren kommer och man ligger där och svettas som en gris för att det är så varmt under täcket, men att sova utan täcke är näst intill omöjligt. Någon månad till så kanske värmen blir lite mer övertaglig och man behöver inte gå runt med tjocka halsdukar och vinterjacka. Så jag längtar.

Snart ska jag dra mig iväg till 42ans varma atmosfär och jobba 9 timmar, eller 9 och en halv om man vill vara petig. Det lockar inte alls efter att Felicia sa hur mycket de hade att göra igår. Förhoppningsvis går timmarna iallafall fort då och eftersom jag jobbar med Vendela idag blir det ingen pina. Jag bestämde mig efter förra gången jag jobbade en söndag att jag skulle vara där tidigare än jag var då, det var stressigt att bara vara där en halvtimme innan vi öppnade när klockan var så mycket.

lördag 19 mars 2011

En fredagskväll i Sollebrunn

Mina ögon svider. Näsan rinner. Antingen så är det för att det städas i huset eller så är det allergi/förkylning. En sak är iallafall väldigt säker; det är irriterande.

Moa lämnade mig nyss. Hon åkte med mig och mamma hem från stan igår efter att mamma tränat och jag varit hos Martin och fixat Erics födelsedagspresent med Ellen och Carl-Fredrik; vilket tog väldigt mycket längre tid än jag hade tänkt, hela två timmar satt vi där. Men det var rätt trevligt så det gick an ändå. När vi kom hem satte mamma (och pappa?) igång med maten medan jag och Moa satt uppe i min säng och kollade kläder på H&Ms hemsida och lyssnade på musik. Till middag blev det ris och currygryta med kyckling. Vi blev fast vid matbordet i drygt en timme sedan gjorde jag och Moa iordning våran fruktsallad innan vi drog oss upp på övervåningen och startade Seven Pounds. Dock var jag så otroligt trött att så fort jag blundade så somnnade jag. Stackars Moa fick sitta och titta på filmen medan jag sov igenom nästan hela. I och för sig stängde vi av när jag vaknade igen och gick och lade oss utan att ha sett klart den. Det var längesedan jag var så trött. Men det var en fin fredagskväll ändå!

Vid halv nio imorses vaknade jag och såg ett par svarta ben på golvet nedanför. Vi blev kvar i sängen en stund innan vi åt frukost en lång stund och pratade hus med mamma. Tyvärr verkar det vara en del fel på utsidan av huset vi föll för i torsdags. Det är lite deprimerande eftersom vi gillade det så otroligt mycket invändigt.

Alldeles strax ska jag sätta igång och städa mitt rum. Det behövs nog, och vädra med för den delen (skriver jag mitt i nysandet). Har ingenting planerat alls denna lördag utan ska väl mest vara hemma och ta det lugnt. Kanske några OTH-avsnitt. Imorgon väntar en heldag med jobb.

Och så säger vi grattis till världens finaste Emma som fyller arton idag! Inte för att hon läser det här men hon förtjänar att vi nämnd ändå.

torsdag 17 mars 2011

Gånger 2

I några timmar till är det torsdag. Jag planerar att lägga mig så fort jag skrivit det här inlägget för mitt huvud är på väg att sprängas. Så ont gör det just nu. Innan det började har min dag varit näst intill fantastisk.

Jag vaknade till alarmet på mobilen och tänkte att det måste varit igång ett tag för det lät som att det precis var på gång att sätta sig på snooze. Jag gick upp, gjorde allt jag brukar göra på morgonen endast iklädd ett linne - inte för att drömma mig bort till sommaren även om man skulle kunna tro det - och åkte sedan bil med mamma till bussen. Jag tog alltså på mig mer kläder innan jag åkte.

Bussresan var lite obekväm och jag hade lite svårt att andas. Jag vet inte vad orsaken var men så fort jag kom av bussen gick det över så antagligen ingenting allvarligt. Dagen började med engelska som inte var så effektiv alls. Vi satt mest och larvade oss i datasalen tills lektionstiden var slut och vi placerade oss vid ett bord i cafeterian fram tills klockan blev kvart över tio och matsalen öppnade. Moa och jag bestämde oss när vi satt där att vi skulle gå en sväng till stan innan vi satte kursen mot Stures för bowling på idrotten. Jag var urdålig som vanligt, men det var kul ändå!

Efter det tog jag och Moa bussen till Pyttan för att äta pannkakor. Det var meningen att vi skulle vara många fler men de andra fick förhinder. Vi åt upp två satser pannkakor ändå och hade mycket trevligt fram tills mamma kom och hämtade oss och vi körde Moa till stationen. Vi åkte vidare och kollade lite bland husen i Nolby innan vi gick på första husvisningen. Vi gillade det trots att det var ganska litet och saknade garage, men vi hade ytterligare en visning framför oss. Vi hade lite för mycekt tid över så vi tog en sväng på Mio möbler och gick därifrån med nya dynor till klöksstolarna. När klockan blev sex klev vi in i andra huset för dagen och blev nog kära nästan med en gång. Vi var ensamma där med mäklaren och han pratade på, frågade hur gammal jag var och om jag visste vem hans barn var. Samtidigt vandrade vi omkring i det fantastiska huset och ooh-ade och aah-ade till varenda rum. Det var helt fantastiskt! Vi var kvar i tre kvart innan vi åkte hem för att överlägga med resten av familjen. De ska ju självklart få titta på det med och jag hoppas att de gillar det. Jag skulle verkligen kunna se oss bo där!

Nu blev det här ett väldigt kort och glädjelöst inlägg just för att mitt huvud är elakt. Jag ska gå och lägga mig. Imorgon är det fredag och då ska jag vara glad igen.

onsdag 16 mars 2011

Telescope

Jag kunde nog inte haft en mycket bättre ledig dag. Eller, det är klart att jag kunde haft men jag känner mig riktigt nöjd med dagen ändå. Började dagen med att ligga kvar i sängen och kolla på ett avsnitt One Tree Hill - jag vet, det är det enda jag gör - innan jag drog mig upp ur sängen och åt frukost framför TVn. Pappa var kvar hemma fortfarande för att senare åka till Trollhättan och jobba. Efter att jag borstat tänderna satte jag igång ytterligare ett avsnitt av världens finaste serie som börjar dra sig mot sitt slut och satt och grät en stund. Pappa hörde mig nerifrån och kom upp och undrade vad det var jag grät för. Jag skrattade lite åt det när han kom upp.

Till nästa avsnitt skar jag ner en ganska stor mängd med frukt; äpple, päron, banan och ananas. Jag skulle nog ganska lätt kunna vänja mig vid att äta det regelbundet istället för godis. Bara att man måste ha tillgång till en skalare jämt men vafasen. Det var mumsigt!

Jag var på väg ut på Christians balkong för att läsa lite innan jag kände att det blåste ganska kallt där uppe. Istället tog jag datorn med mig ner, ställde den på köksbordet och tog en promenad. Det blåste ganska rejält men solen var härlig och fåglarna pratade med varandra över trädkronorna. När jag kom in igen värmde jag maten som var över igår. Jag fick tvinga i mig potatisen som var fruktansvärt torr, men kycklingburgaren var lika god som igår. Det är absolut något vi måste äta fler gånger! Mums.

Efter ytterligare två avsnitt One Tree Hill sitter jag nu här och väntar på att klockan ska bli halv tre (om 25 minuter) så jag kan dra mig ner mot busstationen och hoppa på bussen mot stan. Där ska jag bort till Sportlife för att göra min kropp lite glad genom att träna styrketräning först och sedan en halvtimmes Indoor Walking. Det kommer nog faktiskt göra dagen komplett att tränga in lite träning och sedan förhoppningsvis komma hem till en varm dusch och färdiglagad mat, som idag ska lagas av pappa. Tror minsann det var korvstroganoff och pasta som stod på menyn idag.

Imorgon är det redan torsdag. Sedan är det fredag. Det kan inte vara sant. Snart är mars över. Snart är det april. Snart är det vår på riktigt! Om lite drygt tre månader får vi sommarlov. Om mindre än fyra månader fyller jag arton och innan dess är det många andra som fyller och ska firas. Det här året kommer springa förbi i hundra kilometer i timmen.

tisdag 15 mars 2011

I walk the line

Dagar som den här får mig att börja gråta lite, fast samtidigt höjs energin ganska rejält av att solen skiner. Jag har gått omkring med huvudvärk större delen av dagen och bara längtat hem till min säng. När magen dessutom skriker efter något som mättar men inte vill ta emot i princip någonting utan att göra uppror, då tyngs allting ner ytterligare en del. Jag har alltid haft problem med extrema sötsug, speciellt den där veckan i månaden då hela kroppen bara gör tvärtemot vad den brukar göra, men nu är det plötsligt ännu större. Kanske är det för att jag vet att jag inte kan äta det, ett sätt för kroppen att retas lite. Ännu en orsak till att jag verkligen måste stå emot, för att bevisa för mig själv att jag klarar det.

Under de första timmarna av dagen gick jag även omkring och funderade på hur jag skulle få ur mig att jag och hon skulle vara tvungna att sitta i skolan imorgon, på våran lediga dag, för att göra klart ett arbete i rörlig bild. Jag ville undvika det och kanske rent av glömma bort det för att slippa ta mig upp ur min mjuka säng imorgon bitti och åka till den nästan helt tomma skolan. När jag sedan blev inropad för att prata med Tommy och blev tillsagd att stanna hemma under morgondagen kändes det lite lättare. Jag gick ut från rummet och kände mig väldigt lättad. Tack och lov för att det är över.

Jag åkte med mamma till ICA Maxi efter skolan. Vi handlade saker vi aldrig handlat förut inför en vecka med helt ny mat. Det var även meningen att vi skulle hitta något jag kan äta istället för att proppa i mig frukt dagarna i ända men det slutade med att vi stod och grälade bland färgglada smoothies och jag kände hur jag nästan började gråta. Hemska hormoner. Jag får istället stå ut med att äta bananer. I och för sig laddade jag på med päron och ananas idag med vilket fick det hela att kännas lite bättre. Även två små påsar med nötblandningar fick åka med hem, ett litet test sådär.

När vi kom hem var klockan redan kvart i sex och mamma ropade ner mig för att få hjälp med maten som idag bestod av kycklingburgare, klyftpotatis och grekisk-youghurt-mango-chutney-och-ingefära-dressing. Det blev faktiskt riktigt gott! Jag har nu även mat som jag kan äta imorgon till lunch då det blev ganska mycket över.

Kvällen har jag tänkt spendera med One Tree Hill och lite mer One Tree Hill. Kanske ta mig en morot att knapra på och sätta mig i soffan med mamma och pappa blir ett andra alternativ. Jag bryr mig inte så mycket, och jag kan vara uppe hur länge jag vill för imorgon är jag fri. Det har nog aldrig känts så skönt med en ledig dag mitt i veckan som det gör nu. Snart kommer det vara fredag igen, som denna veckan ska spenderas hemma med Moa och film.

måndag 14 mars 2011

Amazing

När jag bara för några minuter sedan kollade på ett avsnitt av One Tree Hill kom nog en av de finaste och mest minnesvärda replikerna i den seriens historia. Julian sa "People get lost when they think of happiness as a destination" och Brooke svarade "Happiness is a mood, not a destination." Som jag älskar den som skrivit storyn till det här, den som har kommit på alla fantastiska rader.

söndag 13 mars 2011

I follow rivers

Känslan låter mig inte vara. Den hänger i, envist och hårt. Frågan är hur länge. Frågan är vad den gör med mig. Jag känner mig tom. Det finns ingenting, ingenting att ta på och ingenting abstrakt. Det är bara tomt, tomt på allt.

Jag hatar allt för att det påverkar mig.
Jag hatar dig för att du förstörde för mig.
Jag hatar dig också, för att du alltid kommer och försvinner när jag behöver dig som mest.

Jag fungerar inte som jag ska. Någonting har fastnat i hjulet och låter mig inte ta mig framåt. Ändå är det som om ingenting, som om allting går på som vanligt utan att ens hacka lite.

Något måste ju göras. Jag lovar att göra mitt bästa nu. Från och med idag ska jag leva annorlunda, för att en gång för alla bli av med den här skiten. Det kommer inte få allt att försvinna, men det kanske iallafall får mig att må bättre fysiskt.

Jag hatar magkatarr

Hela min kväll förstördes av min jävla magkatarr som vägrar lämna mig ifred. Jag fick knappt i mig någon mat alls under hela dagen igår och blev tvungen att åka hem nästan så fort vi kommit till festen. Jag hoppas alla, speciellt Sofia, hade kul iallafall. Alla mina grejer ligger kvar hos Moa vilket inkluderar mobilladdaren vilket är ganska segt för jag får inte tillbaka den förrän imorgon. Alltså kan jag inte använda den så mycket som jag vill. Det är väl bara to deal with it.

lördag 12 mars 2011

Och så var det lördag med

Fredagens fest kan ha varit en av de bästa någonsin! Inget bråk, inga däckade idioter och en jäkla massa dans och sång. Jag hade grymt kul, trots det jag såg innan vi anlände till festen. Skrattade åt nyfunna vänner och dansade i flera timmar. Lampan Emilias pappa fixat var helt otrolig och gjorde rummet till ett disco. Utan tvekan helt fantastiskt! Jag blev trött runt halv ett men jag, Ellen, Frida och Pyttan gick inte förrän strax innan två. Jag och Ellen gick till McDonalds innan vi gick hem och somnade strax innan tre. Jag sov inte mycket och gick upp redan vid nio för att ta bussen klockan tio. Ellen sov fortfarande när jag gick men hon visste att jag skulle vara borta när hon vaknade så jag smög bara ut ur huset. Jag andades så mycket jag kunde på den lilla biten till stationen och försökte få bort tyngden från huvudet. Ingen baksmälla alltså, endast trötthet. Åkte bussen, gick hem, åt frukost och borstade tänderna. Lade mig sedan till rätta under täcket och kollade på ett avsnitt One Tree Hill innan jag stängde datorn för att försöka sova. Det tog en stund tack vare allt oljud i huset men någon gång runt tolv somnade jag iallafall och vaknade kvart i två. Då kändes det som att hela världen var upp och ner, jag kände mig sjuk och tänkte att jag kommer aldrig orka kvällen. Åt väldigt lite av maten mamma sparat åt mig och gick sedan ut på en promenad med henne på en timme eller så. Kände mig fortfarande inte helt hemma i huvudet men gick sedan in i duschen, rakade benen och när jag steg ut kände jag mig som en ny människa och kunde sjunga med i musiken igen. Drack en kopp kaffe och nu sitter jag här, i mjukisbyxor och linne, och ska börja packa ner mina saker för kvällen/natten. Det blir till att övningsköra till Moa, och även en sväng inne i stan innan. Jag hoppas på en lika rolig kväll, dock kanske inte lika sen. Jag känner mig lite som en gammal tant som inte orkar festa, haha.

fredag 11 mars 2011

Fredag kväll!

Jag har varit hemma i en timme och om drygt en halvtimme drar jag iväg igen. Har hunnit duscha, sminka mig och måla naglarna. Och självklart tagit på mig kvällens kläder också. Sitter här och dunkar lite Black eyed peas - The time och funderar på vad jag ska ha för tröja ovanpå linnet jag har på mig. Jag äger inga tröjor som går att använda på det sättet, fruktansvärt irriterande.

Iallafall ska jag först och främst till Ellen, som bad mig komma tidigare än det var tänkt från början så då offrade jag mig. Vid åtta drar vi vidare till Venezia för lite förfest i form av pizza innan vi till sist hamnar hos Emma i stan. Hoppas på en fantastisk kväll, trots att jag känner tröttheten som drar i ögonen. Imorgon tar vi nya tag och festar ännu hårdare!

Tisdagen

Medan jag lyssnar på städtanternas prat om vem som ska städa vad, tänkte jag ta mig tid att ladda upp bilderna från i tisdags. Alldeles för sent, tack vare att jag endast har dem i skolan. Men här kommer de iallafall.

Min allra finaste bästaste vän.



Ja,vi var en sväng nere i Nolhaga och njöt av solskenet.
Och jag visade min snyggaste sida.

Fotade små fina fåglar som gjorde sig fina för oss.

Moa åkte kana på isen.

Och vi var i Haga och åt mat.

Moa och Pyttan ville gå in i den här affären. De hade små saker med mumintrollen på.


torsdag 10 mars 2011

Oh, Tree Hill

Det är helt mörkt i mitt rum, om man bortser från ljuset från datorskärmen. Jag släckte lampan i fönstret och förberedde mig mentalt för att grina floder till One Tree Hill. Jag upptäckte dock att jag råkade hoppa över ett avsnitt så jag fick vänta ytterligare en stund innan det förmodligen sorgligaste avsnittet på säsong sju. Just när jag började undra vad som hänt med gamla fina One Tree Hill som fick en att gråta varenda vecka, så vände det igen. Jag har funderat på hur många år sedan det var jag började titta på det men kan inte riktigt räkna så långt. Det var otroligt många år sedan första säsongen visades på TV och jag och Johanna hamnade på det när vi satt i hennes gamla soffa uppe på deras övervåning. Sedan dess har jag varit som besatt. I och för sig började jag kolla från första början i somras, men jag har följt det som en dåre varje vecka när det gått på TV fram tills för drygt ett år sedan då jag började missa för mycket för att kunna hänga med. Det var lika bra att börja om från början. Inte nog med att karaktärerna är helt underbara - åtminstone de flesta - utan musiken är också så fin så man gråter ännu lite mer.

Imorgon är det fredag. Äntligen, skulle jag vilja säga, men det känns ganska meningslöst för veckan har bara försvunnit. Alla dagar har varit korta och i princip sysslolösa och det är bara en kvar. Kanske en av de som borde vara mest ambitiös då vi har fler lektioner på en och samma dag än någon annan dag, men så brukar inte bli fallet ändå. Vi gör ingenting. Någonsin. Typ. Vi slutar tio över tre, vilket är jobbigt sent för att vara en fredag, men jag är iallafall glad att jag kommer få åka bil med mamma hem och slippa gå genom alla sjöar på vägarna. Hemma blir det till att göra sig iordning för kvällen och ta det lite lugnt innan det blir in till stan igen för pizza med gosiga tjejer innan partyt sätter igång. För mig blir det dock en ganska lugn kväll utan alkohol då det ju faktiskt är fest redan på lördag kväll igen - som jag däremot kommer röja järnet på! Ja, helgen lär springa iväg.

Your love is a song

Känslan är inte densamma längre. Alldeles för länge har jag gått och försökt fånga upp den för att sedan släppa ut den men det har alltid varit något som tagit sig ur mitt grepp och tagit sig in igen. Det har aldrig varit rättvist, någonting har alltid känts fel och jag har alltid velat ha mer.

Jag har trott några gånger att nu, nu är det slut. Nu räcker det, nu släpper jag taget. Men varje gång har det återigen varit något som gått snett, något som gjort att det kommer tillbaka som ett knytslag i magen. Som att slåss med en orm, ju mer man stretar emot, desto hårdare drar det åt och till slut kvävs man. Långsamt och smärtsamt. Om man inte vägrar. Tar i med sina sista krafter och tar sig loss ur det hemska greppet. Tar i så man vill gråta, men all kraft går åt till att sträva emot så det går inte att gråta. Det går inte att göra något annat, bara kämpa.

Jag är rädd att den känslan ska lämna mig igen, men den här gången är det annorlunda. Jag känner inga behov och inga krav. Jag känner en del frustation och en gnutta irritation. Sånt jag trodde att jag inte ville känna, men som jag låter vara utan att försöka radera nu. För det behövs. Jag behöver vara arg. Jag behöver skrika lite, klaga lite. Jag behöver få ur mig det där som jag känner för dig, även det som är dåligt, utan att skämmas. Utan att få dåligt samvete och ångra mig med en gång. Jag säger inte att du behöver veta. Det behöver bara komma ut.

Jag mår bra nu. Snart. Snart är det över. Snart är det slut på det här. Snart. När solen kommer och det blir varmare kommer det kännas bättre. Allting kommer kännas lättare då. På våren.

Jag mår bra nu.

Regn

Nu regnar det. Åtminstone tror jag att det gör det. Någonting ar fallit från himlen hela dagen och blött ner mig återigen. Idag slapp jag iallafall att sitta i kylan och vänta i en timme, endast tjugo minuter behövdes idag innan bussen kom och värmde mig. Efter en skoldag på två timmar ungefär och lite pannkakor i matsalen tog jag tolvbussen hem istället för att stanna kvar för att jobba lite och sedan träna. Det kändes mer rätt att åka hem. Det där med träningen den här veckan har ju varit allt annat än positivt. Endast ett träningspass och det på bara lite drygt fyrtio fem minuter. Pinsamt. Jag hoppas att mamma kan komma igång och träna nästa vecka så att hon kan tvinga fram suget i mig igen. Kanske är det vädret som har deppat ner mig så mycket.

Sedan jag kom hem har jag ätit lax och spaghetti, sedan även lyckats öppna ett skåp så att alla spaghettisar åkte ut på golvet. Jag stod bara där och tittade på det och flinade åt mig själv. Vilken jäkla dag. Jag tog mig lite glass till One Tree Hill som jag spenderar alldeles för mycket tid med just nu. Jag tror jag ska ställa mig i duschen nu, om inte annat för att värma upp mig. Mina fötter skriker efter värme efter dagens vatteninvadering.

onsdag 9 mars 2011

Blött och eländigt

Det har snöat idag. Sådär onödigt mycket som det inte borde få göra i mitten av mars. Vi satt bokstavligt talat inlåsta i aulan och tittade på teatertreornas sista föreställning ever och när vi kom ut kunde vi genom fönstren se hur stora, vita flingor ramlade ner från himlen. Det gjorde mig deprimerad. Allting kändes tungt och jag ville sätta mig inne i aulan igen och låtsas att det var vår och fint utomhus. Där innifrån kan man inte se ut, det finns inga fönster. Maten som serverades i matsalen idag var näst intill vidrig. Det liksom växte i munnen. Moa och jag gick därifrån ganska med en gång för jag tänkte att jag skulle åkt hem vid tolv. Men det blev inte så utan jag stannade istället till ett då jag tog följe med Emilia till Sportlife och gjorde ett inte allt för ansträngande träningspass efter en kall och blöt promenad. Kroppen sa emot en aning så jag tog det lugnt. Träffade på Emilia i duschen så vi stod där och pratade en stund innan hon lämnade mig och omklädningsrummet för att gå hem. Då önskade jag ännu mer att jag bodde i närheten och kunde gå hem när jag ville. Jag hade lovat Felicia att vänta till fyra och åka bussen med henne, något jag fick ångra när jag suttit på stationen i en timme och blivit genomfrusen. Jag köpte en Risifrutti - vet inte hur jag tänkte, jag hade ju ingen sked - en banan och en kexchoklad med blåbär. Den sistnämnda kom faktiskt att överraska mig väldigt positivt! Klockan blev fyra och bussen kom. Där satt jag och frös ytterligare fyrtio minuter innan bussen stannade i Sollebrunn och jag var då tvungen att gå den tio minuter långa vägen hem och då bli ännu blötare om fötterna, ännu kallare i själen och tänka "blir jag inte sjuk nu, då blir jag aldrig sjuk" flera gånger.

Jag hade planerat att äta semlan jag såg stå i kylskåpet i morses och hade till och med skickat ett sms till Christian och bett honom att inte ta den, men det hade han gjort ändå. Så jag blev lite sur över det och gjorde mig snabbt och lätt en hamburgare och tog lite glass istället. Bäddade även ner mig med dubbla filtar i soffan och startade One Tree Hill. Det finns nog inget som får mig att drömma mig bort så mycket som att titta på det. Tänk att bo där, där solen skiner nästan hela tiden och man kan gå runt som om det vore svensk sommar året om. Det är nog något jag borde överväga, att flytta till USA. Åtminstone för att känna på hur det är. Jag tror jag skulle trivas om jag bara kommer över min fobi att prata engelska.

Nu är det inte så mycket kvar av den här kvällen. Klockan är sju och jag hörde precis pappa ropa "hallå" i hallen, vilket betyder att han har kommit hem med ostkaka och tunnbröd till mig. Snart är det alltså mat och sedan dröjer det kanske bara en timme innan jag går och lägger mig. Mamma kommer inte hem ikväll. Hon är i Borås och kollar på Mia Skäringer - hon från Solsidan - och skulle nog sova hos mormor fattade jag det som.

Det är inte heller speciellt mycket kvar av den här veckan. Jag tror inte riktigt att jag räknar morgondagen som en riktig skoldag då vi i princip bara har engelska mellan åtta och kvar i tio och sedan slutar vi. Jag har dock bestämt mig för att sitta kvar ett tag och försöka få ihop krönikan jag ska ha klart till på tisdag. Och kanske även redigera bilderna från igår och lägga upp dem. Jag har inte ens tittat på dem än.

På några av Sveriges finaste gator

Idag är det onsdag. Onsdag, redan. Så måndag och tisdag har bara försvunnit och kommer aldrig tillbaka. Eller jo, det är klart, det kommer komma fler måndagar och tisdagar men inte just de som varit denna veckan. Det var faktiskt ganska fina dagar denna veckan, om man bortser från vissa småsaker. Igår var vi ju faktiskt i finaste staden Göteborg.

Solen sken och på de få ställen som det var lä var det faktiskt riktigt skönt. Dock blåste det ganska rejält så det blev kallt ändå. Moa och jag satt en stund inne på Pressbyrån och skrattade åt en gubbe i blå dunjacka som kollade lite konstigt på Moa, innan vi tog 16.03-tåget till Göteborg. Vi fick sällskap av Rasmus, om man nu kan kalla det sällskap då han bara satt mitt emot och åt sin Smörgåsspecialisten-macka och lyssnade på musik medan vi kollade i Se & Hör. Strax innan fem steg vi av tåget och fick därifrån sällskap av Pyttan som följde med oss till Haga där vi bestämt sedan innan att vi skulle äta någonting innan vi satte igång med det som det var meningen att vi skulle göra.

Vi hamnade som bestämt på Husaren där det som vanligt var ganska fullt med folk, men vi fick plats iallafall. Vi fick stå i kö en lång stund och jag hann ångra mig många gånger innan jag bestämde mig för kanske en av de första räkmackorna i mitt liv. Moa lyxade till det lite med lasagne och vi slog oss ner hos Pyttan igen. Räkmackan visade sig vara full av majonäs, något jag inte är speciellt förtjust i men som ändå gjorde att mackan inte var så torr. Efter halva var jag mätt men jag tvingade i mig en bit till. Moas lasagne var underbar - jag fick faktiskt smaka. En timme senare återvände vi till något centralare platser och satte fart mot Top Shop. Det råder ingen tvekan om att det är farligt att gå där inne, bland alla fina mönster och tyger men dock så höga priser. Längst in finns även en avdelning med second hand, men det är inte någonting för mig så jag gick mest runt och skrattade lite åt gamla klänningar och försökte ignorera svidandet i ögonen.

Pyttan lämnade oss när vi steg in på Monkis golv och även där är lite farligt att vandra omkring. Inte för att priserna är höga men för att allt är så fint, och faktiskt lite annorlunda med. Kanske är därför jag nästan aldrig lyckas hitta någonting där som ser lika fint ut på som på galgen. Det blev istället en sväng in på H&M där jag mest gick runt och suckade för jag inte visste vad jag letade efter. Tio minuter innan de skulle stänga lämnade vi butiken och gick mot Nordstan. En sväng till Cubus innan vi äntligen hittade till Bik Bok där jag handlade i princip hela min outfit till lördagens bravader. Det var en sån lättnad efter att ha gått runt och tänkt att jag aldrig kommer hitta något! Det blev ett par jeansshorts med hög midja och en vit t-shirt, vilket sammanlagt kostade nästan 500 kronor. Det bekymrade mig lite, men jag glömde det ganska snabbt när jag insåg hur snygg jag kommer vara, host. På Gina Tricot köpte jag mig ett par nätstrumpbyxor att ha under shortsen och pratade lite med Moa om skor och sånt när hon provade jeansshorts.

Klockan blev någonstans innan åtta och jag köpte pommes frites på McDonalds, något jag kom att ångra på vägen hem. Vi satt en stund på Centralstationen och väntade innan vi väntade ytterligare en stund ute i kylan på att de skulle öppna dörrarna till tåget. Under resan hem lyssnade vi på killen med stort, burrigt, lockigt hår som sjunger I am a volcano och även lite Oskar Linnros. Två väldigt fina män som lyser upp vardagen en aning. Jag fick åka buss i min ensamhet och var inte hemma förrän strax innan tio. Medan jag försökte få upp värmen, borstade jag mina tänder och tog en pepsid för att slippa magbesvären; åtminstone tillfälligt. Jag somnade ganska fort när jag gick och lade mig, tack och lov.

tisdag 8 mars 2011

Snart dör vi, eller?

Överallt och hela tiden kan vi läsa om att världen och allt som ingår i den kommer gå under år 2012. Det kom för bara några år sedan ut en film som dramatiserade detta på ett förmodligen ganska löjligt sätt. Jag har själv inte sett filmen då jag vet hur sånna filmer påverkar mig, men att göra filmer om så kallade naturkatastrofer känns bara som ett sätt att skrämma upp oss. Åtminstone de som ännu inte har inträffat.

Vi håller just nu på att göra en tidning i skolan vid namn Punkt - som görs av alla tvåor varje år - och vårat ämne är framtiden. Det är ett ganska komplicerat ämne eftersom vi själva inte vet vad som kommer hända oss i framtiden. Det finns självklart forskare som tror sig veta och andra kanske lite dumförklarade personer i världen som tror att de vet, men hur ska vi kunna veta? Det finns ingenting som kan bevisa någonting kommer hända, allt är bara spekulationer. Vad hände med att ta en dag i taget och inte oroa sig för vad som komma skall? Just jordens undergång är det jag har riktat in mig på och jag sitter nu här och försöker förstå mig på hur det ligger till. Mayakalendern påstår att vi kommer utrotas någon gång runt vintersolståndet nästa år eftersom det då är slutet på deras tidsräkning, men när jag letat upp hur de räknar och sedan försöker få det att stämma så går det inte. Antingen blir resultatet någon gång på 1880-talet eller ännu fler år framåt i tiden. Det är förmodligen så att det är något jag inte tänker på när jag räknar - jag har aldrig varit någon höjdare på matte - men man tycker att med hjälp av beskrivningar av hur de räknar borde kunna komma fram till samma som Mayafolket gjort. Jag vet inte om det är något som borde glädja mig, att de kanske har räknat fel och jorden inte alls kommer gå under, eller om jag bara ska irritera mig över att jag inte förstår. Jag är nog mer inne på det sistnämnda. De kan ju knappast skriva samma sak på flera olika ställen utan att det stämmer. Det är helt enkelt mig det är fel på. Eller fel och fel, det är väl snarare Mayafolket det är fel på; som tror att världen kommer gå under bara sådär.

I am a volcano

Jag började dagen med att försova mig. Ingen annan i familjen skulle upp visade det sig men jag hörde pappa i trappan tio över sex; tjugofem minuter för sent. Så jag svor och satte mig upp i sängen, försökte verkligen att inte stressa och lyckades faktiskt. Det enda jag inte hann göra var att äta ordentligt, slängde stående i mig en activiayoughurt bara. Men det går att lösa, både cafeterian och Willy's finns i närheten. Fem över halv sju promenerade jag ner mot busstationen medan det blev ljusare och ljusare ute. Jag blev väldigt förvånad när jag kom fram till stationen och det var inte en enda människa där, klockan vad ändå nästan kvar i sju. Men människorna ramlade in en efter en efter att jag ställt mig till rätta mot busskuren. De var inte så många idag och bussen blev inte ens halvfull. Däremot kom en kramig Maria och satte sig bredvid mig och gjorde morgonen lite lättare. När solen började skina kände jag hur det pirrade lite i kroppen och jag kände mig glad. Jag tror att det ligger något i det Emma brukar säga; om morgonen är dålig blir resten av dagen bra. Jag har lite svårt att tro att en tisdag kommer gå fort i och med våra oändligt långa och tråkiga lektioner denna dag. Vi går mellan åtta och halv fyra och spenderar nästan alla de timmarna framför datorerna. Dock brukar de första timmarna spenderas i cafeterian med en kopp kaffe, och det kommer jag behöva även idag så.

Efter skolan ska jag och Moa ta oss till Göteborg. Jag tror det kommer bli alldeles fantastiskt, iallafall väldigt uppskattat från min sida. Vi ska se om vi kan få med oss något att bära på helgens fester och jag ska även se om jag kan köpa mig en billig väckarklocka så att jag kommer upp på morgonen. Min telefon är inte på min sida längre och startar därför inte alarmet när det ska startas. Rättare sagt, det startar inte alls.

måndag 7 mars 2011

Feel this

Det här är tredje inlägget på bara några timmar. Jag antar att jag har en del att ta igen, jag har inte skrivit på flera veckor. När man inte kan prata måste man kunna skriva, man måste på något sätt kunna få ur sig det som behöver komma ut.

Tårarna bara trycker sig fram, ut ur ögonen och ner på kinderna. Det går inte att stoppa dem, det är omöjligt. Jag undrar hur det ens kan vara möjligt att gråta så mycket på några minuter. Jag kämpar för att hålla emot, svälja det och stoppa undan det. Det blandas med trötthet och huvudvärk och blir plötsligt ännu värre. Samtidigt kan ord över Facebook göra så fruktansvärt ont och göra en så förbannad att det blir ännu ett snäpp värre. Det är ilska nu. Jag behöver skrika. Jag behöver sparkas och slåss. Jag behöver få det ur mig på något sätt, men jag är för feg för att våga släppa ut det.

Hur kan du vända allting till att handla om dig? Hur kan du ens med? Jag vet att i ditt huvud finns det så mycker mer än bara dig själv, men du visar det inte. På något vänster lyckas du hela tiden få det att låta som att det är värst för dig. Det spelar ingen roll vad det handlar om, du har alltid varit med om något liknande men värre. Det är självklart att du har det värre än de flesta, det vet vi allihopa, men det är ingenting vi hela tiden behöver bli påminda om. Jag är mitt uppe i den här långa processen att försöka släppa taget om dig och det kanske är så att det är ilska jag behöver känna mot dig för att kunna lyckas. Men jag vill inte vara arg på dig, jag vill vara din vän utan att känna något annat än vänskap till dig. Jag har inte lyckats än, och det har snart gått fyra månader. Det har varit bättre och det har varit värre, men det är fortfarande många steg kvar tills jag kan släppa taget helt och hållet. Det kanske är för att jag aldrig får någon chans att sluta tänka på dig, sluta krama dig, sluta prata med dig. Det kanske är det jag behöver; att komma bort från dig och hålla mig borta från att så mycket som skicka ett sms till dig. Men jag vet att jag inte skulle klara det. Det går inte en dag utan att jag automatiskt tar upp telefonen och skriver något litet, eller skriver något i chatten på Facebook. Om jag någon dag mot förmodan skulle klara att låta bli är det för att jag har annat att göra och jag dessutom är medveten om att du är med henne. Hon. Jag gillar inte henne. Men det är väl ganska självklart. Jag vill inte tycka illa om henne, men det kommer liksom naturligt. Jag vill lyckas. Jag vill vara glad på riktigt. Jag vill inte behöva gå runt och hela tiden hoppas att allting ska vända och gå tillbaka till det vi var förut. Jag vill klara det här. Jag vet bara inte hur.

Annie Hall

Jag har en spänning i min tand. Det låter skumt, men så är det. När jag är stressad, vilket jag är nästan hela tiden, kommer jag ibland på mig själv med att sitta och pressa tungan mot en av mina framtänder vilket gör att det känns som att den sitter fel. Det känns liksom som att den sitter lite längre fram än de andra och jag har dessutom upptäckt att det är ett litet mellanrum mellan den tanden och den bredvid. Antagligen har det varit det i hela mitt liv utan att jag lagt märke till det, men det stör mig. Inte för att jag är ute efter att vara perfekt med perfekta tänder, utan för att det känns konstigt.

Jag får otroligt många symptom av stress. Det är nästan så det är pinsamt faktiskt, att man kan stressa upp sig så utan att egentligen ha något att göra. Jag stressar till och med för att jag gör ingenting, för att jag inte gör någon nytta på helgerna. Min mage är den del av mig som drabbats allra hårdast av allt det här. Jag har varit med om det ganska många gånger förut under flera år men aldrig riktigt försökt göra något åt det. Nu har det hållt i sig i flera veckor och varit allt ifrån små kramper till illamående. Jag har slutat dricka ren mjölk vilket jag hatar, för mjölk är det godaste jag vet. Jag dricker numera bara vatten, och Proviva juice till frukost om den inte tagit slut. Jag äter Activiayoughurt och knäckebröd. Egentligen finns det så mycket mer jag måste göra för att bli av med det här; sluta äta vitt bröd, sluta dricka kaffe, inte äta vitt bröd - men inte heller för mycket fibrer - inte äta för mycket socker. Listan fortsätter i all evighet, det finns nästan ingenting som går att äta. Kokt fisk och kokt potatis typ. Det bästa vore väl om jag kunde sluta stressa, men problemet blir ännu större när jag inte vet vad det är jag stressar för. Folk har föreslagit psykolog och terapi men jag tror inte på sånt. Hur ska jag kunna förklara för någon hur jag mår som inte vet ett skvatt om mig?

I and Love and You

Jag är inne på mitt artonde levnadsår och lever i fullständigt kaos. Ibland gillar jag det, ibland ger det mig ångestattacker under nätterna. Jag är i behov av att ha kontroll för att min hjärna inte ska kollapsa. Egentligen är jag nog ständigt på kollapsnivå utan att erkänna det. Minsta lilla vink av oro kan få mig att tappa allt och bara gråta. Jag gråter mycket, förmodligen för mycket för att vara snart arton år. Jag borde vara mitt uppe i att leva livet och ta vara på tiden jag har kvar med mina klasskompisar innan studenten närmar sig med stormsteg om drygt ett år. Men många saker får mig att ångra val av utbildning och jag vet egentligen inte alls vad jag gör där jag är nu. Jag vandrar omkring i en dimma, min alldeles egna dimma, och släpper bara in de jag känner mig säker med. Jag svär över mitt misstag flera gånger i veckan. De få gånger vi har något att göra är det tråkigt och onödigt, resten av dagarna sitter vi på våra stora arslen och lär oss inte ett skit.

Jag har en bra sommar framför mig. Mitt sista sommarlov någonsin och jag skulle vilja säga att det kommer spenderas med precis de saker de ska spenderas med. Fylla arton, festa, ta körkort och en resa till London med världens bästa vän. Sedan hoppas jag på att kunna trycka in en del jobb däremellan för att ha råd att leva. Jobb har jag redan, så det är inget jag behöver oroa mig för. Än.

Jag hoppas på att flytta härifrån inom en inte för lång framtid. Den lilla håla vi bor i idag börjar bli för liten för mig. Jag spenderar så mycket tid jag bara kan i stan - om nu lilla Alingsås kan kallas för stad - där jag har alla de jag behöver och ännu fler. Här händer ingenting. Gatorna är tomma, helgerna spenderas instängd på rummet framför datorn och jag har inte ens några vänner kvar här. Jag spenderar alldeles för mycket tid framför datorn. Framförallt efter jag fick hjälp med att kunna titta på One Tree Hill via internet. Jag drömmer mig bort när jag ser det, föreställer mig hur det skulle vara att bo där och leva som de gör. Kanske gör jag det en dag, flyttar till USA och bosätter mig i något litet samhälle där inga kändisar går omkring förföljda av paparazzis och bara lever. Träffar en fin man med mörka ögon och ett fint leende. Kanske.