Onsdagar. Jag hatar dem. De blir automatiskt bara dåliga så fort klockan ringer på morgonen och man måste dra sig upp ur sängen. Det känns i hela rummet att man kommer misslyckas med det mesta.
Jag vet inte om jag vågar ta i och säga att den här dagen var den sämsta på länge. Det kanske inte är så om jag tänker efter, men det känns så just nu. För att börja från början höll jag på att slänga min mobil i golvet när alarmet gick igång imorses. Det kändes som jag hade stressat mig igenom natten, som att jag vridit mig fram och tillbaka i panik för att inte kunna somna. Pappa kom upp för att säga till mig att gå upp när klockan var fem i sex. Jag stönade högt och sa att jag var vaken innan jag tog mig upp. Allt tog lång tid den här morgonen så det blev lagom att lämna huset när jag var färdig, kanske var just det det enda bra med den här morgonen.
Det var halt på trappan men vi åkte bil med mamma till busstationen. Jag satt i min egna värld hela vägen till skolan och småpratade med Tessie när vi kommit fram. Moa kom tidigare än hon gjort de andra dagarna i veckan och då gick tiden lite fortare.
Jag spenderade större delen av dagen instängd i ett radiobås på sådär fyra kvadratmeter. Jag trivdes ganska bra där inne, med musiken på hög volym och ingen som kunde varken se eller höra mig. Det kändes inte som att jag hörde hemma utanför där idag, det var meningen att jag skulle sitta instängd och hålla inne mitt humör.
Vid lunch tröttnade jag på den äckliga luften och vi gick till matsalen för att äta överkokta potatisar, laxpanetter och ärtor som inte ville stanna i munnen. Det blev även en sväng till Willy's som slutade med en onödig påse godis. Det fick mig att få ont i magen så jag gav bort de sista bitarna till Alice.
När klockan blev sådär halv tre kände jag mig helt slut och tyckte att jag var färdig med dagens ansträngning. Inte för att jag gjort speciellt mycket, mer för att mina ögon sved och kroppen värkte. Jag slog mig istället ner bredvid Emma i datasalen och hon visade mig en massa klipp med en brittisk kille som man blev lite småkär i med en gång. Tog följe med min rödhårige, nytatuerade, nyligen hemkomna vän en bit innan vi skildes åt och jag gick mot sjukhuset för att möta upp mamma. Jag satte mig på en bänk i stolen en stund och försökte komma underfund med filmkameran jag fått med mig hem. Det gick dock inget vidare så jag gick in och satte mig bredvid mamma på hennes arbetsplats. Där fick jag sitta en stund men det gjorde inte så mycket.
Jag kände svidandet i halsen men vi åkte till gymmet. Det blev en kort stunds magövningar innan vi tog plats på varsin crosstrainer och laddade för indoor walking. Dock gick det inget vidare för min del. Eller rättare sagt så gick det rent åt skogen. Efter tjugofem minuter sa min kropp ifrån och det kändes som jag skulle ramla ihop. Jag stannade några gånger och körde igång igen efter en stund, men till slut tog det bara stopp och jag stannade. Istället spenderade jag de sista tio minutrarna lutandes mot väggen. Jag var fruktansvärt irriterad i och med att det tidigare under dagen hade känts som att jag verkligen skulle kunna ge järnet idag. Jag hade misslyckats och jag gillade det inte.
Sedan dess har min hjärna varit på en ny nivå. Någonstans mittemellan depp och trötthet, en blandning. Allt alla säger irriterar mig och jag vill helst bara gå och lägga mig. Ligga under täcket och tänka på ingenting och bara vara. Vad hindrar mig? Jag vet inte. Ingenting. Allt.
Jag älskar tonerna av Adeles röst. Speciellt i låten Someone like you. Texten och pianokompet i bakgrunden gör att min hjärna slappnar av. Hela albumet 21'Sampler är helt fantastiskt. Den kvinnan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar