Feel this

Det här är tredje inlägget på bara några timmar. Jag antar att jag har en del att ta igen, jag har inte skrivit på flera veckor. När man inte kan prata måste man kunna skriva, man måste på något sätt kunna få ur sig det som behöver komma ut.

Tårarna bara trycker sig fram, ut ur ögonen och ner på kinderna. Det går inte att stoppa dem, det är omöjligt. Jag undrar hur det ens kan vara möjligt att gråta så mycket på några minuter. Jag kämpar för att hålla emot, svälja det och stoppa undan det. Det blandas med trötthet och huvudvärk och blir plötsligt ännu värre. Samtidigt kan ord över Facebook göra så fruktansvärt ont och göra en så förbannad att det blir ännu ett snäpp värre. Det är ilska nu. Jag behöver skrika. Jag behöver sparkas och slåss. Jag behöver få det ur mig på något sätt, men jag är för feg för att våga släppa ut det.

Hur kan du vända allting till att handla om dig? Hur kan du ens med? Jag vet att i ditt huvud finns det så mycker mer än bara dig själv, men du visar det inte. På något vänster lyckas du hela tiden få det att låta som att det är värst för dig. Det spelar ingen roll vad det handlar om, du har alltid varit med om något liknande men värre. Det är självklart att du har det värre än de flesta, det vet vi allihopa, men det är ingenting vi hela tiden behöver bli påminda om. Jag är mitt uppe i den här långa processen att försöka släppa taget om dig och det kanske är så att det är ilska jag behöver känna mot dig för att kunna lyckas. Men jag vill inte vara arg på dig, jag vill vara din vän utan att känna något annat än vänskap till dig. Jag har inte lyckats än, och det har snart gått fyra månader. Det har varit bättre och det har varit värre, men det är fortfarande många steg kvar tills jag kan släppa taget helt och hållet. Det kanske är för att jag aldrig får någon chans att sluta tänka på dig, sluta krama dig, sluta prata med dig. Det kanske är det jag behöver; att komma bort från dig och hålla mig borta från att så mycket som skicka ett sms till dig. Men jag vet att jag inte skulle klara det. Det går inte en dag utan att jag automatiskt tar upp telefonen och skriver något litet, eller skriver något i chatten på Facebook. Om jag någon dag mot förmodan skulle klara att låta bli är det för att jag har annat att göra och jag dessutom är medveten om att du är med henne. Hon. Jag gillar inte henne. Men det är väl ganska självklart. Jag vill inte tycka illa om henne, men det kommer liksom naturligt. Jag vill lyckas. Jag vill vara glad på riktigt. Jag vill inte behöva gå runt och hela tiden hoppas att allting ska vända och gå tillbaka till det vi var förut. Jag vill klara det här. Jag vet bara inte hur.