tisdag 29 november 2011

best of we♥it - november

Den här månaden har det funnits så mycket fint på weheartit så jag känner att det får komma flera stycken sånna här inlägg.












måndag 28 november 2011

in a war with god

Jag har en känsla av att Gud muckar gräl med mig. För inte mer än två veckor sedan låg jag hemma helt död, utan att kunna äta. Nu är sjukdomen tillbaka. Halsont som orsakat att jag inte kunnat sova inatt och en snorig näsa. Det är väl sån här vintern kommer vara, fram och tillbaka med förkylningar.

Gårdagen blev inte riktigt som planerat. På grund av Berit kraschade våra planer att åka till Göteborg och dessutom min plan att ta bilen till Alingsås. Både jag och mamma blev lite skrämda av tanken att jag skulle köra ensam hem i mörkret när det när som helst kunnat välta ett träd över vägen. Istället blev det pizza och bio i Alingsås och sedan Transformers tills jag somnade och inte orkade kolla mer. Vi såg Tintin. Jag vet inte vad jag tyckte om den, hade inga direkt förväntningar så besviken blev jag inte. Men det var inte heller det bästa jag sett.

Jag sitter nu vid köksbordet och försöker plugga mediakommunikation med ingen som helst framgång. Det går liksom inte in. Jag tror jag ska värma en lussekatt och sätta mig och titta på Sex and the city istället. Åtminstone ett avsnitt.

lördag 26 november 2011

satc, mdk, usa och berit

Igår; vaknade jag tidigt, ramlade jag i trappan och fick ett jack i smalbenet, åkte jag och tränade fast jag knappt kunde gå, försökte jag plugga mediakommunikation, tittade jag på Sex and the city istället för att plugga, satte jag mig helt spontant i bilen utan att veta vart jag skulle åka och hamnade på lilla torget, var jag ganska bekymrad och ledsen hela dagen, somnade jag tidigt.

Idag; vaknade jag innan klockan ringde, gick jag upp kvart i åtta, gick jag till jobbet, satt jag på jobbet och tittade på tv fram till klockan blev tolv, skvätte jag upp fritösolja på hela min hand, gick jag för mycket fram och tillbaka så nu gör mitt ben ont så fort jag sätter ner foten, stängde jag gatuköket ensam men fick åka tillbaka igen precis när jag kommit hem, drack jag vin med mina föräldrar, tittade jag på Så mycket bättre och början på Hopplös och hatad av alla, svarade jag i telefon när min faster i USA ringde, gick jag och la mig strax efter tio.

Fruktansvärt spännande helg, inte sant? Tur att jag har två dagar kvar på helgen. Det blåser storm ute, Berit heter hon tydligen. Hon är norsk. Kanske är därför det är svårt att förstå vad hon försöker säga. Imorgon ska det väl bli ännu värre, säger dom. Därför ska jag och Eric ändra våra planer från Liseberg till "dinner and a movie". Jag tänker dessutom överraska honom med en present. Jag vet inte vad än, men något ska han få, bara för att det är våran dag och för att han är han.

fredag 25 november 2011

the circle never ends

Jag gråter när jag är ensam.
Ibland planerar jag det under dagen, bestämmer att ikväll, när alla sagt godnatt och det är tyst i huset, då ska jag gråta.
Om jag så ska behöva tvinga fram det.
Ibland behöver jag tänka på saker som gör mig ledsen.
Ibland behöver jag inte tänka alls.
Ibland kommer det utan att jag vill och ibland måste jag hålla inne det.
Jag tror att det ska hjälpa. Jag tror att det ska få mig att klara nästa dag bättre.
Jag ber om ursäkt och lovar att bättra mig.
Jag förbannar mig själv för att jag inte lyckas dölja att något tynger mig.
Jag hatar mig själv för att jag aldrig är tyst,
för att det aldrig räcker att bara skriva ner det.
För att jag alltid behöver någon som tröstar mig
och för att det alltid är en speciell någon jag behöver.
Det är alltid samma någon, men den någon som är speciell kan inte alltid.
Orkar inte alltid.
Och även om jag vet varför, så gör det så förbannat jävla ont varenda gång.
Så jag gråter ännu mer.
Det är ett cirkelproblem. Det finns inger slut på cirkeln. Den fortsätter i all oändlighet.
Jag hatar min cirkel.

tisdag 22 november 2011

just like a domino

Jag vet inte riktigt vad som förväntas av mig just nu. Imorgon förväntas att jag gör en bokredovisning och på torsdag att jag visar upp mina temabilder, men utöver det. Jag vet inte hur stora krav omvärlden ställer på mig, hur mycket de vet eller har fått reda på. Jag har ingen aning om hur jag förväntas må, om jag ens har tillåtelse att inte känna mig riktigt på psykiskt topp.


Kanske tänker de; det är bara en höstgrej, det kommer gå över. Kanske tänker några andra; vad är det för fel på henne, varför släpper hon inte in mig. Och jag kan inte gå in på det, jag kan inte förklara, berätta. Det är inte min ensak att berätta vad det är som tynger mig, för det tynger någon annan så mycket mer. Men det är vad det hela kräver; en förklaring.


Jag ser det i deras ögon och jag känner det i luften. De ser mig inte på samma sätt längre, jag accepteras inte och involveras inte i allt längre. Jag är inte alltid en given gäst eller självklart sällskap.


Men jag vet att det är mitt eget fel. Det är jag som inte öppnar upp mig och släpper in dem, det är jag som inte har samma intressen och idéer. Det är jag som kanske utan att jag tänker på det skrattar lite åt det de säger utan att det ska vara roligt. Det är jag, det är mig det är fel på. Det är jag som inte passar in.

söndag 20 november 2011

magkatarr och liseberg

Hela alltet bara är emot mig. Jag fick motsträvigt stanna hemma igår kväll och istället läsa om och se bilder på hur mina vänner hade det hos Moa. Med den magkatarr jag åkt på efter en veckas förkylning och ingen matlust what so ever så är det inte roligt att vistas bland folk, alls. Magen pratar mer än vad jag själv gör och värker närhelst den vill - ofta väldigt olämpligt. Illamående som trycker i hela ansiktet. Istället spenderade jag kvällens alldeles för många timmar i soffan, tittade på Sex and the city, 2 ½ men och Så mycket bättre. I slutet av det sistnämnda somnade jag och bestämde mig för att gå och lägga mig, även om klockan bara var tio. Och jag somnade så fort jag släckte lampan.

Idag har jag målat mina naglar i mammas nya nagellack hon fick i försenad födelsedagspresent igår. Det är mörkt vinrött och jag älskar det. Kan hända att jag kommer använda det mer än vad mamma själv kommer göra. Jag väntar på att Eric ska vakna, vilket inte verkar hända de kommande timmarna. Man vet aldrig hur länge han sover när det inte är någon hemma som kan väcka honom. Tanken är att jag ska åka till honom och att vi senare ikväll ska åka till Liseberg där lampor pryder hela området. Få lite julkänsla såhär i slutet av november. 

fredag 18 november 2011

grått och hängigt

Det är inga långa skolveckor vi tar oss igenom nu. Speciellt inte denna då jag legat hemma två av veckans fem skoldagar med någon mystisk sjukdom. Jag är fortfarande inte helt bra, känner att jag går runt och ser ut som ett vandrande spöke i ansiktet och ibland snurrar det till i huvudet så jag måste luta mig mot något. Men så tråkigt som det är att ligga hemma i soffan hela dagarna så var det helt enkelt inte värt att stanna hemma en dag till. Jag fick ju faktiskt spendera fyra timmar med min älskade efter skolan också, en bra start på helgen.

Det ser dessutom ut att bli en ganska bra helg. En kväll hos Moa imorgon och en dag med Eric på söndag. Och så är vi ju lediga på måndag men då blir det nog plugg för min del. De lediga timmar jag har imorgon ska jag bara ta det lugnt, kolla igenom lite fler gamla Thailandsbilder kanske. Nu är det inte långt kvar, 6 veckor kom jag och Eric fram till på vägen hem idag.

Livet går ganska tungt framåt just nu. Jag känner mig lite nere och grå, inte bara för att jag varit sjuk. Vädret är tråkigt och det är sådär hemskt höstigt som det borde varit i oktober. Jag längtar faktiskt efter riktigt mycket snö så att kvällarna blir iallafall lite ljusare. Jag vill ha lite riktig vinter i år igen, vandra omkring på Liseberg med älskling och köpa honom julklappen jag planerat sedan länge. Det vill jag ha innan vi åker bort till värmen.

lördag 12 november 2011

är det såhär det ska va nu

Den här veckan har bara sprungit iväg. Det känns som det varit en eller två hela dagar och de andra har knappt varit femtio procent, och så är det nog nästan med. För att inte tala om tisdagen när det var jag och två tjejer till i skolan när vi började, så läraren lämnade oss och ställde lektionen efter fem minuter. Då hade vi håltimme i över tre timmar och jag hatade alla våra klasskamrater som inte var där. Oförskämt, minst sagt.

Det har inte varit många fler i skolan någon dag den här veckan, eller så är det bara jag som först nu kommit fram till hur få vi är i våran klass. Jag vet inte. I vilket fall så har vi långhelg den här helgen och tre helger framåt. Alla individuella val är nämligen inställda pga att vissa klasser går på APU i fyra veckor. Plötsligt känns det som att vi inte kommer vara i skolan alls då vi är helt lediga på måndagar och har håltimmar långa som skam.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över det här. Att vi aldrig är i skolan, att när vi väl är i skolan går vi runt som döda spöken och tittar upp i taket under lektionstid. Så mycket lär vi oss på media. Det är sorgligt och jag hatar att prata om det med andra som är i skolan mellan åtta och fyra varje dag. Jag förbannar mitt gymnasieval flera gånger om dagen och vad det har gjort med mig; jag orkar inte ta tag i det vi faktiskt har att göra. Ett projektarbete som bara väntar på att bli igångsatt och en kampanj som ska vara färdig tills jullovet. "Men vaddå?", tänker man. "Det är ju en evighet till jul." Nej, det är det inte. Fem veckor kvar. Fyra av dem löjligt korta.

Nu ska jag inte tänka på det mer utan istället berätta något roligt. Imorses gick jag upp kvart över sju efter att sedan några dagar tillbaka planerat att åka till Anten för att fota när dimman lägger sig över sjön. Precis när det blivit ljust och resten av familjen fortfarande sov smög jag ut ur huset och satte mig i bilen. Jag åkte halvvägs runt Anten, kändes det som, men hittade ingenstans att stanna så jag vände kursen mot parken. Där gick jag långsamt runt och försökte fånga fåglarna som flöt omkring på vattnet men lyckades inget vidare. Allt var grått och tråkigt. Ännu en misslyckad fotorunda alltså.

"Nu ska jag berätta något roligt", ja just det. Det lät ju inte roligt alls. Hoppar till dagens sväng till Trollhättan istället. Jag bestämde mig när jag var på väg hem från Gräfsnäs att jag skulle åka till stan ensam, försökte få med mig mamma under frukosten men hon ville inte. Blev lite osäker själv med men när mamma senare ropade från nedervåningen att hon ville följa med hoppade jag snabbt i andra kläder och så åkte vi iväg.

Det är en speciell känsla att köpa kläder efter att inte ha köpt ett enda plagg utöver jeans sedan sommaren. Jag hittade två stickade tröjor, likadana fast en i grönt och en i rött. Riktigt fina på rea från Only. Tror jag kommer näst intill bo i dem under vintern. Över en kopp kaffe på Espresso house pratade jag och mamma om min balklänning, skor, hår, smink och allt det där som man måste ha. Mitt engagemang höjdes till skyarna med en gång. Det är inte långt kvar nu. Vi tog med samtalet till H&M där jag provade alternativa skor, utan en tanke på att köpa dem såklart utan endast för att känna vilken sorts skor jag vill ha. Hittade även en fin topp med hål i ryggen som jag köpte.

Efter en sväng på Maxi åkte vi hem igen och jag kände mig lycklig i själen över mina påsar i baksätet. Kläder. Konstigt att något sådant kan göra en så glad. Nu får jag nog däremot spara resten av mina pengar tills efter jul eller så, förutom julklappar då.

Ikväll ska jag bort till Josefin på tjejkväll med Felicia och Felicia. Vi är på väg att starta en tradition efter första gången hemma hos mig för några veckor sedan. Något vi hoppas kunna hålla på med även när vi blivit vuxna, har barn, Volvo, villa och hund. Sånt som ens egna föräldrar gör.

lördag 5 november 2011

motivation och arbete

Idag börjar jag mitt nya liv med Viktkoll som hjälp. Det går kort och gott ut på att gå ner i vikt och må bättre, genom att räkna kalorier i allt man äter och såklart skriva in även motion. Varenda liten banan ska skrivas in och man ska väga sig varje måndag, någonting jag annars gärna undgår. Jag tror jag väger mig kanske en gång om året i vanliga fall, nu ska jag helt plötsligt göra det en gång i veckan. Men det är ju för något bra så det är bara att tvinga sig själv på den vita plastmaskinen som gömmer sig under handfatet i badrummet.

Mamma betalar för detta de första 6 månaderna, vilket känns bra. Både hon och jag är väldigt engagerade så hon funderar på att gå med själv också. Vi tänkte kanske testa gå utifrån mitt konto från början men det blir ju lite krångligt i och med att man hela tiden ska skriva in vad man äter. För mig är det lite lättare när jag har iPhone och kolla upp kaloriintag redan innan jag äter och utifrån det välja vad som är bäst. Det känns bra det här, som att det faktiskt kommer fungera.

Lovveckan är annars slut. Den bara försvann, fattar inte vart den tog vägen. Men det är lördag och i övermorgon börjar skolan igen. Jag borde gjort så mycket den här veckan som jag inte har gjort; lära mig samhällsprovet, fotat naturen - vilket inte varit så himla lockande i det här gråa vädret - och skrivit på mitt projektarbete. Istället har jag bara suttit och möglat de flesta dagarna.

Igår däremot, efter jobbiga besked under natten, bad jag Moa träffa mig i Alingsås så gick vi en långpromenad i Nolhaga. Väldigt spontant och härligt. Det avslutades med några timmar på stan där hela Alingsås trängt sig in på alla caféer, inte en enda plats fanns ledig till oss. Så istället för att slå oss på Sally's, som vi hade tänkt, köpte vi varsin macka på Smörgåsspecialisten och satte oss på en bänk vid stora torget. Skrattade åt roliga frisyrer och gubbar som pratade konstigt. Bestämde oss för att överraska alla vänner på onämnbart sätt och satte kurs in mot Storken. Dock fick överraskningen vänta en vecka, men lika bra det.

Vi gick istället in på Village där jag fastnade för gröna kaffekoppar. Fyra stycken fick följa med mig hem. Jag skulle kunna flytta hemifrån nu och få inreda min egen lägenhet, jag hade inte haft några problem med det alls. Förutom pengarna då, förstås. Men i mitt huvud kan jag göra precis vad jag vill. Vi vandrade vidare till Gina Tricot, Scorett, Eurosko och stannade lite på KappAhl för att prova lurviga mössor. Något som visade sig inte passa någon av oss alls så vi placerade oss på en bänk i närheten av en dragspelsspelande man. Passade in den sorgsna musiken till en gubbes liv och suckade lite över hur sorgligt allting blev.

Efter några förvirrande samtal placerade vi oss vid det enda lediga bordet på Sally's, köpte kaffe och varm choklad och det var knappt att jag hann dricka upp min latte innan jag var tvungen att gå. Det var meningen att våra föräldrar skulle passa så bra att de skulle komma samtidigt, men nej. Mamma kom redan efter tio minuter, så jag fick lämna Moa ensam och åka hem.

Igår kväll åt vi kyckling i färdig sås och färsk pasta innan vi tittade på Moas fantastiska uppträdande i Idol. Jag är så imponerad av den tjejen, och att hon faktiskt är härifrån gör saken ännu häftigare. Jag försöker spela upp hennes låt från tv4s hemsida men det verkar inte fungera. Typiskt.

Om 40 minuter ska jag iväg till jobbet och jobba för första gången sedan den 3 oktober. Eftersom det är alla helgons dag idag stänger vi redan klockan 6 så det blir ingen lång dag. Ikväll kommer Eric hit och myser fram tills jag ska iväg och jobba imorgon igen. Avslutningen på det här lovet hade ju kunnat vara bättre, men jag ska inte klaga.

onsdag 2 november 2011

13.47

Jag kan inte skriva på beställning. Det funkar inte att planera flera dagar i förväg att idag ska jag sätta mig ner och skriva, då står det helt plötsligt helt still. Det spelar ingen roll hur många idéer jag har haft tidigare dagar, tvingar jag mig själv att sätta mig ner och skriva så kommer det inte ut någonting. Därför är det helt hopplöst att bestämma en dag när man måste plugga, det måste komma spontant. En tanke bara, "idag ska jag plugga".

Istället för att plugga de timmarna jag har suttit vid köksbordet idag har jag läst mina gamla texter i min nalle-pärm. Jag rensade i den för ett tag sen, slängde bort sånt som inte hade någon mening och har bara kvar sånt som jag vet vad det handlar om. Det finns några sidor där i jag borde slänga, men de får vara kvar ändå.

Det är nästan alltid ett misstag att läsa det jag skrev i vintras. Jag börjar alltid gråta även om jag inte vill. Det finns ingen lycka i orden alls, även om jag försökt få det att inte låta så himla sorgligt så var det en helt annan värld jag levde i då. Jag har aldrig varit så långt ner som jag var då, aldrig känt mig så himla ensam och värdelös. Men jag var ju inte ensam, egentligen. Jag bara kände mig ensam. Lämnad.

sånt där som kommer ur ett sorgset hjärta

29 januari 2011

Någon, någonstans, kom någon gång på uttrycket att man inte vad man har förrän man blir av med det. Jag trodde att jag var medveten om vem du var för mig, hur mycket du gjorde för mig och hur mycket du älskade mig. Jag trodde jag visste hur det var att leva i livet jag inte trodde fanns, livet där du var den enda viktiga personen och vi var helt ensamma. Lyckliga och ensamma. Men jag visste aldrig. Jag var för upptagen med att titta på dig, försöka förstå dig, intala mig själv att du var verklig. Du kändes som en dröm så fort du var på för långt avstånd för att jag skulle ta i dig. En del av mig var alldeles för självhatande för att tro att du var på riktigt och fick mig att tro att du inte var så bra som du var. Det var den delen som framkallade avundsjukan, som undrade vad du gjorde när jag inte visste. För du trodde väl inte att jag var felfri, jag var svartsjuk. Jag ville inte visa det, men jag ville ändå att du skulle se och förstå att någonting var fel. Det var så fel av mig, jag förargas av att tänka på det nu. Egoistiskt. Att jag aldrig tog mig tillräckligt med mod för att säga som det var. Jag förbannar varenda litet fel jag gjorde.

Våran tid kändes som en evighet. Den enda tid fram tills dess som jag vill komma ihåg. Därför försöker jag skriva ner allt med fina ord. Som den gången när vi satt mitt i vägen och jag nästan blev avundsjuk på dem som såg oss för att vi måste sett så fina ut. Jag skrev om det men det kunde omöjligt låta så fint som det kändes. Jag minns det som det var igår. Just den sommaren, jag kan inte minnas att jag någonsin mått så bra förut. Visst har jag haft kärleksrus förr, men aldrig på samma sätt. Du tog ju del av det. Du var där. Och jag minns när du sa hur glad du var, att du aldrig känt såhär förut. Och jag hatade att säga hejdå, speciellt de gånger då jag visste att det skulle dröja innan jag fick träffa dig igen. Jag hade halsbandet runt min hals några av de gångerna och jag höll hårt i det om kvällarna. När jag lämnade dig för att åka till Grekland, och jag grät. Det första jag gjorde när vi kom dit var att skylla på att jag var trött och lade mig i sängen och grät. Det gjorde så fruktansvärt ont att vara så medveten om att du var så långt bort. Jag hade hjärtvärk hela veckan.

Allting vände den dagen då du skulle kommit hem till mig, men jag istället fick ett samtal från din mamma. Min första tanke var att det hade hänt dig någonting. Jag domnade bort i bilen på väg hem till dig. Sträckan jag åkt så många gånger förut kändes plötsligt hemskt lång. Dagen jag helst aldrig vill tänka på är fortfarande klar som om det hände igår. Jag kände mig så hjälplös men försökte koncentrera mig på dig. Det var telefonsamtal hit och dit, kvävande ljud och så mycket smärta. Överallt. Jag ville göra något men kunde inte.

Sedan den dagen var jag någon annanstans, precis som du. Vi var kanske inte mentalt med varandra alls efter det, vi kanske förlorade redan då. Jag ville inte tro det men jag visste ändå att det var så. Jag visste att vårat slut var nära. Men det fanns dagar då jag faktiskt tyckte mig se något annat än bara tomhet i dig. De dagar då dina armar var varmare än vanligt och du såg på mig med sommarögonen. Och jag tänkte att vi kanske klarar det här ändå. Men vi började missförstå varandra och blev ovänner över saker som inte ens stämde. Vi liksom vändes emot varandra utan att vi visste om det. En dag kom då jag trodde att du hade gett upp helt och hållet. Och allt i mig skrek, allt värkte och jag försvann för en stund. Senare samma dag trodde jag att det hade löst sig, men jag blev sjuk och du åkte bort. När du kom tillbaka visste jag att det var slut. Jag visste att snart skulle det komma, snart skulle du lämna mig. Det var som att du inte var närvarande, åtminstone inte hur min synvinkel. Och jag frågade vad som var fel men det slutade bara med att du blev irriterad och jag bad om ursäkt. Jag grät i tre dagar innan dagen kom. Jag var beredd men ändå gjorde det så fruktansvärt ont.

De första fyra veckorna var värst. Stora delar av mig trodde fortfarande att du var min och jag fick gång på gång intala mig att jag inte skulle besvära dig något mer. Men det var svårt i och med att jag inte kunde undvika att träffa dig. Kanske hade det varit lättare då, om du inte hade varit där varenda dag. Men vi hade antagligen inte haft samma kontakt som vi har nu i sånna fall. Kanske hade vi inte haft någon kontakt alls, även om vi hade lovat att det inte skulle bli så. Jag tvivlar på det faktiskt. Jag hade dåligt samvete för att jag inte höll inne allt jag kände för dig, du förtjänade bättre än så. Du hade annat att tänka på och mina problem var inte längre dina. Och jag försökte. Jag försökte prata med andra och försökte låta bli att höra av mig till dig. Det fungerade inte, det kändes fel. Hela grejen kändes fel, att vi inte var ett vi längre kändes fel. Men det kom en dag när det började kännas lättare utan att jag egentligen lade märke till det. Jag slutade se dig överallt och slutade se ditt ansikte på andras kroppar i filmer jag såg. Jag slutade inte tänka på dig, det gör jag fortfarande dagligen. Men jag slutade tänka tankar som bara gjorde ont. Och jag började vara tacksam för att du är kvar. Tacksam är just vad jag är, så oerhört tacksam. Jag har en sån fin vän i dig. En alldeles speciell sådan som känner mig på ett sätt som ingen annan gör tack vare det vi varit med om. Det kommer alltid ligga kvar, det vi hade förut. Jag kommer alltid ha älskat dig, jag kommer alltid älska dig. Se nu inte det här som ett sätt för mig att ge dig dåligt samvete, för det vill jag inte att du ska ha. Ingenting är ditt fel, utan snarare din förtjänst. Du förändrade mig, du gjorde mitt liv till en dröm, till en mardröm, till något jag kommer minnas. Du är bäst, för alltid. / E

29 januari 2011, 23.37