Med utsikt mot ett spegelblankt hav

Det drar i ansiktet, benen har fått mer färg och håret är stelt av saltvatten. Ja, jag har badat i havet. Det var svinkallt men ganska skönt när man hade torkat en aning och lade sig i solen igen. Nästan hela dagarna har vi spenderat i solen, vid tretiden både igår och idag lade jag mig i skuggan och sov en liten stund vilket gjorde en hel del. På kvällarna är man ju helt slut, men det är ganska skön trötthet. Dock är inte sängen jag sover i lika skön, men snart får jag kommer hem och sova i min egna säng igen.

Att man inte träffar sin mormor mer än några gånger om året är nog ganska bra. Det är hemskt att säga så, men fy fan vad tröttsam hon är. Det ska köras med alla i hennes närhet och hon har alltid rätt. Hon är lat och egoistisk och upprepar allting flera tusen gånger. Avbryter mitt i samtal och blir tjurig för att man inte vill göra som hon vill. Igår fick jag mördarblick och ett otroligt irriterande uttryck för att jag inte ville ta kort med hennes kamera. Den irritation som hinner växa i mig under dagarna är helt enorm. Jag vet att mamma känner samma irritation men hon vill inte låta mig säga emot mormor för det. Därför blev det en lättnad när moster Marie kom i eftermiddags som håller med mig. Jag tar varje chans jag får att gå härifrån.

Imorgon ska vi hem igen. Nog för att det är helt underbart att ligga vid havet och lapa sol, men det räcker med tre dagar och sedan är man trött på det.

Tre dagar kvar av min "ungdomlighet". Äntligen.

Going west

Solen sken redan klockan sju imorses, då vaknade jag och ville inte gå och lägga mig igen. Värmen tränger sig på och jag älskar det! Dock verkar regnet komma tillbaka på fredag, vilket kunde vart bättre, men jag njuter av värmen nu de här två dagarna och bättrar på brännan ute vid västkusten!

Ledigt

Idag har jag

- Sovit dåligt, vaknat i förvirring av konstiga ljud utanför och sprungit ner för trappan mitt i alltihop
- Ätit frukost på altanen
- Pratat med Karin på trafikverket, utan framsteg dock
- Kört ner till ICA, parkerat och satt in 5900 kronor på mitt konto
- Ätit jordgubbar och glömt bort tiden
- Väntat på Moa i en varm bil på Drottninggatan
- Ätit medtagen lunch i parken i Borås
- Haft två ganska misslyckade körlektioner, men tack och lov de sista fram tills augusti
- Bokat uppkörning
- Fikat på Viskan med mamma och Moa
- Köpt en tack-present till mormor och skrivit ner ett rim i ett fint tack-kort
- Suttit på teorilektion och längtat hem
- Åkt bil hem och blundat bakom solglasögonen
- Ätit kanelknäcke med ost på

.. och inget mer. Ganska mycket och en ganska lång dag, men nu är jag fri ett par dagar. Tack och lov! Solen skiner och morgondagen verkar bjuda oss på nästan 30-gradig värme och solsken. Det passar ju himla bra eftersom jag och mamma imorgon styr kosan mot Tjörn för att sova i husvagn några nätter. Det ska bli underbart skönt att vara där ute några dagar och inte behöva bry sig om någonting. Och dessutom för att få tiden att gå lite fortare fram till lördag! Det är dags att bättre på brännan ganska många steg, bränna kinderna och äta räkor på klipporna i kvällssolen. Åh, så jag bara vill åka nu. Är lite depp för att min kamera inte fungerar sånna här dagar, det finns så många fina motiv jag skulle vilja fota.

Life will smile for you

Jag vet inte vilket om är värst; väckas av väckarklocka eller av skrikande kråkor utanför fönstret. De ligger nog ganska jämnt. Är det inte det ena så är det det andra, och imorgon ska vi till Borås igen.

Igår spenderade jag nästan tre timmar på altanen med mamma, pappa och farmor. Även Christian gjorde oss sällskap vissa stunder. Det dracks kaffe till en början med när klockan blev halv sex hade det tagit slut för längesen och vi hade hunnit bli hungriga. Då lämnade jag altanen för att starta min dator för första gången den dagen, bra jobbat för att vara jag. Maten började förberedas på nedervåningen och jag plockade åt mig alla vindruvor innan maten ens var klar. Det gjorde att jag inte åt så mycket men det grillade köttet och de ugnsbakade färskpotatisarna smakade gott.

Satt sedan i soffan och försökte stå ut med att mamma satte på Vi hade iallafall tur med vädret igen, men dne var så otroligt usel att jag vid tjugo över tio gick upp och la mig. Läste lite i Carolina Gynnings bok - som kan vara den sämsta jag läst - och somnade när jag släckte lampan. Tröttheten hade inte direkt blivit bättre av en middagslur.

Idag måste jag ta tag i teorin igen. Jag vill verkligen inte men det måste göras. Enligt mamma skulle det bli 19 grader och sol idag men jag vet inte om jag tror på det. I mitt rum är det ganska kallt just nu. Det hade dock suttit ganska bra med värme nu. Imorgon åker vi tillbaka till Borås för två körlektioner på raken och teorilektion på kvällen. Sen ska vi inte tillbaka förrän i augusti. Tack och lov.

Get your heart on!

På Spotifys startsida hittade jag Simple Plan's nya album. Det är något speciellt med dem, även om själva musiken i sig kanske är ganska enformig så ligger det så himla mycket ungdomskänsla i den. Jag brukade lyssna på dem flera timmar i sträck och lära mig alla låtar utantill. Jag hade deras låtar på min mp3-spelare och citerade deras texter. Så ja, lite sånt här i spellistan nu satt ganska bra.

In the middle of the summer..?

Midsommar ska som sagt spenderas hos Frida med Moa, Pyttan, Ellen och Emma. Lär bli kanon! Även om jag inte fick tag i tillräckligt med jordgubbar, tur att vi har annan efterrät.

En annan väldigt bra grej är att det fina vädret verkar komma i nästa vecka. Då drar jag ut till kusten med mamma några dagar innan jag fyller år och sedan ska börja jobba igen. Självklart kommer solen lagom tills dess. Ja ja.

Glad midsommar!

Mobilkameran duger när inget annat finns

Lite bilder min mobilkamera har tagit de senaste två veckorna. Som ni ser har jag och Moa lyxat till det ibland, med tårta och bullar och sådär. Men det måste man faktiskt få unna sig när man pluggar så hårt. Jag har inte tagit med alla bilder som tagits när vi suttit i soffan och pluggat, det skulle bli alldeles för tråkigt. Där har vi faktiskt spenderat den största delen av våran tid.

Helgen mellan de två intensiva veckorna var det Potatisfestivalen och Skatevibrationen väldigt trött fredag. Mamma bakade tårta för att testa sina kunskaper till kommande helg och vi åt lunch på Sally's med en ganska tyst Frida.

Vi plockade upp tårtan ur frysen morgonen innan vi skulle på halkan och åt den på kvällen, resten åt vi upp idag. Vi var på Myrorna och jag fyndade second hand för första gången i mitt liv. Bilden ger inte jackan rättvisa alls, den är såååå mycket finare i verkligheten, och att den bara kostade mig 216 kronor gjorde ingenting det heller. Det där med second hand har aldrig varit min grej, som sagt, men nu jävlar. De små burkarna med gulliga "förklaringar" på innehåll var så charmiga så jag bara var tvungen att fånga dem på kort. Dock följde de inte med mig hem.

Hem. Nu är jag hemma. I Sollebrunn. Jag hör mammas röst från altanen nedanför och det valkas pizza till middag följt av jordgubbar. Jag har stekt köttbullar inför morgondagen och planerar att sova riktigt ordentligt inatt. Att jag idag tog mig in på motorvägen för första gången är värt att fira. Även om det inte gick så bra som det borde gjort så är det ju faktiskt det.

Imorgon är det midsommarafton. Ska firas med finaste tjejerna hos Frida i Alingsås och jag tror det kommer bli alldeles jättebra. Tack för mig. Tjohej.

Jag tänker aldrig mer bli 25

En dag till, sedan får vi åka hem igen. Hem på besök, känns det som att man kan kalla det när man bara åker hem över helgen såhär. För på måndag ska vi ju tillbaka åter igen. Inte för lika långt besök, tack och lov, men ändå tillbaka.

Nu är det inte mycket kvar. Vi har tagit oss till den sista etappen, det sista körhäftet, det gula. Landsväg, motortrafikled och motorväg. Det som jag trodde var det första man gjorde eftersom det är det som är lättast. Det är det jag har övat mest på hemma, eftersom det är i princip det enda som finns borta i Sollebrunn - landsväg alltså. Men icke, det har kommit nu och det är det sista momentet. Sen är vi klara. Finnish. Idag klarade vi av riskutbilning nummer två, det vill säga halkkörning. Det var inte så farligt som vi hade trott, mer än att vi gick upp vid fem imorses och nu är helt slut. En körlektion och en sväng på Myrorna senare tvingades vi gå upp för backarna till lägenheten och kom hem alldeles svettiga av den kvava luften som är ute nu.

Jag har aldrig handlat på second hand förrän idag. Kläderna har alltid varit lite avskräckande och porslin på det sättet är inte min grej. MEN idag ändrades allt. På Myrorna i närheten av Knalleland hittade jag en urfin, brun mockajacka som jag efter ett samtal med mamma, bildskickande och diskutioner bestämde mig för att köpa. 216 kronor gick den på, vilket antagligen inte är något alls till skillnad mot vad den kostat som ny. Jag planerar att använda den för första gången på fredag. Till min nya svarta klänning och mina klackade skor.

Jag sitter i mormors underbara fällstol med en väldigt grön filt runt mig. Moa sitter några meter ifrån mig i soffan och knappar på tangenterna på mammas dator. Man kan se lite blå himmel mitt i allt regn och det drar i ögonen. Från min dators högtalare spelas just nu Oskar Linnros 25. Senare ikväll har vi planerat att koka ris och äta hjortgrytan vi tog med hit förra veckan till detta. Efteråt har vi en tårta som väntar i kylskåpet som vi kanske även på bjuda moster Marie på när hon kommer för att betala mormors räkningar. Antagligen blir det tidigt i säng även idag, imorgon är en ny dag. Då väntar en körlektion, hem till lägenhet en stund, buss hem och lugn och ro hemma med familjen. Ganska sanslöst att man kan sakna dem så.

Titta, blinka, titta, kör

Känslan av att vilja ha körkort känns som bortblåst. Behovet och frihetskänslan är borta, putts väck. Alla regler, vägskyltar och hastighetsbegränsningar har gjort mig galen. Jag kan inte se en bil utan att tänka "vad gjorde han nu? Får han göra så? Vad är det för regel här?" Det är inte ens kul längre. Tanken att man själv ska sitta där och hålla koll på allt känns helt omöjlig. Jag är livsfarlig för trafiken och kommer orsaka varenda olycka i hela Sverige. Jag kan inte köra bil.

Alltid är det något man glömt. Placering, hastighet eller blinkers. Jag har aldrig haft problem med blinkers innan, men idag tvingades min körlärare sjunga "blinka lilla stjärna" för mig flera gånger. Dessutom fastnade jag mitt i en korsning mellan två rödljus. Panik.

Just nu känns allting väldigt hopplöst, även om pratet om uppkörning har börjat och teoriboken börjar gå mot sitt slut. Dessutom närmar sig min artonårsdag med stormsteg - vilket inte nödvändigtvis behöver betyda att körkortet kommer ligga i min plånbok inom en nära framtid.

Mycket är tårframkallande. Att gråta skulle vara så skönt i vissa stunder, men det funkar inte så. Det är inte okej att börja gråta för att man gör fel. Det är inte okej att hetsa upp sig och göra ännu mer fel för at men gör ett. Det är inte okej att svänga för tidigt, det är inte okej att stanna om det inte behövs. Det ska vara på ett sätt och är det inte så så är det fel.

Det känns som att det bara är man själv som gör fel. Alla andra klarar allt så bra och är så glada och förväntansfulla inför sitt körkort. Jag är medveten om att det inte är så det är, men det är så det känns. Känslor som den går inte att bara sudda ut, det sitter liksom fastklistrat i hjärnan. Alla andra tänker antagligen samma sak, men jag är ingen tankeläsare så hur skulle jag kunna veta det.



Jag försöker fokusera några dagar framåt i tiden. Först och främst på halkan på onsdag. Jag tror faktiskt att det kommer bli roligt. Sedan på torsdag, då ska vi hem. Sedan på fredag, då det är midsommar som ska firas med finaste tjejerna hos Frida med god mat och sånt där mysigt. Förmodligen ganska lugnt, men helt okej. Sedan nästa lördag, då jag fyller arton och det ska firas! Innan dess ska jag ta mig igenom 6 körlektioner till och förhoppningsvis ha bokat uppkörning.

Det här är i princip det enda mitt liv snurrar runt nu. Min hjärna är proppfull med trafikregler. Kanske är lika bra det.

Beslut

När jag bläddrar igenom kompisars bloggar och länkar till andra bloggar från bloggar som jag läser inser jag hur fantastiskt mycket roligare det är att kolla om det finns vackra bilder med i alltihop. Och så blir jag lite depp och tänker, varför har inte jag det så? Det finns en ganska naturlig förklaring till det, nämligen att min gamla Nikon D60 är på väg mot världens ände och en Nikon D3100 ska istället ersätta den. Den sistnämnda även med en massa roliga tillbehör. Så just i detta nu har jag bestämt mig för att jag när jag får min kamera ska jag sätta igång på riktigt, exprimentera och leta idéer överallt. Dessutom har jag fått för mig att jag vill ha en polaroidkamera, jättejättemycket! Jag vet att det är dyrt att framkalla sådanna bilder men det är ju utan tvekan värt det! Jag älskar stilen på bilderna och att man får ut dem på stört. Att köpa en sådan kamera vet jag inte alls vad det kostar men det kanske går att få tag i i en second hand-affär eller vad som helst. Kanske köpa på tradera eller något. Det blir mitt nästa projekt, att köpa en polaroidkamera!

Återföreningr

Det är lite så man försöker få tiden att gå långsammare genom att pina sig själv med att göra tråkiga saker. Jag vill inte tillbaka. Just nu har jag vant mig vid att vara hemma, stressen har lagt sig och jag är avslappnad igen. Det känns i ögonen, de är trötta hela tiden och vill sova. Det är nu jag ska vara hemma, det är meningen att jag ska ta det lugnt nu. Men istället ska vi tillbaka till stressen och alla krav imorgon. Kanske börjar det inte imorgon, men det påbörjas med småsteg i vilket fall som helst. Vi ska tillbaka till lägenheten, vi ska köpa mat och planera maträtter inför nästa dag. Jag börjar nästan gråta. Jag vill inte åka tillbaka.


Igår spenderade jag som sagt kvällen i stan. Det var lite småkyligt men jag frös inte förrän solen försvunnit och jag hade haft kalla händer i nacken. En Alexandra hoppade på bussen och vi småpratade hela vägen till stan, vi mötte Linnea på stationen och vi delade på oss utanför. Jag gick för att möta Moa vi Pressbyrån och sedan trängde vi oss fram bland alla människor runtom lilla torget. Där var det godis och billiga saker överallt, men vår kurs var satt mot Skateparken. Det pirrade lite i våra magar, tror jag minsann. Det blev nästan lite stress över det hela, lite nervositet. Vi hade ju faktiskt inte träffat våra sina tjejer på en hel vecka, en alldeles för lång vecka.

Solen sken och det var mycket folk på plats. Den första vi fick syn på var Pyttan och vi satte fart mot henne, glädjeskuttade lite och kramades. Kramades ännu mer med goa män i gräset och tittade förvirrat efter Frida. Hon var inte där. Hon hade tidigare åkt hem för att tvätta håret och meddelade sedan Pyttan om att hon inte mådde bra och inte skulle komma tillbaka. Besvikelse. En av dem vi kommit dit för att träffa skulle vi få vänta ytterligare en vecka på.

Vi njöt av solen i ansiktet och tittade ganska ouppmärksamt på skatarna i gropen. Som vanligt förstod vi oss inte på det alls men tyckte ändå att det var kul att vara där, att vara på hemmaplan och prata med andra än bara varandra.

Lägg märke till att jag pratar om mig och Moa som om vi vore en och samma person, ska sluta med det. Vad läskig jag är.

Runt halv åtta trängde vi oss på hemma hos Marcus för att låna toaletten och jag, Moa och Emma gick sedan mot stan för att invänta Selsius där istället för i skateparken. Vi gick långsamt och kollade på alla människor och saker som fanns att se. Satt en stund på trappan och kollade på vuxna män i stora bollar på vattnet och gick sedan en sväng vid attraktionerna innan det var dags för att ta plats vid scenen med alla andra som stod där. Selsius kom upp på scenen och spelade några låtar, vi nynnade med lite och jag skrattade lite åt min halvt efterblivna vän som stod och frös en bit bort. Erbjöd min värme till henne och efter det var jag frusen.

Tillbaka till en skatepark som var nästan tom på folk. Ett telefonsamtal och en Simon några meter bort som ville ha min uppmärksamhet en stund innan han gick iväg för att gå på förfest. Och så, till vår stora glädje, hade även Frida dykt upp och vi kramades hårt och länge. Hon hade med sig ett par mjukisbyxor till mig att ta på ovanpå mina strumpbyxor, fina hon. Vi tog beslutet att dra tillbaka till stan istället för att hänga i skateparken där vårat intresse skönk allt mer. Det blev lite gosande med liten hund och lite kramande med Emma och Sofia på vägen och väl tillbaka vid torget hade Pyttan och Frida bestämt sig för att de ville ha pommes och så blev det. Pappa ringde och meddelade att han åkte från Göteborg och skulle hämta upp mig fyrtio minuter senare. Vi satt vid gatuköket på torget, pratade lite midsommar, vinkade till oss en liten Elin och frös en aning. Sedan vad det dags att åka hem, med väldigt trötta ögon.

Igår bestämde även jag, Moa och Pyttan att vi skulle ses och äta lunch idag. Frida kunde tyvärr inte göra oss sällskap men vi lovade att visa på något sätt att hon åtminstone var där mentalt. Ett par glasögon och en liten papperslapp fick symbolisera henne. Vi satt på Sally's, pratade ovanligt lite men om ovanligt allvarliga saker. Funderingar besvarades och känslor visades på ett sätt som jag inte kan minnas att vi gjort förut. Inte så, inte på samma sätt. Strax efter tre sa vi hejdå, Moa för att springa till sitt tåg, Pyttan för att cykla hem i regnet och jag för att gå några ärenden på stan. Jag gick sedan snabbt till stationen för att sitta där och vänta på min buss.

Drygt tio minuter innan min buss skulle gå ringde min telefon och skärmen visade Simon Svensson. Jag visste att han var i stan så jag misstänkte att han ville ses och så var fallet. Jag tvekade lite men gick ändå med på det ganska snabbt, gick mot torget och sökte med blicken efter honom. Precis när jag skulle gå på bron tog han tag i mig från sidan och jag fick hälsa på hans kompisar. En kort stund senare lämnade vi dem och gick och satte oss på Gårdscaféet. Där satt vi och pratade som vi brukade göra förut, i två timmar. Det var lätt och härligt att prata med honom igen, efter all denna tid. Vi har inte sagt upp kontakten helt innan men vi har inte varit något vidare på att ses och prata på riktigt. Jag skrattade åt honom och skojade lite över att han inte har några pengar. Det var kul att höra att han faktiskt har planer på att flytta ifrån Alingsås och börja jobba i Kungsbacka. Inte för att jag vill bli av med honom såklart, men för att han borde ta tag i sitt liv och göra något bra. Lite efter halv sex gick vi mot stationen, väntade en stund, sa hejdå och jag gick på bussen.

Nu har jag ätit lasange med familjen på altanen till regnljud på taket. Jag är trött och ska snart göra mamma och pappa sällskap igen. Ikväll behöver jag gråta. Inte för att jag är ledsen, utan som ett bevis för mig själv att den här veckan ska jag inte gråta. Jag gråter nu för att slippa det sedan. Kanske.

Borta bra men hemma bäst

Det är så skönt att vara hemma. Man tror inte att man ska sakna sitt hem så mycket när man åker bort för att bo någon annastans ett tag, men det är verkligen en skum känsla. Även om jag älskar att ta hand om mig själv och sådär så är det underbart att få mat serverad tre gånger om dagen, sova i sin egen säng i rummet man haft som sitt eget i flera år och stöta på mamma i trappan.

Tröttheten hänger över mig och känns som den väger ett ton. Dock ska jag inte sova än utan ska om en dryg timme gå ner till bussen och åka in till Alingsås för att spendera kvällen där. Det är Skatevibration och Potatisfestivalen på samma dag, vilket betyder massa trevliga människor som vi inte träffat sedan i fredags. Det är också väldigt skumt, det känns som att vi inte har träffat dem på flera månader men ändå är det bara en vecka. Men en vecka utan människor man vanligtvis träffar dagligen är en tuff vecka.

Den här helgen ska jag njuta av att vara hemma, gråta ut, slappna av, plugga lite teori och kanske få med mig mamma till Trollhättan för att köpa kläder. Mina pengar skriker på mig, de vill handlas upp. Jag vet att jag inte borde, men jag har sett så mycket fina kläder på internet som jag vill komma åt. Speciellt på BikBok. Kanske, att det blir en sväng imorgon, om jag har tur.

Annars.. tja. Nu tänkte jag slå mig ner vid köksbordet och måla om mina naglar innan jag ska gå. Prata med mamma lite. Försöka släppa ner mina spända axlar. Inse att det är sommarlov, även om det inte gills som det än.

På onsdag är vi inbokade på halkkörning. Vi ska samlas vid körskolan tjugo över sex på morgonen. Det känns sådär.

Teori, jordgubbar och uppblåsta magar

Klockan är halv åtta på morgonen, Moa gick precis upp, jag har varit uppe en stund. Solen skiner ute, termometern visar dock endast tolv grader varmt, kanske en synvilla. Idag har vi två körlektioner, imorgon är det riskettan i fyra timmar och sedan åker vi hem. Det ska bli skönt att slappna av lite, även om jag tror att stressen över teorin kommer sitta i hela helgen. Igår satt vi alldeles för länge och pluggade och kunde knappt somna när vi gick och la oss. Det blev ingen Mamma Mia-film, pluggandet gick före. Däremot åt vi jordgubbar och glass, som för min del resulterade i uppblåst mage så som bara jag kan få. Inte så trevligt alls, förhoppningsvis går det över under dagen.

Dags att göra sig iordning, äta frukost och gå ner mot Allégatan för nästsista gången den här veckan.

Dag tre

Dagens körlektioner gick ut på tvärbromsning, uppmärksamhet och högerregeln. Timmarna emellan spenderade vi på Cafe Tant Grön där vi åt lunch i form av pastasallad med kyckling utan lök och majs respektive kötbullar och potatis. Till efterrätt unnade vi oss kaffe och en halv chokladboll var. Konstaterade att Borås är fullt med fina pojkar, dock är de flesta andra korta - enligt Moa.

Tjugo i tre åkte vi "hemmåt", gick uppför den branta backen, blev förbikörda av bussen vi hoppat av två minuter tidigare, skrattade lite, handlade lite nödvändigheter, gick ner igen, sjöng på konstiga gamla schlagerlåtar och dunsade ner i soffan. En dusch, lite plugg och mat senare är nu disken diskad och jordgubbar och glass väntar till Mamma Mia-filmen. Lite gott ska man väl ha det.

Vilja bli

När man börjar fråga sig själv vad man har gett sig in på är det illa. Jag var till en början väldigt positiv till det här och trodde att det skulle bli så bra så. Jobbigt och krävande, men bra ändå. Nu, redan efter två dagar, känns det ganska hopplöst. Jag vill i vissa stunder bara tvärbromsa bilen, hoppa ur och ta fågelvägen hem till Sollebrunn.

Gårdagen gick bra, båda lektionerna. Jag kände mig ganska nöjd men var fortfarande orolig och spänd över vad som skulle komma härnäst. Idag har allting gått betydligt sämre. Första lektionen slutade i tårar och prestationsångest. Mina höga kvar på mig själv påverkar allting. Jag visste kanske att det skulle bli såhär, att vissa dagar skulle jag misslyckas rejält, men jag trodde inte att det skulle vara så jobbigt att ta sig upp ur hålan att det faktiskt är så.

Hela den här dagen har egentligen varit dålig. Moa fick fågelskit i huvudet och vi åkte hem under lunchen. Pluggade, kuggade och tuggade. En lektion till och lite fika på Espressohouse och nu sitter vi hemma i soffan igen. Det känns bra att det ändå finns något som känns som hemma, att vi inte bor på något hemskt hotellrum utan kök och sådär. Här kan vi vara borta från alla okända människor och plugga i lugn och ro. Med musik eller utan, musiken lugnar mina nerver en aning.

Kanske skulle jag vilja ha närmare hem, hem till min familj och min mamma. Kanske hade det varit ännu bättre att få peptalk från henne varje kväll, gråta ut rejält i min enga säng där ingen ser mig och ta nya tag dagen efter. Jag vet hur jag är, varenda gång jag är så nervös att mina nerver inte klarar mer börjar jag gråta. När jag gör fel eller blir rädd, så gråter jag. Och jag gråter obehärskat, jag kan försöka hålla det inom mig men till slut kommer det fram ändå och jag kan inte hindra det. Det räcker att jag tänker efter lite och det känns i hela ansiktet att det är på väg att dra ihop sig där inne.

Jag skulle vilja kunna träffa Eric någon gång ibland. Efter en jobbig körlektion hade jag velat kunna gå hem till honom, ligga i hans säng och titta på tv i några timmar och sedan åka hem. Hans stöd hade suttit bra nu. Men nu är han långt borta, på väg till Stockholm för att gå på Linkin Park-konsert. Jag är glad för hans skull att han får uppleva att se dem samtidigt som jag är fruktansvärt avundsjuk. Jag hade velat vara där, med honom.

Två dagar och Riskettan är kvar denna veckan. Fyra körlektioner, fyra timmars föredrag om säkerhet i trafiken. Tiden går nästan långsammare för varje dag. 55 minuter i bilen känns som en evighet, särskilt när det inte går som man vill. Man drar sig för att gå och lägga sig på kvällarna för att man inte vill gå upp nästa morgon. Varför är det så motigt? Varför..

The beginning

Idag börjar det. Hur det redan kan vara dags känns helt omöjligt men nu är dagen här, dagen D. Idag ska jag äta frukost länge med min mamma sedan sätta igång att städa mitt rum. Byta lakan i sängen och röja undan alla onödiga grejer, för att sedan lägga fram kläder och andra grejer som ska packas ner inför kommande vecka. När man tänker efter och tänker att det bara är fem dagar, så känns det inte så länge, men jag tror ändå att de här dagarna kommer kräva rejält mycket av oss. Vi inser nog inte riktigt hur hårt vi kommer behöva plugga under de timmarna vi inte kör bil. Det kommer bli hårdare än vad det är i skolan, för våran del. Konstigt nog har inte nervositeten visat sig sådär jättemycket än. Jag är mest spänd på att få bosätta mig i mormors lägenhet med Moa.

Två körlektioner á 55 minuter per dag, i fem dagar. Teori och allt vad det nu är uppepå det. På fredag hoppas jag på att vi åker hem tidigt, eller så tidigt som det går, eftersom det på kvällen nalkas Skatevibration och party. Helgen blir nog annars ganska lugn, för att sedan åka tillbaka på söndag igen. Tre och en halv dagar med samma schema, kanske ännu tuffare. Sedan är vi framme vid midsommar. Tiden kommer springa iväg. Hela sommaren kommer vara ett enda virrvarr.

Igår kom jag hem från jobbet med 4400 kronor i lön. I mitt spara-kuvert ligger just nu 7400 kronor. Det är löjligt mycket pengar. Dock kommer lite av det att åka med mig idag. Att jag fick med mig så mycket pengar hem igår förvånade mig och jag var tvungen att fråga chefen så att det verkligen stämde. Jag hade förväntat mig runt 1000-lappen eftersom jag endast jobbat två gånger den här månaden, men det visade sig att semesterersättningen för hela året lades på den här lönen vilket låg på 3300 kr. Jag tar upp pengarna ur kuvertet ibland bara för att känna på dem, de betyder mycket inför London-resan i sommar. Gaaah.

Jag går i repris

Jag förlorar mot mig själv igen. Nervositeten är överväldigande. Saknaden stor, kommer bli ännu större. Det är sommarlov, varför kan jag inte vara glad?

Fredag-lördag

Gå emot kroppens regler. Göra sig snygg. Sjunga med hesa stämmor. Köra bil och parkera vid ICA. Retas med lillebror på ICA. Gå med klackskor till bussen. Gunga med huvudet och hånflina lite i tanken om hur man ser ut långt bak i bussen. Upptäckta att det inte går någon buss. Äta tjockismat på torget. Skratta åt skratt. Åka buss. Sitta på balkong. Måla mustascher. Få mer sällskap. Åka buss igen. Springa och krama långa, stiliga pojkar. Gå in en svettig lägenhet. Kramas ännu mer, hälsa på alla. Dansa till The Midnight Beast. Försöka sjunga med nu ännu hesare röst. Möta fin pojke i dörren. Lunka fram och tillbaka. Tröttna. Hosta. Frysa. Möta pojkar vid tåget. Frysa ännu mer. Få varma armar om sig. Kramas. Hälsa, försöka memorera namn. Skratta. Hyscha. Hosta hysteriskt. Tappa rösten. Träffa fina Sollebrunnstjejer. Vara förvirrad. Bli uttråkad. Be om skjuts hem. Gå ut i regnet, ensam. Sitta på trappsteg utanför Bokia. Gråta. Be om sällskap. Få sällskap. Kram. Säga hejdå för sista gången på två veckor. Kramas. Du är fin. Åka bil hem. Hata hosta. Hata halsen. Komma hem. Leta mediciner. Gå och lägga sig. Sova. Vakna. Mansröst. Jobba. Sova.

SOMMARLOV

Egentligen är skolan det sista vi ska tänka på nu - EFTERSOM VI HAR SOMMARLOV!! - men man kan ju inte låta bli att skämmas. Förstasidan på Alingsåstidningen är prydd med dåliga rubriker om våran skola. För några månader sedan fick vi fylla i en enkät på internet och jag minns hur vi satt och hånskrattade åt frågorna och hur negativa våra svar blev. Det sorgliga var att det vi svarade faktiskt var sanningen. Resultaten av den här enkäten har nu räknats ut och det har visats sig att i Göteborgsområdet är Alströmer sämst inom de flesta områdena. Ingen överraskning för oss elever direkt, men tydligen håller inte ledningen med.

I tidningen finns en artikel om detta och sättet personerna svarar på frågorna är skrattretande. De påstår att de inte visste om att eleverna på skolan inte trivs och även att de tror att vi trivs även om den här enkäten visar motsatsen. De försöker på alla möjliga sätt bortförklara sig genom att säga att man kan inte veta hur många som har svarat och inte och bla bla bla. Samma bortförklaring fick vi höra från vår lärare innan vi gick till avslutningen imorses.

Skyll ifrån er bara, gör det. Det är otroligt tydligt hur lite ni vet om oss, hur ni bara har uppmärksamhet så det räcker för er själva och aldrig pratar med era elever om hur vi trivs. Att fråga en gång om året, i slutet av läsåret, duger inte. Det borde inte krävas tidningsartiklar för att ni ska skärpa till er.



Nu är det officiellt sommarlov! Trots att det känns som att vi varit lediga de senaste två veckorna så är det härifrån de tio veckorna räknas. Efter alldeles för lite sömn gick jag upp strax efter halv sju, ringde och väckte tre av mina klasskompisar vid halv åtta och knallade ner till bussen. Nästan hela klassen kom i tid, alla utom stackars Moa som ringde mig i panik och hade försovit sig. Vi tittade och lyssnade på esteter som uppträdde och jag kände mig stolt över min kära vän Maria som spelade så fint på pianot. Ett pinsamt tal av rektorn och sedan fick vi gå därifrån.

Vi stod och klappade händerna lite när våra lärare önskade oss ett bra sommarlov, kramade Raymond och satte sedan fart mot stan för att inta fikaposition. Nästan hela klassen satt inträngd i den stora soffan på Mangiamo. Jag och Emma delade på en cheesecake med hallon och vit choklad, underbart god! Vi skrattade högt åt Isac och småpratade med varandra i en timme innan vi lämnade cafét och gick åt olika håll. Jag, Moa, Ellen och Pyttan träffade på Frida och Elin som nyligen tagit körkort och pratade med dem en stund innan Ellen ville ta plats på Sally's. Jag satt med en stund men gick tidigt till bussen ifall att den skulle vara trång med folk.

Hela vägen hem halvsov jag med musik i öronen och tänkte att jag får inte bli sjuk nu. När jag kom hem åt jag hamburgare, ringde vårdcentralen och gick sedan och lade mig i mammas säng. Där somnade jag drygt en halvtimme och kände mig alldeles snurrig när jag vaknade igen. Jag tog en dusch och mådde bättre. Nu hoppas jag bara på att tröttheten inte kommer falla över mig som ett tjockt täcke innan jag ska iväg till stan för att festa med goa människor hos Emma ikväll. Det blir dock lugnt för min del, eftersom jag ska jobba hela dagen imorgon. Sommarlovet har börjat..

Två år

Idag har Sollebrunns nior slutat grundskolan. Det betyder att det nu är hela två år sedan vi var i samma situation. Det är helt sjukt, overkligt. Att det förra året var ett år sedan kändes lite mer verkligt, ett år är inte så mycket och förra året gick inte alls lika snabbt som detta har gjort. Två år.

Det är två år sedan vi satt där, jag hade min vit-och-grårandiga klänning på mig och lockigt hår. Sandra på ena sidan och Felicia på andra. Vi skrattade åt något som jag inte minns vad det var längre och vi försökte med allt vi kunde att inte skratta för att hela publiken inte skulle vända sina blickar åt vårat håll. På den uppbyggda scenen, omringad av lupiner, stod rektorn och lärarna och höll tal om våran klass. Vi log och hånlflinade kanske lite åt rektorn som lät som att han hade gråten i halsen - fejk såklart, han kände oss inte ens.

Vi var pirriga i magen för att vi skulle gå upp på scenen med högklackade skor, sedan en vända framför alla människor på läktarna och tillbaka till våra stolar. Det gick bra, ingen ramlade. Efteråt blev det kaos, det var folk och blommor överallt. En del kom fram som man inte väntade sig alls, men lika glad blev man för det.

Vädret var inte på vår sida men senare på kvällen åkte vi ändå iväg till Geneviken där vi hade minifest, en del klarare i huvudet än andra. Regnet tog över ganska tidigt och vi åkte hem. Jag tror inte att de sista dagarna i nian kommer glömmas bort i första taget.

Nu slutar vi tvåan, om ett år tar vi studenten. Ett år. Hur fort kommer inte det gå om de här två åren gått såhär fort? Åh, vad jag längtar.!

Linnros

Vet jag lever så fel, så förlåt
För idag, för imorgon och för igår

Ledig onsdag

Onsdag. Ledig. Fortfarande samma hemska värme. Vad hände med den härliga sommarvärmen och med att kunna ligga ute och sola hela dagarna? Det här är bara jobbigt och huvudvärksframkallande.

Jag var i skolan igår, helt i onödan. Jag gjorde ingen nytta, vet inte ens varför jag åkte dit. Eller jo, det vet jag, det var för att jag trodde att jag skulle träffa Eric efteråt men det visade sig att han inte mådde bra. Istället blev det fika på det nya cafét, mat hos Moa och sedan tillbaka till stan för bio.

Det nya cafét var mysigt, men jag fick ett dåligt intryck av personalen som verkade väldigt ointresserade av sina kunder. Det kan ha att göra med att allt är nytt för dem så förhoppningsvis blir det bättre. Eller rättare sagt, det kommer bli bättre eftersom världens finaste bästaste människa är där och provjobbar idag! Åh, jag är så glad för din skull vännen, så himla glad. Det passar dig perfekt, och därifrån kan du kanske ta dig vidare till högre ställen senare. Så himla bra!

Jag har ett bröd på jäsning just nu, för första gången i mitt liv. Jag har aldrig bakat bröd förut, men igår fick jag ett recept av Moa som skulle vara enkelt och det kan jag ju inte annat än hålla med om. Om jag lyckas eller inte, det återstår att se.

Filmen vi såg, Pirates of the Carribean 4, var kanske en liten besvikelse. Jag hade inga höga förväntningar på den alls i och med att de tagit bort två av de karaktärerna som gjorde hela filmen och det var tur. Allas våran kära Jack Sparrow var lika bra som vanligt men Penelope Cruz förstörde filmen genom att vara allmänt irriterande, plus att ingenting direkt överraskade en genom filmens gång. Vissa händelser hade man räknat ut redan från början och ja, nä det var den sämsta i Piratesserien än så länge.

Senare idag ska jag åka till stan, gå till Ungdomsmottagningen för att få nytt recept, kanske träna och sedan vidare på husvisning med mamma. Det var längesedan vi var på det nu så det ska bli spännande. Vi har liksom lagt det åt sidan lite, emot min vilja. Kanske kan det här leda någonstans, i och med att pappa inte hade varit hypernegativ till just detta huset.

Värmebölja

Det är tryckande värme ute, därför håller jag mig inne. Det räckte att jag gick ut för att kolla till solroserna för att bli alldeles svettig. Jag har vikt tvätt precis och svetten rinner av mig. Jag har gett mig in på att göra ett teoriprov på internet, jag blev underkänd - inte så oväntat. Men det gick ändå bättre än jag trodde, 47 av 70. Det här är väl vad jag ska spendera min dag med, om jag orkar.

Imorgon ska vi tillbaka till skolan. Det är bara konstigt, det känns som att sommarlovet redan har börjat. Förmodligen blir det ingen heldag men det är ändå konstigt. Alldeles nyss bokade jag biobiljetter till mig och Moa, imorgon kväll ska vi äntligen se den nya Piratesfilmen!

Häromdagen drog vi till Stockholm sådär bara

Ja, den tredje juni skulle komma men innan dess var det ju faktist den andre. En månad innan min födelsedag faller in och vi spenderade kvällen på Pyttans balkong med pannkakor och lite bokskrivning. Inte så brutalt som det låter, med "får jag skriva i din bok"-grej.





Marcus gjorde oss även sällskap denna kväll, mycket trevligt.

Efter alldeles för lite sömn och en tre timmar-lång tågresa anlände vi till huvudstaden. Vi tog oss ut från stationen och gick mot gamla stan för att köpa kaffe. Först stannade vi på den väldigt blåsiga bron som håller ihop allting, typ.

Väldigt få ställen var öppna klockan nio på morgonen men där vi väl stannade och köpte vårat kaffe hade de en sån här fin skylt. De hade även skrivit en massa på väggarna inomhus, mycket charmigt måste jag säga.

Till kaffet åt vi sedan Moas bullar i solen vid Slussen. Klockan var bara strax innan tio på morgonen men värmen hade trängt sig fram ganska rejält och både strumpbyxor och tröjor hade åkt av.

På vägen till Fotografiska stannade Pyttan och dregglade lite över affischen om Way out west. Jag valde att inte visa bilden där hon bokstavligt talat dregglar, haha.

Efter långsamma promenader på Fotografiska och myket fascination vandrade vi tillbaka mot gamla stan. Jag märkte att jag var i stort behov av energiintag då mitt huvud började snurra och jag trodde jag skulle ramla ihop. Så det fick bli lunch på Espresso house, ännu lite bokskrivande och sedan satte vi fart mot Kungsgatans affärer. Om jag inte minns det hela fel höll vi till där i upp emot fyra timmar. Kameran låg stilla i väskan under dessa timmar och där låg den bra, det var folk överallt och långa köer i butikerna, men lite smått och gott fick vi med oss allihop.

Mellan Kungsgatan och Stureplan pausade vi med jordgubbar och bigaroer på trappan till Stockholms konserthus.

På Stureplan fanns den bästa butiken av dem alla, dock var priserna skyhöga och även om jag var nära på att köpa en kofta för 700 kr så stoppade jag mig själv genom att tänka över hur psykiskt dåligt jag skulle må av det. Vi spenderade iallafall väldigt mycket tid där inne, men när det blev för varmt betalade jag för mitt lilla halsband jag tittat ut redan några veckor innan vi åkte och gjorde sedan sällskap med Moa och Frida utanför medan vi väntade på Pyttan som skulle betala för ett par jeansshorts och ett halsband.

Halsbandet i fråga.

Vid halv sex-tiden satte vi oss till rätta i mjuka fotöljer på Kófi för att äta kvällsmat efter ännu en sväng inne på H&M. Fötterna dunkade och tröttheten hängde över oss som en grå dimma, men vi var glada.

Innan tåget skulle gå tio över åtta köpte vi lite smått och gott och satte oss sedan i kvällssolen på perrongen. Vi hann oroa oss rejält för att vårat tåg skulle vara en och en halv timme sent innan det anlände fyra minuter innan det skulle gå. Tack och lov klarade vi oss undan alla förseningar som försikommit under dagen och vi var hemma i Alingsås i tid. Trots högtpratande män i sätena framför på tåget till Skövde och enorm trötthet på det sista tåget höll vi oss kvar på fötterna/rumporna hela vägen hem.

Mamma hämtade mig - och pappa - i Alingsås och vi var hemma strax före halv ett. Då hade tröttheten gått så långt att den knappt kändes längre. Jag kände mig nästan lite full och smsade i dimman innan jag somnade, sov alldeles för lite och gick upp redan klockan tio då värmen i mitt rum var olidlig. Allt detta gjorde mig svimfärdig på morgonen och jag gick runt som ett levande lik i trädgården, hjälpte mamma plantera mina solrosor i landet och åt lite macka innan jag gick till jobbet. Där var det kaos i flera timmar, men det flöt på ganska bra tack och lov. Vissa människor var otåliga, eller egentligen bara en man under hela dagen, och plingade flertal gånger på plingan i kiosken när vi hade fullt upp i gatuköket. Då höll jag på att gå i taket, idioter som honom vill man bara mörda sånna dagar.

Dagen på jobbet var i alla fall rekord för iår, kassamässigt. Jag fick berömm när jag gick hem och gick och lade mig med onda ben ännu en gång.

Idag har jag varit en sväng i stan, ensam. Jag behövde förnya mitt Spotify så jag tog en sväng i Storken också. Köpte solglasögon, trots att jag inte trivs i det alls, och åt lite mat på torget med Eric. Theo och Anton dök upp från ingenstans och jag tvingades köpa sololja åt Theo som inte vågade göra det själv. Manligt, jag vet. Var inne och hälsade på lilla Gipsy, fick lite bitmärken i pekfingret och satt sedan över en timme på terminalen och väntade på min buss.

Imorgon är det måndag, men vi är lediga eftersom det är Sveriges nationaldag. Egentligen är det Picknickfestivalen men vädret verkar inte vara på vår sida för det. Hemskt tråkigt, för jag var stentaggad på det efter succén förra året. Vi hade planerat att åka dit tidigare än då och åh, det skulle ju bli så bra alltihop. Och så ska det bli regn.. vad är det för skit? Istället får jag ligga hemma och njuta av ledigheten. Borde verkligen läsa teori som en jäkla dåre, om bara en vecka drar vi ju iväg. Fy. Vilken hemsk känsla det är.

Dagen efter

Jag är helt död. Jag kommer på mig själv med att stå och stirra rakt fram och gäspa käkarna ur led. Jag hade kunnat sova ordentligt inatt, men värmen trängde in i mitt rum vid tio och då kunde jag inte ligga kvar. Jag var yr och svettig. Hur ska jag orka jobba hela dagen i den här värmen och med den folkmängd det kommer vara? Jag kommer tuppa av på vägen hem. Mina ben kommer kännas som kokt spaghetti. Hjälp. Jag känner mig döende.

Mot huvudstaden!

Det känns som en evighet sedan vi satt i matsalen och diskuterade en resa till huvudstaden och bara någon dag senare bokade biljetter tidigt, tidigt på morgonen den 3 juni. Nu är dagen snart här och förberedelserna börjar tidigt idag. Det är helt sanslöst hur tiden kan gå så fort. Vid den här tiden imorgon sitter jag, Moa, Pyttan och Frida förmodligen någonstans i Stockholm och äter en liten lunch och vilar fötterna. Det känns inte verkligt.

Vid två idag ska vi vara på kalas hos kusin Victor där det bjuds på fika, innan dess ska vi alltså hinna äta lunch. Vid halv fem ska jag köra till Alingsås med mamma bredvid mig och kanske hämta upp Moa vid stationen efter lite övningskörning inne i stan. Vid halv sex är det meningen att vi ska vara hos Pyttan för att där äta pannkakorm, titta på någon mysig film och förbereda morgondagens frukost. Läggdags är ställt tidigt för att vi ska orka upp klockan fem imorgon biti.

Min gröna, underbara, oanvända väska ligger på sängen och väntar på att bli fylld med nödvädigheter inför morgondagen. Än så länge ligger plånbok - med 1100 kronor plus studiebidrag på kortet i - kamera, bok, hörlurar, ipren och två toffsar på sängen. Jag kommer behöva tänka över mitt klädval flera tusen gånger innan jag bestämmer mig för vad jag ska ha på mig. Enligt väderleksrapporterna ska det bli mellan 20 och 25 grader imorgon och inne i storstaden vet man ju själv vad det betyder; olidlig värme! Förhoppningsvis avlider vi inte helt och hållet. För.. tre år sedan måste det vara var jag och min mamma i Stockholm några dagar och även då var det otroligt varmt.

Stockholm är planerat att avnjutas på bästa sätt, genom ett besök på Fotografiska muséet - där Albert Watsons utsällning finns som jag knappt kan bärga mig för att få se! - shopping på bland annat Urban Outfitters, om nu pengarna räcker till det, parkhäng och middag på Friday's. "It's friday, friday, gotta get down on friday.."

Nu ska jag väl verkligen göra ett försök att komma på vad jag ska ha på mig. Jag hoppas på att min kamera kan samarbeta åtminstone under morgondagen så jag kan ta mycket bilder. Det här vill man ju föreviga!