måndag 27 februari 2012

vad jag önskar och vad jag vill

Det ställs många krav på en nu, när man snart ska ta studenten och börja vuxenlivet på riktigt. Plötsligt får man inte ett öre i månaden om man inte har ett jobb och man måste bestämma sig för vad man ska göra med sitt liv. En del har stora drömmar, som att bli advokat eller stå på scen, men de allra flesta har inte en blekaste aning. Jag tillhör definitivt den sistnämnda kategorin.

När jag för tre år sedan skulle välja gymnasieutbildning valde jag mellan det originella samhällsvetenskapliga och media. Jag inser nu i efterhand att samhäll hade varit mycket bättre, men det finns ingenting att göra åt det nu. Istället valde jag något jag tyckte var kul; att skriva och fotografera. Då trodde jag att allt skulle bli så bra, att jag skulle kunna inrikta mig på texten och utveckla det, men det blev inte alls så. Det vi hört om att man skulle kunna inrikta sig på text var inte sant så jag fick istället satsa på fotografin, vilket snarare hela tiden varit ett fritidsintresse än något jag vill jobba med i framtiden. Med andra ord kommer jag ha väldigt lite med mig från de här tre åren när jag ska fortsätta i framtiden.

Men självklart har jag drömmar, självklart finns det saker jag vill göra och uppleva med mitt liv. Så jag tänkte, istället för att klaga på min utbildning, ta upp de roliga saker jag ser fram emot att någon gång göra.


Det absolut första jag vill är att ta mig igenom de här sista månaderna på gymnasiet. Ta studenten och känna att jag har lyckats i några dagar innan verkligheten knackar på dörren. Att ta studenten är en av de största sakerna jag någonsin kommer få vara med om, en once in a life time experience, och jag tänker ta vara på det så gott jag kan. Även om de här tre åren inte varit de bästa i mitt liv vill jag ändå kunna se tillbaka på studenten och tänka att det var rätt bra ändå.

Nästa mål, om man nu kan kalla det det, är att tjäna en sjuhelvetes massa pengar. Det är kanske mer som ett mellanmål (haha) för det som ska hända sedan, men ändå väldigt nödvändigt. Målet är runt tjugotusen, om inte mer. Hur jag ska klara det är en ganska bra fråga men jag har ett jobb sedan fyra år tillbaka och håller på att skicka ut CV åt alla håll jag kan hitta så förhoppningsvis kommer jag hitta något annat till hösten.

Något jag kanske redan har skrivit om är vad som händer i vinter. Då är planen att jag ska åka till Thailand. Som vanligt, tänker ni nu, men nej. Den här gången åker jag på egen hand, eller kanske med någon vän, för att jobba och för att se sånt jag inte sett. Att åka till Thailand i flera månader har sedan länge varit en dröm. Det spelar ingen roll hur många gånger man åker dit, det är alltid lika speciellt och jag älskar det landet. Andra svenskar skulle kanske säga att det är för mycket turister, att alla ställen är exploaterade, men så är det inte. Jag är bombsäker på att det fortfarande finns ställen där inga turister förstört kulturen. Dessutom har de flesta svenskar bara sett Thailand som det är idag. När jag var där första gången kunde thailändarna knappt prata engelska och de blev fascinerade av att jag och min bror var blonda, de hade aldrig sett sånna människor förr. Stränderna tomma och så fantastiskt vackra så ni anar inte. Korallreven var inte förstörda och maten var som riktig thailändsk mat ska vara. Svenskar som åker till Thailand för första gången i nutid kan jag förstå, de har inte sett vad vi som var där under tidigare år har sett och kanske på det sättet inte förstår landets charm.

Nu märkte jag att detta blev mer som en beskrivning av själva Thailand, vilket inte var meningen. När jag skrev att jag ska jobba menar jag på hotellet vi är delägare i som ligger en bit utanför Ao Nang. Det finns ingen chans att jag kommer storkovor på detta, därför behöver jag ha en stor kassa när jag åker, men det kommer åtminstone bli en upplevelse. Jag planerar även att åka runt på ställen jag inte varit på än, som norra Thailand till exempel. Dessutom kanske jag tar båten över till Kambodja och vidare mot Australien eller Nya Zeeland. Detta om min budget tillåter så klart, men det hade varit himla kul att se Australien med alla kängurur och sådär.

Hur och när jag kommer hem vet jag inte än, men kanske någon gång i mars. Då har jag sluppit hela vintern och våran borde vara på väg i vackra Sverige. Kanske kan jag då uppskatta naturen här hemma och ge mig ut på upptäcktsfärd i mitt egna land. Se allt det där som man måste se och göra allt det som man måste göra.

Efter månaderna i Thailand kan jag tänka mig att jag är rätt pank, så ett jobb kommer kanske sitta rätt bra. Det där lät precis som att det bara är att gå ut och plocka ett jobb i diket, men så lätt vet jag ju att det inte är. Men det är väl åtminstone dags att försöka hitta något då och förhoppningsvis få ett på heltid. Skulle jag lyckas så bra med det skulle jag försöka hitta en egen lägenhet, något jag förmodligen måste göra långt innan men ändå. Det är även det ett stort mål, att få bo ensam, inreda min egen lägenhet och ta hand om mig själv. Jag vet att jag skulle klara det, jag har bott ensam hemma i vårt stora hus i två veckor utan problem, så vad är en pluttig liten lägenhet liksom. Nu är det ju rätt svårt att få tag i lägenheter i Alingsåsområdet, är jag väl medveten om, så jag får helt enkelt hoppas på att jag har tur.

Kanske har jag vid det här laget kommit fram till vad jag vill göra. Det kanske är dags att börja plugga igen. Till vad vet jag inte, kanske rent allmänt. Det jag kommer ha med mig från gymnasiet kommer inte direkt vara något att vifta i luften med så att läsa upp mina betyg kan vara ett alternativ. Någon gång ska man ju ändå sluta leva livet och stadga sig.

Något jag dock alltid velat göra är att åka till USA och hälsa på min kusin. Jag vet inte hur många gånger vi pratat om att jag ska komma under hösten, men det har aldrig blivit av och jag börjar känna mig riktigt dum. Jag har världens chans med släkt som jag kan bo hos och som kan visa mig runt. Jag vill se Hollywood, Grand Canyon, Las Vegas och alla de där ställena man hört talas om. Det finns så mycket med USA som lockar. Det är en dröm att faktiskt bo där ett tag, så som Sandra Beijer bor i New York. Alla bloggar man läser om den staden och alla filmer och serier som är inspelade där. Husen, gatorna, till och med taxibilarna. Ja, det finns ingen tvekan om att det är något jag måste göra.

USA och London. Två helt olika saker men de lockar lika mycket båda två. Eftersom jag besökt London en gång innan vet jag lite grann hur det är där, men inte alls så som jag önskar. Kanske är det där jag ska bo, där jag ska leva. Inte lika långt hemifrån så att familjen kan komma på besök ibland, men fortfarande lika underbart. Jag älskar hur husen ser ut där och alla parker man önskar att man kunde ha picknick i varenda dag.

Nu har detta blivit mer som ett inlägg om alla ställen jag vill åka till, men det är lite så jag vill leva. Jag vill fortsätta resa lika mycket som jag fått göra under min uppväxt och jag vill se så himla mycket. Jag vet att det kräver att man arbetar och tjänar pengar, men det vill jag helst inte tänka på. Jag vill inte bli vuxen, jag vill inte sluta leva, jag vill inte sitta på kontor och knappa på ett tangentbord hela dagarna. Kan någon, någonstans, berätta för mig hur jag ska lyckas med det här? Jag vill leva på upplevelser, inte på pengar.

lördag 25 februari 2012

sorgliga elin på en solig lördag

Igår upptäckte jag hur sorglig jag är. Jag ställde mig och bakade kärleksmums för att jag var uttråkad efter två dagar i soffan, men när jag fortfarande var uttråkad efter detta började jag städa. Och det slutade med att jag hade städat hela huset - förutom källaren, där tänker jag aldrig städa. Jag tyckte till och med att det var roligt. Jag dammade ställen som nog inte hade dammats på flera veckor, dammsög och skurade golven. Det kändes riktigt bra efteråt. Dessutom blev mamma väldigt glad när hon kom hem.

Ja, ni hör ju. Har jag ingenting att göra så städar jag. Vad pinsamt. Det finns så mycket andra saker man kan göra men allt hindrar mig. Egentligen är det ingenting som hindrar mig, men jag hittar på saker som skulle kunna vara ett hinder och använder det som ursäkt. Typ att gå ut och gå i solskenet, vilket jag i och för sig inte kan göra nu för mitt knä är kasst. Jag har försökt, tro mig, men efter en halvtimmes promenad kan jag knappt gå.

Inatt drömde jag om mina gamla killkompisar. De som tyckte så mycket om mig och jag sumpade alltihop, tack vare en idiot jag inte kunde släppa taget om. Hade jag kunnat skita i honom hade så mycket kunnat vara så annorlunda idag. Jag gick i åttan då, var bara 16 år, och förstorade saker väldigt. De är två år äldre och nu pratar jag aldrig med dem längre. Istället ska jag idag åka till stan med en lillasyster till en av dem - vilket absolut inte är en dålig grej. Kanske var det på det sättet drömmen uppstod, man vet aldrig.

Jag hoppas på att prova mina potentiella balskor och förälska mig i dom såpass mycket att de åker med mig hem. Jag har inte kunnat sluta tänka på dem sedan jag provade dem för flera veckor sedan. Kanske är de en aning höga och kanske kommer det komma så mycket mer som jag kommer vilja ha, men jag tror att känslan kommer avgöra idag. Känns de rätt kommer de följa med mig hem. Dessutom kommer vi antagligen hamna på Espresso House och dricka kaffe, kanske äta en liten kaka eller så.

Ikväll ska jag in till stan för att titta och lyssna på en klasskompis band på Åkanten. Jag har aldrig sett dem live förut så det ska bli kul. Jag vet inte hur jag ska lösa att komma dit och hem men det märker vi. I värsta fall får jag stå över allt var alkohol heter och köra själv. Alltid samma problem när man bor utanför stan.

Nu har jag tjatat färdigt.

måndag 20 februari 2012

förväntningar

Jag har så mycket blandade känslor idag. Irritation och glädje på samma gång, blandat med den hemska huvudvärken som aldrig verkar vilja lämna mig ifred. Jag börjar tro att jag ser dåligt, att mina linser inte är tillräckligt starka, nu när jag testat att sova med min bettskena i en vecka och huvudvärken fortfarande inte har försvunnit. Det får väl helt enkelt bli ett besök hos herr optiker om det inte går över inom kort.

Idag blev jag för första gången utslängd från en lektion. För att jag hade en bit av min macka med mig in i klassrummet. Jag har aldrig varit så nära att skälla ut den där gubben som jag var idag. När han ställde sig och glodde rakt in i mina ögon och frågade varför jag hade sån attityd. Hur kan en lärare som han - som ibland får för sig att inte dyka upp, som tror att vi kan allt och som hånar oss när vi inte kan - ha mage att klaga på oss? Hans beteende har från första början varit oacceptabelt men det är ingen som har sagt till honom. Varför vet jag inte. Jag vet inte heller hur många som håller med mig och inte hur många det är som har lärt sig ett skvatt på hans lektioner.

Efter att jag läste vad Emilia hade skrivit om våran skola och lärarnas sätt att behandla oss, blev jag ännu argare. Hon har ju så rätt. Allt på gymnasiet är så himla fel. Vi blir inte behandlade som elever ska bli behandlade. Vi får inte lära oss det vi ska tack vare att lärare är lata och har jobbat i för många år för att orka komma på lektionerna.

Sen finns det såklart de lärare med helt annan inställning, som vår nya historialärare till exempel. Hon är minst trettio år yngre än alla de andra och det märks på henne att hon faktiskt vill lära ut det hon kan. Jag menar inte att alla äldre lärare har tappat stinget men de flesta har faktiskt det. Och det är det som är så fruktansvärt frustrerande, att de faktiskt behåller de äldre före de yngre för att de har varit där längst.


Samtidigt som det här irriterar mig något fruktansvärt håller jag för fullt på att planera den närmsta framtiden. Idag såg jag Ellen sitta och titta på jobb utomlands över sommaren och föreslog att vi båda skulle söka. Så nu ska det skrivas CV för att kunna söka servicejobb i bland annat Grekland. Är verkligen så sjukt sugen på det! Hur härligt låter det inte att spendera en månad i Grekland och få pengar för att till exempel servera på restaurang. Det kanske är jobbigare än det låter, men ändå. Bara själva grejen att göra det utomlands och klara sig på egen hand lockar mer än någonting annat. Dessutom finns det så himla många olika alternativ som man kan söka, så varför inte söka alla de som intresserar en och se vad som händer? Allt för att slippa en sommar till i gatukök..

Och så ska ju pappas 50-årsdag firas i London. Jag tror minsann att det pratas om att boka så snart som möjligt så snart har jag ytterligare en resa att se fram emot. Nog för att det kommer försvinna mycket pengar den här våren men det går alltid att lösa på något sätt. Vilket hejdundans år det här kommer bli!

torsdag 16 februari 2012

londonlängtan







Allt detta prat om London här hemma har verkligen fått mig att längta dit. De dagar jag och Moa spenderade där förra sommaren var några av de bästa någonsin. Så himla underbar stad, jag kan inte vänta tills jag får åka dit igen!

söndag 12 februari 2012

kolla in

Tänkte bara tipsa er om att följa mig på min andra blogg som handlar om mitt projektarbete. Jag kom på idén att skapa den för att göra det roligare för mig själv att berätta historian. Ni hittar en länk till höger eller så klickar ni HÄR

random tankar

Det är lov nu. Igen. Det känns inte som att det var längesedan vi började skolan, fast ändå är lovet så himla välbehövligt. Skolan är hemsk. Inte just för att vi har massvis att göra - vilket vi absolut inte har - utan för att själva stället får en att må dåligt. Atmosfären är illamåendeframkallande. Det är svårt att tänka sig att det bara är fyra månade kvar tills vi slipper sätta en fot där någonsin igen. Mindre än så till och med. Den femte juni tar vi studenten, och innan dess ska det hinna hända en massa annat roligt.

För det första bokade jag, Eric, Ellen och Adam en vecka i Grekland i slutet av maj. Så himla härligt att ha det framför sig. Jag känner hur jag fått upp motivationen ett snäpp bara tack vare det. Dessutom håller vi i familjen på och planerar att åka till London över helgen när pappa fyller femtio - vilket är helgen innan vi åker till Grekland. Tanken var ju att mamma och pappa skulle åka ensamma till just London den helgen - det var ju deras julklapp från mig, Christian och farmor - men eftersom bokningen misslyckades så ska vi nu istället åka hela familjen. Det är bara tre dagar så varför inte liksom! Och vem vill INTE åka till London igen, gud vad jag saknar den staden.

Även en sån liten sak som att min garderob är under renovering får motivationen att höjas lite till. Den har sett ut som ett bombnedslag alla de åtta åren jag haft mina kläder där och nu har vi äntligen tagit tag i att bygga om den. Igår stod jag hela förmiddagen och målade alla väggar, tak och lister två gånger. Så idag ska hyllor sättas upp och även en klädstång så jag kan hänga tillbaka mina kläder.

Jag planerar i mitt huvud att få klart alla skolarbeten mellan sport- och påsklovet. I alla fall det som går att göra klart, som det som jag inte blev klar med i tvåan och förra terminen. Projektarbetet är igång med, det är bara det värsta kvar; skrivandet. Jag vet att om jag bara kommer igång kommer det vara riktigt kul men det gäller att verkligen sätta sig ner och tänka till för att kunna göra det. Det är morgondagens projekt; det och att träna. Och möjligtvis städa mitt rum en aning.


Jag är dålig på det här med att blogga. Det intresserar mig inte längre. Istället skriver jag i min dagbok, eftersom ingen kan läsa den som de kan här. Här kan vem som helst läsa, om de bara hittar hit. Det känns inget vidare längre. Det jag känner att jag vill skriva om nu för tiden handlar mest om sånt som ingen borde behöva läsa om. Därför skriver jag det inte här. Istället läser jag andras bloggar och funderar på att efter studenten försöka starta upp en mer seriös blogg. Inte något som handlar om vad jag gör på dagarna utan verkligen planera. Jag tänker i alla fall starta en reseblogg när jag drar iväg till Thailand över vintern. Har jag redan startat en annan innan dess kommer resan såklart att hänga med i den, det är onödigt att ha flera stycken. Istället för att vara hemlig med att jag bloggar ska jag länka till Facebook och annat för att mina vänner ska kunna läsa. Det är ju egentligen det som är meningen med att blogga; att folk ska läsa. Ja, ni hör ju, den här bloggen är ingenting för mig. Jag vill inte att någon ska läsa - bara några enstaka - utan skriver bara för min egen skull. Jag har funderat över att kopiera in alla mina blogginlägg i worddokument och skriva ut dem, istället för att ha dem här.

Nu ska jag sluta. Ska titta på ett Glee-avsnitt innan jag tar tag i mig själv och lämnar sängen för dagen.