Your love is a song

Känslan är inte densamma längre. Alldeles för länge har jag gått och försökt fånga upp den för att sedan släppa ut den men det har alltid varit något som tagit sig ur mitt grepp och tagit sig in igen. Det har aldrig varit rättvist, någonting har alltid känts fel och jag har alltid velat ha mer.

Jag har trott några gånger att nu, nu är det slut. Nu räcker det, nu släpper jag taget. Men varje gång har det återigen varit något som gått snett, något som gjort att det kommer tillbaka som ett knytslag i magen. Som att slåss med en orm, ju mer man stretar emot, desto hårdare drar det åt och till slut kvävs man. Långsamt och smärtsamt. Om man inte vägrar. Tar i med sina sista krafter och tar sig loss ur det hemska greppet. Tar i så man vill gråta, men all kraft går åt till att sträva emot så det går inte att gråta. Det går inte att göra något annat, bara kämpa.

Jag är rädd att den känslan ska lämna mig igen, men den här gången är det annorlunda. Jag känner inga behov och inga krav. Jag känner en del frustation och en gnutta irritation. Sånt jag trodde att jag inte ville känna, men som jag låter vara utan att försöka radera nu. För det behövs. Jag behöver vara arg. Jag behöver skrika lite, klaga lite. Jag behöver få ur mig det där som jag känner för dig, även det som är dåligt, utan att skämmas. Utan att få dåligt samvete och ångra mig med en gång. Jag säger inte att du behöver veta. Det behöver bara komma ut.

Jag mår bra nu. Snart. Snart är det över. Snart är det slut på det här. Snart. När solen kommer och det blir varmare kommer det kännas bättre. Allting kommer kännas lättare då. På våren.

Jag mår bra nu.