Det är skrämmande hur mycket tragiska saker det händer häromkring. Det är visserligen med några månaders mellanrum men det sitter fortfarande kvar sedan i oktober. Tiden går snabbt och det sägs att tiden läker alla sår, men jag har svårt att tro på det. Minnet av vad som hände kommer alltid hänga i, oavsett hur många månader och år som passerar. Man har varit med om bortgågna släktingar förr men då var man så liten att man inte förstod vad det var som hände. Man kan inte heller riktigt minnas den tiden för att det var så längesedan. Det finns ingen anledning att sörja såhär många år i efterhand, över någon man inte minns.
Man inser kanske inte att släktingar blir äldre, för de har alltid varit gamla och förändras liksom inte så mycket. Det är som att även om vi för varje år som går vet att vi blir ett år äldre så står de äldre generationerna still i åldringen, man vet att det är runt sjuttio men inte riktigt hur mycket yngre eller äldre. Så när det kommer till den dagen då de fyller år blir man lika förvånad varje gång över hur gamla de är.
I och med detta blir samtal från de gamla om att de är sjuka väldigt oroväckande. Det spelar liksom ingen roll om det handlar om förskylning eller influensa, man kan ju inte veta vad som kan hända när de är gamla. Mamma fick ett sånt här samtal från morfar häromdagen; morfar som aldrig klagar och aldrig vill ha hjälp. Det sitter liksom fast ganska hårt i hjärnan efter det, även om jag inte gärna erkänner det.
Nu har man levt med farmor, mormor och morfar så länge att livet skulle förändras rejält om det någon dag skulle hända dem något. Man vet, någonstans långt därinne, att någon dag kommer det att hända men man vill inte tänka på det. Vi brukar säga att mina och min brors barn kommer ha en gammelfarmor för att våran farmor fortfarande är såpass frisk och kry som hon är. Dagen hon lämnar kommer förmodligen vara en av de värsta i mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar