Det är samma gator, samma människor och samma traditioner. Samma hus och ingenting nytt att upptäcka. Efter sjutton år finns det inte längre någonting som är roligt att se här. En gång när jag var mindre trodde jag att jag hade gått vilse i skogen tills det visade sig att jag var hundra meter från min trädgård. Att gå vilse här nu är i princip omöjligt. Allt ser ut som det gjort i alla år och det kommer inga nya människor heller.
Vad är meningen med att ha allting som det varit sedan historians början, var ligger det roliga i det? Att ta en promenad när det är solsken på kvällen och allt ser så där otroligt vackert ut får en att vilja ta med kameran ut, tills man kommre ihåg att man redan tagit kort på allt som finns att ta kort på.
Det finns många av de som tycker illa om förändringar. De vill att allt ska vara som det alltid har varit och inte ens när det öppnar en ny pizzeria tycker de om det, för då blir den gamla övergiven. Jag förstår inte. Att de inte tröttnar.
Jag börjar till och med få lite ångest över att behöva åka hem hit efter skolan. Även om det är skönt att komma hem så betyder det först fyrtio minuters bussresa med folk som pratar alldeles för högt, som hörs även om man har båda hörlurarna i med hög musik. Jag är trött på att så fort jag ska spendera lite tid med mina vänner måste jag planera allt utifrån mina busstider, som dessutom är värdelösa på helgerna. Jag har i princip ingen chans att göra något sent på lördagskvällar eftersom den sista bussen hem går klockan sex. Värdelöst.
Därför vill jag härifrån. Jag har ingenting kvar här, allt jag behöver finns i stan. Men det är tydligen väldigt svårt för bybor att flytta härifrån så vi sitter fast. Fan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar