Du är så nära, inte ens en millimeter bort. Jag kan höra ditt hjärta och dina andetag tydligare än något annat. Det spelar ingen roll om jag rycker till lite, somnar några sekunder eller fastnar med blicken någonstans, du är kvar där du var innan de sekundrarna började ticka. Jag kan sträcka ut ett finger och röra vid ditt ansikte, jag kan kittla dina armar med fingertopparna och jag kan trycka in ansiktet i din tröja. Jag kan återkalla minnen från då genom att säga några små ord eller bara krama din hand lite hårdare.
Ändå är det hela tiden ett tomrum emellan oss, någonting som är i vägen och något som hindrar oss från att komma nära. Funderingar, tvek och ångest. Någonting saknas, eller någonting är för mycket. Jag har bara frågor, du har inga svar. Det finns inga svar, det enda som finns är väntan. En väntan vi inte satt något slut på, en väntan som kan fortsätta tills jag inte orkar mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar