Ett sting i magen

Utvecklingssamtal. Ett ord som kanske svider lite i magen. Det blir automatiskt lite oroligt och lite spänt de tio minutrarna innan man stiger in i rummet där läraren sitter och väntar. Idag var det bara jag och mamma, pappa satt fast i någon bilkö någonstans - som vanligt. Det var nästan som jag trodde. Jag var medveten om att jag ligger på godkänt i de flesta kurserna. Att ett ig svider finns det väl ingen tvekan om, men när det står för en kurs som jag inte bryr mig ett dugg om spelar det ingen roll. Jag vet att jag kommer gå ut tvåan med ett ig och jag berättade rakt ut för både mamma och Tommy att jag tänker inte prioritera det alls den här terminen. Det finns andra saker som är mycket viktigare för mig nu. De nickade och Tommy sa att det kommer finnas tid att göra det i trean. Inget mer med det.

Någonting som förvånade mig var mitt höga betyg i foto. Tydligen ligger jag mellan vg och mvg, något jag verkligen inte trodde. Nog för att jag har lämnat in alla uppgifter men så bra har de inte varit. Det känns ju ganska bra att jag faktiskt har valt foto som inriktning i trean nu.

Jag hade kunnat säga väldigt mycket på mina utveckligssamtal, klaga på väldigt mycket och bara slänga ur mig dålig kritik, men det kändes inte så lägligt. Jag fick frågor om hur jag tyckte att jag presterat det här läsåret, något positivt och något negativt. Den enda frågan jag inte kunde svara på var det positiva. Det stod still. Jag sa att våran klass är bra, att vi har bra sammanhållning. Det är egentligen det enda som är bra i skolan.



Jag tror att det är svårt för en del att förstå att det inte finns någonting jag kan göra åt mina känslor nu. Det är för sent, jag har redan fastnat igen. Jag tänker inte bry mig om vad andra tycker och jag tänker verkligen inte lyssna på det dåliga som skulle kunna hända. Jag är väl medveten om att det kan bli jobbigt igen, jag är väl medveten om att jag kan bli sårad igen. Men det spelar ingen roll, jag vet om det och är beredd att riskera det. Vad andra tycker skiter jag fullständigt i, det är våra liv och om vi vill ha det såhär borde vi få det utan att någon säger emot. Punkt slut.