Barfota fötter genom hela stan

Jag lyssnar på Veronica Maggio flera gånger om dagen. Mest lyssnar jag på Snälla bli min för att jag älskar texten och den passar in i nuet. Mitt huvud är en enda röra, ena sekunden kommer jag på mig själv med att sitta och flina för mig själv, andra sitter jag med pannan tungt i handflatan och undrar vad fasen jag håller på med. Det är nervositet, sorg, kärlek och allt som hör därtill. Det är farligt, det är läskigt, det är underbart. Det dunkar i bröstet och jag ler kanske mer än jag borde. Jag vill inte bry mig, jag vill inte behöva tänka efter, jag vill ha tillbaka det från förut. Fem månader. Fem månader av sorg. Vad händer nu?