Jag brukade skriva om våra speciella dagar. De var fler än jag kunde skriva om, men några finns på papper. Några finns i min dagbok och några i den stora gråa pärmen i min hylla. Jag kan läsa om dem och inte minnas allt även om jag trodde att jag aldrig skulle glömma. Det är ett långt uppehåll från november till april, däremellan fanns ingen lycka. Det var fem månaders depression.
När jag läser det fylls jag av allt. Tårar, glädje och allt däremellan. Nyss läste jag om den tjugotredje oktober och började gråta. Jag fattar inte att det hände, jag har nog fortfarandei nte förstått att det hände. Att någon lämnade livet så hastigt, utan logisk anledning. Om jag tänker efter kan jag minnas alla detaljer från den dagen, hur tiden gick hemskt långsamt, hur jag kunde göra honom få gråtattacker i rummet bredvid och hur han stängde in sig. Jag vill inte minnas det, men jag vill inte glömma bort det heller.
Regnet och åskan närmar sig. Det behövs för att jag ska orka ta mig till skolan något mer, idag har jag varit så trött att jag somnade båda bussresorna och till och med på bordet i skolan. Huvudet känns som att det väger flera ton. Jag har inte gjort någon nytta i skolan idag alls. Dags att dra ut all elektronik och förbereda sig på att åskan kommer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar