Man liksom sjunker in i sig själv av att sväva över molnen. De bildar skuggor på varandra och ligger som ett snölandskap under oss. De liknar glaciärer, enorma snöberg eller kanske sockervadd.
Alla är så små där nere, som kvalster i kudden för oss när vi är såhär långt upp. Havet är enormt, det tar aldrig slut. Under molnkuddarna gömmer det sig och får molnen att se ännu mer himmelska ut.
Om man hade kunnat gå på molnen - gå, sitta, ligga - hade jag åkt dit på semester. Jag hade åkt dit ensam, eller med någon som jag bara kunnat ligga där med. Sysslolös och lugn. Långsamma andetag och avslappnade muskler. Inga krav, inga behov och inga onödiga tankar.
Man märker inte ens människorna i sätena runtomkring, inte heller att man sitter fastspänd i en maskin med så mycket kraft att inte ens alla världens män skulle kunna slå den, även om de kanske tror det. Så simpelt, men så fruktansvärt komplicerat samtidigt.
För oss ovetande känns allt ganska skrämmande, att vi ska flyga högt över molnen med bara ett par vingar som hjälp. Men ändå ger vi oss in på det för vi gillar kicken av att komma bort från vår verklighet ett tag. Hälsa på hos andra i deras verkligheter och låta dem skämma bort oss i utbyte mot att vi ger dem pengar så de kan överleva. Vi liksom betalar deras liv. Ingen vet vad de hade varit om vi inte satt oss i flygplan regelbundet och flugit över kontinenten.
Vi borde närma oss Sverige snart. Än så länge är vi nog över havet. Vi lämnar någon annans verklighet bakom oss och återvänder till vår egen. Den som vi underskattar så och ständigt önskar att vi kunde byta ut. Vad bortskämda vi är egentligen. Vem har gett oss rätten att önska att vi hade det bättre än tak över huvudet och mat på bordet? Vem bestämde att vi får bo i stora villor och gå i skolan eller jobba så att vi inte bara klarar oss, utan till och med kan slita oss från det för att lämna Sverige och åka på solresor?
Alla tankar man inte hinner med att tänka i vanliga fall får man tid med under en flygresa. Då kan man ändå inte kontakta civilisationen hemma, utan kanske måste tvinga sig själv att slippa det för ett par timmar. Vissa blir galna, irriterade och får huvudvärk till en början, innan de inser att från ovan molnen kan man inte ta sig ner. Man måste lugnt och sansat inse att verkligheten är för långt ner och att flygplansstolen är ens verklighet ett par timmar framåt.
Om man kunde åka på semester till molnen, skulle jag ligga där och tänka över verkligheten, för där spelar den ingen roll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar