London, dag 4

Sista morgonen unnade vi oss att strunta i hotellfrukosten och istället äta frukost på Costa som låg en bit bort. Där köpte vi cappuccino - de har inget vanligt svart kaffe någonstans - och macka. Under tiden vi satt där sprack himlen upp och blev blå för första gången.

Vi gick tillbaka till hotellet för att packa ner alla våra saker och checka ut innan vi gick över stora vägen till Finsbury park med ett paket kakor och varsin flaska vatten. Där skulle vi spendera de sista timmarna innan det var dags att åka hem till Sverige igen. Vädret var helt på vår sida och vi kunde utan problem sitta i shorts och linne utan att frysa. Snarare tvärtom var det väldigt varmt. Det var barnfamiljer och joggare överallt och där satt vi, precis som alla andra, och njöt av den fina dagen.

När klockan hade blivit halv ett gick vi och kollade i de mataffärer som fanns tillgängliga i området för att köpa någonting att äta till lunch. Det slutade med att vi hamnade på Subway där vi köpte macka och sallad. Vi gick tillbaka till Finsbury park och satte oss i skuggan för att äta vår lunch. Duvor flög över våra huvud och en liten tjej som precis lärt sig cykla fick applåder och glädjerop av sina föräldrar när hon lyckades ta sig fram på cykeln själv.

Några killar i tioårsåldern gick förbi och ropade "hello girls" till oss, vi vinkade och skrattade lite åt det efteråt.

Klockan närmade sig två och vi lämnade parken igen, denna gången för sista gången. Vi gick till hotellet för att hämta våra väskor och se till så att utcheckningen var okej innan vi tog våra nu något tyngre väskor mot tunnelbanestationen. Två timmars resa väntade igen. Vi tajmade inte så bra att det var bara att gå raka vägen på tåget som stod och på stationen när vi kom ner. Denna gången ställde vi våra väskor vid sidan och satt på våra platser hela vägen. Folkmängden minskade rejält när vi åkt igenom centrum och till slut var det bara vi och ett par till kvar i våran vagn.

Vi dansade lite till musik i mina hörlurar och trängde oss sedan igenom mängden av människor som stod på tunnelbanestationen där vi skulle gå av. Upp för rulltrappot och vidare mot incheckning. Allt gick bra och det var bara att lämna in väskorna och gå vidare upp mot taxfree-avdelningen. Moa köpte finfin choklad i en blåmönstrad förpackningen innan vi köpte oss lite mat på Eat och satt oss bland hundratals andra. Vi var tidiga på Heathrow men satt där och gissade oss fram till människors bakgrund och ursprung. Ett hemskt trevligt tidsfördriv faktiskt.

Innan vi visste ordet av det var klockan tio över sex och det var dags att ta sig ut till gaten. Där var det dags att börja vänja sig vid svensktalande människor igen och att man inte längre kunde säga saker rakt ut utan att någon skulle förstå - något vi hunnit vänja oss vid. Vi satte oss på planet, bredvid en man som berättade att han och hans sällskap hade missat ett plan på morgonen och att en av dem inte hade fått någon plats på planet. Jag undrar hur det gick för dem sedan..

Vi tittade ut genom fönstret på flygplanet när vi lyfte och ooh-ade åt hur molnen såg ut uppifrån. De formade en helt annan värld där under oss och jag blev nog lite påverkad av det. Kände mig lite bortdomnad i takt med musiken och kände mig djup.

Vi landade på Landvetter vid kvart i tio svensk tid och fick vänta en stund på att väskorna skulle börja komma. Pappa stod och väntade utanför när vi kom och innan vi hade kommit fram till Sollebrunn var klockan nästan halv tolv.

Det var den resan, kanske den mäktigaste och mest krävande jag någonsin varit på. Så himla mycket att smälta och förstå ninan man fattar att man faktiskt har varit där. När jag sitter här nu, hemma i mitt rum och ser alla välbekanta ansikten i samhället igen känns det att jag har varit borta. Vanor som man ställde in sig på i London hänger med lite. När jag var i stan igår ställde jag mig automatiskt till höger i rulltrappan och kom på mig själv med att tacka folk lite onödigt snällt. Jag tror till och med att jag hörde en brittisk familj inne på toaletterna.

Tack Moa. Tack.