Okej. Jag tänkte försöka beskriva det här på något sätt. Jag kan ju börja med att säga att varenda ord jag har skrivit hittills har jag behövt sudda bort och skriva om för vissa bokstäver har blivit fel eller inte kommit med alls. Det kanske kan få er att förstå att jag fortfarande inte fattar någonting. Efter så många månader med en grön skylt där bak och alltid någon bredvid ska jag nu helt plötsligt kunna köra utan den dumma skylten och utan någon bredvid mig i bilen. Helt ensam. Med samma krav som alla andra. Regler att följa och hela tiden ha i tankarna.
Jag sov gott hela natten men kunde inte ligga kvar i sängen till längre än sju. Det gjorde ingenting eftersom vi ändå skulle åka vid kvart i nio. Det spöregnade utanför fönstret och det slutade inte. Mamma hade tagit pappas bil till jobbet då han var i Tyskland och låtit Felicia köra den. Felicia skulle alltså köra mig till Borås och vänta under min uppkörning. Vi kom fram, parkerade och betalade parkeringsavgift vid kvart i tio. Pratade lite med Gunilla och gick sedan till Espresso House där jag lämnade Felicia kvar efter en latte. Då gick jag ensam tillbaka till bilskolan under mitt paraply och mötte Gunilla i dörren. Jag fick sitta på passagerarsätet bort till TSV där vi sedan bytte plats så att jag kunde ställa in sätet och speglarna. Gunilla lämnade mig för att leta reda på min inspektör och kom tillbaka med en kvinna på vid sin sida. Redan då släppte min nervositet en aning, dock var jag nog såpass nervös att jag inte kommer ihåg hennes namn.
Hon var väldigt trevlig och förklarade lugnt och sansat för mig hur det skulle gå till. Att jag inte skulle bli stressad om jag gjorde något jag själv tyckte var väldigt fel och att andas. Jag försökte tänka på det genom hela körningen, som tack och lov bara var en halvtimme. Hon förklarade hela tiden vart jag skulle ta vägen och rättade mig när jag låg i fel fil. Dessutom hjälpte hon mig genom parkering och backa runt gathörn - mina största rädslor.
Tiden gick fort och snart var vi tillbaka på TSVs parkering. Jag började svettas något otroligt medan hon satt och pratade om att jag ska titta mer noga på vänster cykel- och gångbana och även till höger när jag ska ut ut en rondell. Då tänkte jag att det var kört. "Men det är godkänt", sa hon sedan och jag höll på att skrika rakt ut. Vi fick sedan gå upp till en kvinna i receptionen för att fixa någonting, som jag inte fattade vad det var. Jag bara hängde med och tog emot mitt tillfälliga körkort i form av ett papper. En handskakning och sedan fick jag återigen sätta mig i passagerarsätet bredivd Gunilla för att åka tillbaka till bilskolan. Vid första rödljuset ringde jag mamma och började gråta när jag berättade att jag hade lyckats. Jag ringde Moa som blev minst lika glad och kramade sedan en nervös Felicia när vi kom tillbaka till bilskolan igen. Hon satt och var riktigt pirrig, sa hon iallafall, och skrek glatt när jag kramade henne.
Jag fick sedan sitta och vänta i tio minuter innan min körlärare kom och berätta för honom att jag hade lyckats. Fick en lite pinsam kram men det spelade ingen roll. Jag hade lyckats lugna ner mig en aning men log ständigt. Jag lämnade bilskolan för sista gången och gick med bilnycklarna i handen mot parkeringen där vi lämnat bilen. Betalade parkeringsavgiften på 19 små kronor. Satte mig bakom ratten med Felicia bredvid och körde mot Sollebrunn. En tutning i en rondell var det enda jag råkade ut för på vägen och det gick till och med ganska fort hem. Åkte till jobbet för att hämta en nyckel till Felicia och fick två grattiskramar till av cheferna. Körde hem Felicia och satt sedan ensam i bilen för första gången. Det var ingen lång bit men jag blev lite nervös när jag såg att det stod bilar på andra sidan vägen vid vår infart. Men det gick bra.
Min mage ropade efter hunger men jag tog mig tid att ringa till farmor och Annica för att berätta. Sedan satte jag mig i soffan och försökte lugna ner mig med spaghetti och köttbullar. Fick hela tiden sms från alla håll och kanter och ett inpratat meddelande från mormor då jag hade missat hennes samtal medan jag pratade med farmor. Simon ringde och även pappa. Jag tog en dusch för att lugna ner mig och satte mig i bilen igen vid tio över tre. Körde mot stan och kände mig väldigt fri. Dunkade musik på hög volym och svängde in till Enehagen ganska tidigt. Fick komma in och vänta hos Pyttan en stund medan hon borstade tänderna. Sedan åkte vi mot stationen och parkerade bilen mellan två andra. Jag gjorde en tabbe som Pyttan tack och lov rättade, glömde nyckeln i bilen och var på väg att gå därifrån. Det hade ju inte varit någon höjdare, men nu gör jag nog inte om det igen.
Vi stod på perrongen och väntade på Ellen en stund men gick sedan på tåget istället och såg en varm Ellen komma gående tre minuter innan tåget skulle gå. I Västra Bodarna hoppade Moa på och jag fick ännu en bamsekram. Vi åkte till Göteborg och tog spårvagnen till Haga där vi placerade oss vid ett bord på Husaren. Jag och Ellen delade på en Hagabulle och en panini - som dock inte smakade något vidare. Sedan åkte vi mot Liseberg där vi kom in utan att behöva köa och ställde oss i publiken för att invänta herr Linnros. Trängseln blev såklart värre innan konserten började men det gjorde ingenting. Det gjorde inget att vi inte såg något heller för vi hade kul ändå. Vi himlade lite med ögonen åt ett nyförälskat par som stod precis framför oss och hela tiden pussade på varandra. Skrattade åt killar som trängde sig in under vårat paraply och gungade i takt med underbar musik.
När jag sedan skulle köra hem i mörkret låg jag i 70 på 90-väg, höll ett stadigt grepp om ratten och kisade lite åt de två bilarna jag mötte. Jag är glad att jag inte mötte fler bilar och allt gick bra.
Det var en perfekt dag. Jag saknade bara Frida och Eric, hade de bara varit en del av dagen hade den inte kunnat bli bättre. Alla mina underbara fina människor i mitt liv och så himla mycket glädje hela tiden. Det går liksom inte att beskriva. Jag har fortfarande inte fattat att det hände. Att jag lyckades efter så många månaders åmande. Jag är färdig. Done. Helt sjukt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar