Just nu är jag trött på allt. Precis allt. Nästan.
Jag är trött på att ha ett jobb där arbetsdagarna är alldeles för långa, som knappt ger mig något annat bra än extra pengar - vilket inte är något att tacka nej till, jag vet. De tidiga morgnarna och sena kvällarna tröttar ut mig, dessutom luktar man skit när man går därifrån och har ont i benen efter stressiga dagar, och finns det inget att göra finns det alltid något onyttigt att äta. Det förstör min chans att umgås med mina kompisar för att jag just kommer hem vid halv tio på kvällarna.
Jag är trött på att ta körkort. Nu är det tack och lov inte långt kvar - förhoppningsvis. Att hela tiden ha det i bakhuvudet och veta att det enda man borde göra är att plugga teori och köra bil gör vardagen något tuffare. Det är inte meningen att körkort ska vara något man inte orkar med. Kanske valde jag fel sätt att ta mig dit, kanske hamnade jag på fel tankebana under mina första sommarlovsveckor och inte kunnat bryta den. Snart är det slut, snart behöver jag inte så mycket som titta på dom där böckerna längre. Hoppas jag.
Jag är trött på det här samhället. På att se samma ansikten varje dag, för det är alltid samma personer som dyker upp på jobbet. Jag är trött på hur öde det är här, att det inte finns något sätt att ta sig in till civilisationen på helgerna. Allra mest hatar jag att jag inte har någonting kvar här, jag har allt och alla jag behöver i stan - förutom Felicia. Och ändå bor vi fortfarande kvar här. Jag vet att det inte bara gäller mig i den här familjen, de flesta av oss har ingenting här. Vad gör det om vi hamnar tre mil bort, en tjugo minuters bilresa? Jag vill inte bo här längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar