När man börjar fråga sig själv vad man har gett sig in på är det illa. Jag var till en början väldigt positiv till det här och trodde att det skulle bli så bra så. Jobbigt och krävande, men bra ändå. Nu, redan efter två dagar, känns det ganska hopplöst. Jag vill i vissa stunder bara tvärbromsa bilen, hoppa ur och ta fågelvägen hem till Sollebrunn.
Gårdagen gick bra, båda lektionerna. Jag kände mig ganska nöjd men var fortfarande orolig och spänd över vad som skulle komma härnäst. Idag har allting gått betydligt sämre. Första lektionen slutade i tårar och prestationsångest. Mina höga kvar på mig själv påverkar allting. Jag visste kanske att det skulle bli såhär, att vissa dagar skulle jag misslyckas rejält, men jag trodde inte att det skulle vara så jobbigt att ta sig upp ur hålan att det faktiskt är så.
Hela den här dagen har egentligen varit dålig. Moa fick fågelskit i huvudet och vi åkte hem under lunchen. Pluggade, kuggade och tuggade. En lektion till och lite fika på Espressohouse och nu sitter vi hemma i soffan igen. Det känns bra att det ändå finns något som känns som hemma, att vi inte bor på något hemskt hotellrum utan kök och sådär. Här kan vi vara borta från alla okända människor och plugga i lugn och ro. Med musik eller utan, musiken lugnar mina nerver en aning.
Kanske skulle jag vilja ha närmare hem, hem till min familj och min mamma. Kanske hade det varit ännu bättre att få peptalk från henne varje kväll, gråta ut rejält i min enga säng där ingen ser mig och ta nya tag dagen efter. Jag vet hur jag är, varenda gång jag är så nervös att mina nerver inte klarar mer börjar jag gråta. När jag gör fel eller blir rädd, så gråter jag. Och jag gråter obehärskat, jag kan försöka hålla det inom mig men till slut kommer det fram ändå och jag kan inte hindra det. Det räcker att jag tänker efter lite och det känns i hela ansiktet att det är på väg att dra ihop sig där inne.
Jag skulle vilja kunna träffa Eric någon gång ibland. Efter en jobbig körlektion hade jag velat kunna gå hem till honom, ligga i hans säng och titta på tv i några timmar och sedan åka hem. Hans stöd hade suttit bra nu. Men nu är han långt borta, på väg till Stockholm för att gå på Linkin Park-konsert. Jag är glad för hans skull att han får uppleva att se dem samtidigt som jag är fruktansvärt avundsjuk. Jag hade velat vara där, med honom.
Två dagar och Riskettan är kvar denna veckan. Fyra körlektioner, fyra timmars föredrag om säkerhet i trafiken. Tiden går nästan långsammare för varje dag. 55 minuter i bilen känns som en evighet, särskilt när det inte går som man vill. Man drar sig för att gå och lägga sig på kvällarna för att man inte vill gå upp nästa morgon. Varför är det så motigt? Varför..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar