Återföreningr

Det är lite så man försöker få tiden att gå långsammare genom att pina sig själv med att göra tråkiga saker. Jag vill inte tillbaka. Just nu har jag vant mig vid att vara hemma, stressen har lagt sig och jag är avslappnad igen. Det känns i ögonen, de är trötta hela tiden och vill sova. Det är nu jag ska vara hemma, det är meningen att jag ska ta det lugnt nu. Men istället ska vi tillbaka till stressen och alla krav imorgon. Kanske börjar det inte imorgon, men det påbörjas med småsteg i vilket fall som helst. Vi ska tillbaka till lägenheten, vi ska köpa mat och planera maträtter inför nästa dag. Jag börjar nästan gråta. Jag vill inte åka tillbaka.


Igår spenderade jag som sagt kvällen i stan. Det var lite småkyligt men jag frös inte förrän solen försvunnit och jag hade haft kalla händer i nacken. En Alexandra hoppade på bussen och vi småpratade hela vägen till stan, vi mötte Linnea på stationen och vi delade på oss utanför. Jag gick för att möta Moa vi Pressbyrån och sedan trängde vi oss fram bland alla människor runtom lilla torget. Där var det godis och billiga saker överallt, men vår kurs var satt mot Skateparken. Det pirrade lite i våra magar, tror jag minsann. Det blev nästan lite stress över det hela, lite nervositet. Vi hade ju faktiskt inte träffat våra sina tjejer på en hel vecka, en alldeles för lång vecka.

Solen sken och det var mycket folk på plats. Den första vi fick syn på var Pyttan och vi satte fart mot henne, glädjeskuttade lite och kramades. Kramades ännu mer med goa män i gräset och tittade förvirrat efter Frida. Hon var inte där. Hon hade tidigare åkt hem för att tvätta håret och meddelade sedan Pyttan om att hon inte mådde bra och inte skulle komma tillbaka. Besvikelse. En av dem vi kommit dit för att träffa skulle vi få vänta ytterligare en vecka på.

Vi njöt av solen i ansiktet och tittade ganska ouppmärksamt på skatarna i gropen. Som vanligt förstod vi oss inte på det alls men tyckte ändå att det var kul att vara där, att vara på hemmaplan och prata med andra än bara varandra.

Lägg märke till att jag pratar om mig och Moa som om vi vore en och samma person, ska sluta med det. Vad läskig jag är.

Runt halv åtta trängde vi oss på hemma hos Marcus för att låna toaletten och jag, Moa och Emma gick sedan mot stan för att invänta Selsius där istället för i skateparken. Vi gick långsamt och kollade på alla människor och saker som fanns att se. Satt en stund på trappan och kollade på vuxna män i stora bollar på vattnet och gick sedan en sväng vid attraktionerna innan det var dags för att ta plats vid scenen med alla andra som stod där. Selsius kom upp på scenen och spelade några låtar, vi nynnade med lite och jag skrattade lite åt min halvt efterblivna vän som stod och frös en bit bort. Erbjöd min värme till henne och efter det var jag frusen.

Tillbaka till en skatepark som var nästan tom på folk. Ett telefonsamtal och en Simon några meter bort som ville ha min uppmärksamhet en stund innan han gick iväg för att gå på förfest. Och så, till vår stora glädje, hade även Frida dykt upp och vi kramades hårt och länge. Hon hade med sig ett par mjukisbyxor till mig att ta på ovanpå mina strumpbyxor, fina hon. Vi tog beslutet att dra tillbaka till stan istället för att hänga i skateparken där vårat intresse skönk allt mer. Det blev lite gosande med liten hund och lite kramande med Emma och Sofia på vägen och väl tillbaka vid torget hade Pyttan och Frida bestämt sig för att de ville ha pommes och så blev det. Pappa ringde och meddelade att han åkte från Göteborg och skulle hämta upp mig fyrtio minuter senare. Vi satt vid gatuköket på torget, pratade lite midsommar, vinkade till oss en liten Elin och frös en aning. Sedan vad det dags att åka hem, med väldigt trötta ögon.

Igår bestämde även jag, Moa och Pyttan att vi skulle ses och äta lunch idag. Frida kunde tyvärr inte göra oss sällskap men vi lovade att visa på något sätt att hon åtminstone var där mentalt. Ett par glasögon och en liten papperslapp fick symbolisera henne. Vi satt på Sally's, pratade ovanligt lite men om ovanligt allvarliga saker. Funderingar besvarades och känslor visades på ett sätt som jag inte kan minnas att vi gjort förut. Inte så, inte på samma sätt. Strax efter tre sa vi hejdå, Moa för att springa till sitt tåg, Pyttan för att cykla hem i regnet och jag för att gå några ärenden på stan. Jag gick sedan snabbt till stationen för att sitta där och vänta på min buss.

Drygt tio minuter innan min buss skulle gå ringde min telefon och skärmen visade Simon Svensson. Jag visste att han var i stan så jag misstänkte att han ville ses och så var fallet. Jag tvekade lite men gick ändå med på det ganska snabbt, gick mot torget och sökte med blicken efter honom. Precis när jag skulle gå på bron tog han tag i mig från sidan och jag fick hälsa på hans kompisar. En kort stund senare lämnade vi dem och gick och satte oss på Gårdscaféet. Där satt vi och pratade som vi brukade göra förut, i två timmar. Det var lätt och härligt att prata med honom igen, efter all denna tid. Vi har inte sagt upp kontakten helt innan men vi har inte varit något vidare på att ses och prata på riktigt. Jag skrattade åt honom och skojade lite över att han inte har några pengar. Det var kul att höra att han faktiskt har planer på att flytta ifrån Alingsås och börja jobba i Kungsbacka. Inte för att jag vill bli av med honom såklart, men för att han borde ta tag i sitt liv och göra något bra. Lite efter halv sex gick vi mot stationen, väntade en stund, sa hejdå och jag gick på bussen.

Nu har jag ätit lasange med familjen på altanen till regnljud på taket. Jag är trött och ska snart göra mamma och pappa sällskap igen. Ikväll behöver jag gråta. Inte för att jag är ledsen, utan som ett bevis för mig själv att den här veckan ska jag inte gråta. Jag gråter nu för att slippa det sedan. Kanske.