Idag har Sollebrunns nior slutat grundskolan. Det betyder att det nu är hela två år sedan vi var i samma situation. Det är helt sjukt, overkligt. Att det förra året var ett år sedan kändes lite mer verkligt, ett år är inte så mycket och förra året gick inte alls lika snabbt som detta har gjort. Två år.
Det är två år sedan vi satt där, jag hade min vit-och-grårandiga klänning på mig och lockigt hår. Sandra på ena sidan och Felicia på andra. Vi skrattade åt något som jag inte minns vad det var längre och vi försökte med allt vi kunde att inte skratta för att hela publiken inte skulle vända sina blickar åt vårat håll. På den uppbyggda scenen, omringad av lupiner, stod rektorn och lärarna och höll tal om våran klass. Vi log och hånlflinade kanske lite åt rektorn som lät som att han hade gråten i halsen - fejk såklart, han kände oss inte ens.
Vi var pirriga i magen för att vi skulle gå upp på scenen med högklackade skor, sedan en vända framför alla människor på läktarna och tillbaka till våra stolar. Det gick bra, ingen ramlade. Efteråt blev det kaos, det var folk och blommor överallt. En del kom fram som man inte väntade sig alls, men lika glad blev man för det.
Vädret var inte på vår sida men senare på kvällen åkte vi ändå iväg till Geneviken där vi hade minifest, en del klarare i huvudet än andra. Regnet tog över ganska tidigt och vi åkte hem. Jag tror inte att de sista dagarna i nian kommer glömmas bort i första taget.
Nu slutar vi tvåan, om ett år tar vi studenten. Ett år. Hur fort kommer inte det gå om de här två åren gått såhär fort? Åh, vad jag längtar.!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar