ser du något bakom molnen

I am not a human being

I am a spiritual being

having a human experience

För mig betyder orden i min tatuering att jag inte är det ni ser på utsidan, utan det som är jag är det som finns på insidan. Ändå sitter jag här och våndas över mitt yttre. Tränar, både för att det får mig att må bra och för att gå ner i vikt. Ständigt upphakad på vad jag kan äta och inte och får lätt dåligt samvete över vad jag har ätit under dagen när jag går och lägger mig. Det är då det kommer, ångesten. Jag lär mig aldrig att tänka efter innan jag äter.

Utseendefixering finns i så många olika grader. Jag har aldrig varit speciellt säker på mig själv på den fronten, alltid ogillat saker som kanske inte ens är synliga för andra. Det var glasögon och har alltid varit något kroppsligt. Jag har alltid jämfört mig själv med andra och tyckt att jag varit tjock. Varken skolsyster eller någon annan har någonsin sagt att jag vägt för mycket men det har ändå alltid funnits där.

Nu skäms jag lite över hur fixerad jag blivit de senaste sex veckorna, efter jag och mamma gick med i viktkoll där allt man äter ska skrivas in och all motion likaså. Dessutom ska man väga sig varje måndag och mäta midjemått en gång i månaden. Vikten har gått upp och ner, den gick ner ganska drastiskt under den veckan jag var sjuk och inte kunde äta något annat än gurka i princip. Efter det kände jag mig ganska nöjd och hoppades nästan att matlusten inte skulle komma tillbaka så jag kunde tappa ännu mer. Men det gjorde den och nu äter jag godis nästan varenda dag. Något jag skäms över så mycket att jag inte kan med att skriva in det i matdagboken.

Varenda gång tänker jag att "imorgon slutar jag". Det slutar alltid med att jag mår illa och nästan vill stoppa fingrarna i halsen och spy upp skiten igen. Men jag lyckas förtränga det och gör samma misstag om och om igen. Jag trodde verkligen att det här viktprogrammet skulle hjälpa mig att få motivation till det här, men det har nästan bara gjort det värre. Jag äter ingen mat för att istället kunna äta godis om jag vill. Eller så äter jag helt enkelt ingenting.

Jag är arton år gammal. Jag borde inte haka upp mig på saker som hur mycket jag väger, utan istället känna efter hur jag egentligen mår och göra sånt som får mig att må bra. Även om jag vet att ju tidigare man tar tag i det, desto bättre, så är det som om jag är fet eller överviktig. I mitten av januari tar mitt program slut. Då tänker jag inte fortsätta med det något mer. Jag orkar helt enkelt inte gå runt och må dåligt över min vikt hela tiden.

Min tatuering, gjord den 22 oktober i år.