Jag är fortfarande chockad. Hela byn är i chock, under tystnad och sorg. Under de åtta timmar jag spenderade på jobbet igår kom nästan inte ett enda känt ansikte in för att köpa mat eller cigaretter. Det var inte många där under de åtta timmar överhuvudtaget, men de få som kom var inte härifrån - det både syntes och märktes. En tjej kom in någon gång på eftermiddagen, hon var med några av sina vänner. De kom från högskolan i Trollhättan - där de båda tjejerna hade pluggat - och ville veta var olycksplatsen var. Hon hade sorg i hela ansiktet och jag kände mig nästan skyldig över att jag försökte låta positiv och glad när jag förklarade att de redan passerat den.
Två kvällar i rad nu har jag gråtit floder för Karin, Lovisa och hela deras familj. Jag kände inte henne, men jag hade kunnat känna henne. Jag visste vem hon var och jag är ganska säker på att hon visste vem jag var med. Jag har spenderat en hel del timmar hemma hos dem, för längesedan. Det som gör mest ont är tanken på att det hade kunnat vara någon närmare. Det hade kunnat vara precis vem som helst som satt i den där förbannade bilen och frontalkrockade med den andra förbannade bilen. "Två tjejer i 20-årsåldern" hade lika gärna kunnat vara två tjejer i 18-årsåldern och så hade det varit någon i min gamla klass.
Under kvällen när det hände var jag ute och festade men hade en underlig känsla i magen hela kvällen. Jag visste att Felicia och hennes lag - Lovisa inkluderat - skulle spela fotboll sent på kvällen och att Felicia senare kanske skulle dyka upp på samma ställe som jag befann mig på. Hon hade sagt tidigare att hon skulle höra av sig, men det gjorde hon aldrig. Jag tänkte inte så mycket på det medan tiden gick, men när Barbro berättade för mig om bilolyckan tänkte jag på henne igen. Tänk om det var Felicia som satt i den där bilen. Hade det varit det, hade jag förmodligen legat och förmultnat någonstans just nu. Men det var inte det, hon svarade på mitt sms nästan så fort jag hade skickat det.
Nu pratar vi inte om något annat. Vi förlöjligade en tjej en liten stund under dagen igår, men sedan återvände vi till att prata om Karin. Vi sörjer tillsammans, på avstånd. Ingen av oss kände henne, men vi känner båda hennes syster och på det sättet får vi ändå ett band till sorgen familjen känner.
Klockan är redan halv tio. Jag borde vara på väg till bussen nu för att åka och träna innan dagen tar slut, men istället sitter jag i soffan med datorn i knäet, skriver det här och läser en blogg jag fastnat för. According to Annika. Sandra Beijer länkade till ett av hennes inlägg för några veckor sedan och sedan dess följer jag henne slaviskt. Det är en svensk tjej som skriver på engelska. Hon har, för bara någon månad sedan, blivit diagnostiserad med cancer. Samma sorts cancer som hennes bästa vän dog av för ett år sedan i september. I och med att allt står på engelska tar det en stund för mig att ta mig igenom ett av hennes otroligt välskrivna inlägg men det är värt varenda minut. Jag sitter nu och läser gamla inlägg och får reda på saker som att hon skriver en spalt i någon tidning om sitt liv. Om ni läser det här, klicka er vidare till Annikas blogg och läs. Hon är fantastisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar