jag är ju så förbannat kär i dig, mitt hjärta

Jag sätter mig på bussen med en väska kanske fylld till bredden med saker, stänger in mig med musik i hörlurarna och så glider Sollebrunn, Gräfsnäs, Anten, Brobacka och Vikaryd förbi utanför fönstrena. Tiden försvinner och så är det plötsligt dags att trycka in den röda knappen i taket och stiga av. Benen går automatiskt längs Kungsgatan och svänger av när Storkenhuset tar slut. Snart är jag hemma.

Jag trycker in portkoden och väntar tills de stora röda portarna öppnat sig tillräckligt för att jag ska kunna tränga mig in. Den vita bilen står på gården och lampan tänds när jag går förbi. Jag knackar lätt på dörren, väntar inte på att någon ska öppna utan går in. Och så kommer värmen. Hemmakänslan. Hundarna kommer springande, tigger uppmärksamhet och slickar mig om händerna. 

Det är som att vara en del av huset. När familjen ser mig är det inte som att en flickvän kommer in och tränger sig på, det är som en familjemedlem är där. Jag känner mig hemma, kan gå och öppna kylskåpet utan att det känns konstigt. Att jag dessutom har min kära i det huset, var hittar jag orden för att beskriva den känslan?

När vi kryper upp i soffan, tätt intill varandra, känner jag mig så trygg. Det finns inget sätt att beskriva den känslan, man måste själv ha varit med om det. Det är något alldeles speciellt att känna sig så välkommen, så omtyckt, i en familj som inte är ens egen. 

Och även om de allihopa pratar i mun på varandra så jag ibland måste anstränga mig för att höra vad de säger, även om de tjafsar, så skrattar vi ibland så högt så hundarna börjar skälla. Att jag just blivit så välkomnad i min pojkväns hem är kanske för att jag under förra hösten gick igenom all sorg tillsammans med dem när deras pappa snabbt och oväntat gick bort. Att jag fått stötta dem och hjälpa dem genom en sådan sak gjorde självklart att jag kom dem närmare, allihopa. 

Jag ser det som att jag har två familjer. En extra syster och en extra mamma, ungefär. Dit jag kan rymma när som helst, för ingen kommer bråka med mig där. De lämnar allt utanför som händer hemma i mitt hus i Sollebrunn och får mig på så himla mycket bättre humör.

Nu inser jag att jag får det här att låta som att det är mamman och systern jag är där för. Även om de är ett stort, stort plus så är det ju självklart inte så. Det är ju min pojkvän jag är där för, min alldeles egna pojke som jag får pussa på närhelst jag vill och som jag älskar så innerligt. Det spelar aldrig någon roll hur få timmar jag få spendera med honom, jag tar vara på varenda minut. 

Efter allt det vi gått igenom tillsammans finns det inte längre någonting som kan knäcka oss. Under de åtta månader vi levde skilda liv kom vi ännu närmare varandra än vi var under de fyra månader vi var tillsammans första gången. När vi sedan hittade tillbaka till varandra en varm sommardag i juli var det som att vi aldrig varit utan varandra. Vi kom in i det med en gång och älskade nog varandra ännu kraftigare än vi gjort innan. Därför ser jag vårat uppbrott som något positivt, även om jag mådde så hemskt dåligt mest hela tiden. Vi lärde känna varandra på det sättet vi kanske borde gjort innan vi blev tillsammans första gången.