Det är inte förrän man fyllt tjugofem som hjärnan inser att man kan dö. Innan dess är man odödlig. Då kan man hoppa bungyjump utan att hissna, skära sig i handlederna utan att förblöda och sladda med bilen utan att krocka. Åtminstone vill man tro det. Man vill tro att det spelar ingen roll om jag inte kör riktigt enligt hastighetsbegränsningarna, om jag glömmer stänga av helljuset när jag möter någon eller om jag läser ett sms när jag kör.
Men, så kan det en oskyldig fredag i december hända att temperaturen sjunker under noll och vägarna blir hala. Det är mörkt och två bilar kör på väg 42, från varsitt håll, och så får någon sladd. Det smäller till och plötsligt är två liv tagna. Oskyldiga tjejer, tjugo år gamla, omkommer bara några få kilometer hemifrån. Den ena är från Göteborg och den andra från lilla, hopplösa, värdelösa Sollebrunn. Där alla känner varandra och hela byn ligger under tystnad medan ryktet sprids.
Två föräldrar förlorar sin dotter. Två syskon förlorar sin syster. Syskonen är kända ansikten för mig, hon gick i min klass i åtta år. En gång, för längesen, var vi nära varandra. Hon spelar fotboll och senast i förrgår satt hon på sätet bredvid mig och pratade glatt med en annan vän om kommande fotbollscup. Ett dygn senare har hon ingen syster längre.
När jag vid halv tolv imorses lämnade Eric i sängen ensam och istället gjorde Barbro och Amanda sällskap i soffan hade jag ingen aning. Sedan började Barbro prata om att det hänt en bilolycka utanför Sollebrunn, att hennes syster ringt och varit orolig för att det varit jag som var med - men som tur var, var jag ju där, i Alingsås. Två tjejer i 20-årsåldern omkom och att jag skulle veta vem tjejen från Sollebrunn var fanns det knappt någon tvekan om. Ändå blev det en stor chock när det var så nära som det var. En gammal klasskompis syster.
Chocken kom i form av skakningar i armarna och förlorad matlust. Jag kramade hunden och Barbro kramade mig. Jag försökte förklara att, jag kände henne inte men det känns väldigt konstigt. Det var så nära att jag började gråta, men jag visste att skulle jag börja hade jag inte kunnat sluta.
Hela dagen har varit mörk. Regnig, blåsig och mörk. Jag kröp ner bredvid Eric några minuter för att berätta vad som hade hänt, men lämnade honom igen när han somnade. Vi lämnade inte huset ens några minuter på hela dagen och timmarna gick, det blev ljust - nästan - och mörkt igen. Amanda bakade kladdkaka som vi åt med grädde och så kom släktingarna som inväntats hela dagen. Hela tiden hade jag det i baktanken. Sollebrunn hade blivit en invånare mindre. En tjugoårig tjej, Karin Hallén, dog vid halv tolv inatt.
Jag förstår det fortfarande inte. Det händer för mycket, här. Vila i frid, Karin. Mina tankar är hos dig, din familj och dina vänner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar