29 januari 2011
Någon, någonstans, kom någon gång på uttrycket att man inte vad man har förrän man blir av med det. Jag trodde att jag var medveten om vem du var för mig, hur mycket du gjorde för mig och hur mycket du älskade mig. Jag trodde jag visste hur det var att leva i livet jag inte trodde fanns, livet där du var den enda viktiga personen och vi var helt ensamma. Lyckliga och ensamma. Men jag visste aldrig. Jag var för upptagen med att titta på dig, försöka förstå dig, intala mig själv att du var verklig. Du kändes som en dröm så fort du var på för långt avstånd för att jag skulle ta i dig. En del av mig var alldeles för självhatande för att tro att du var på riktigt och fick mig att tro att du inte var så bra som du var. Det var den delen som framkallade avundsjukan, som undrade vad du gjorde när jag inte visste. För du trodde väl inte att jag var felfri, jag var svartsjuk. Jag ville inte visa det, men jag ville ändå att du skulle se och förstå att någonting var fel. Det var så fel av mig, jag förargas av att tänka på det nu. Egoistiskt. Att jag aldrig tog mig tillräckligt med mod för att säga som det var. Jag förbannar varenda litet fel jag gjorde.
Våran tid kändes som en evighet. Den enda tid fram tills dess som jag vill komma ihåg. Därför försöker jag skriva ner allt med fina ord. Som den gången när vi satt mitt i vägen och jag nästan blev avundsjuk på dem som såg oss för att vi måste sett så fina ut. Jag skrev om det men det kunde omöjligt låta så fint som det kändes. Jag minns det som det var igår. Just den sommaren, jag kan inte minnas att jag någonsin mått så bra förut. Visst har jag haft kärleksrus förr, men aldrig på samma sätt. Du tog ju del av det. Du var där. Och jag minns när du sa hur glad du var, att du aldrig känt såhär förut. Och jag hatade att säga hejdå, speciellt de gånger då jag visste att det skulle dröja innan jag fick träffa dig igen. Jag hade halsbandet runt min hals några av de gångerna och jag höll hårt i det om kvällarna. När jag lämnade dig för att åka till Grekland, och jag grät. Det första jag gjorde när vi kom dit var att skylla på att jag var trött och lade mig i sängen och grät. Det gjorde så fruktansvärt ont att vara så medveten om att du var så långt bort. Jag hade hjärtvärk hela veckan.
Allting vände den dagen då du skulle kommit hem till mig, men jag istället fick ett samtal från din mamma. Min första tanke var att det hade hänt dig någonting. Jag domnade bort i bilen på väg hem till dig. Sträckan jag åkt så många gånger förut kändes plötsligt hemskt lång. Dagen jag helst aldrig vill tänka på är fortfarande klar som om det hände igår. Jag kände mig så hjälplös men försökte koncentrera mig på dig. Det var telefonsamtal hit och dit, kvävande ljud och så mycket smärta. Överallt. Jag ville göra något men kunde inte.
Sedan den dagen var jag någon annanstans, precis som du. Vi var kanske inte mentalt med varandra alls efter det, vi kanske förlorade redan då. Jag ville inte tro det men jag visste ändå att det var så. Jag visste att vårat slut var nära. Men det fanns dagar då jag faktiskt tyckte mig se något annat än bara tomhet i dig. De dagar då dina armar var varmare än vanligt och du såg på mig med sommarögonen. Och jag tänkte att vi kanske klarar det här ändå. Men vi började missförstå varandra och blev ovänner över saker som inte ens stämde. Vi liksom vändes emot varandra utan att vi visste om det. En dag kom då jag trodde att du hade gett upp helt och hållet. Och allt i mig skrek, allt värkte och jag försvann för en stund. Senare samma dag trodde jag att det hade löst sig, men jag blev sjuk och du åkte bort. När du kom tillbaka visste jag att det var slut. Jag visste att snart skulle det komma, snart skulle du lämna mig. Det var som att du inte var närvarande, åtminstone inte hur min synvinkel. Och jag frågade vad som var fel men det slutade bara med att du blev irriterad och jag bad om ursäkt. Jag grät i tre dagar innan dagen kom. Jag var beredd men ändå gjorde det så fruktansvärt ont.
De första fyra veckorna var värst. Stora delar av mig trodde fortfarande att du var min och jag fick gång på gång intala mig att jag inte skulle besvära dig något mer. Men det var svårt i och med att jag inte kunde undvika att träffa dig. Kanske hade det varit lättare då, om du inte hade varit där varenda dag. Men vi hade antagligen inte haft samma kontakt som vi har nu i sånna fall. Kanske hade vi inte haft någon kontakt alls, även om vi hade lovat att det inte skulle bli så. Jag tvivlar på det faktiskt. Jag hade dåligt samvete för att jag inte höll inne allt jag kände för dig, du förtjänade bättre än så. Du hade annat att tänka på och mina problem var inte längre dina. Och jag försökte. Jag försökte prata med andra och försökte låta bli att höra av mig till dig. Det fungerade inte, det kändes fel. Hela grejen kändes fel, att vi inte var ett vi längre kändes fel. Men det kom en dag när det började kännas lättare utan att jag egentligen lade märke till det. Jag slutade se dig överallt och slutade se ditt ansikte på andras kroppar i filmer jag såg. Jag slutade inte tänka på dig, det gör jag fortfarande dagligen. Men jag slutade tänka tankar som bara gjorde ont. Och jag började vara tacksam för att du är kvar. Tacksam är just vad jag är, så oerhört tacksam. Jag har en sån fin vän i dig. En alldeles speciell sådan som känner mig på ett sätt som ingen annan gör tack vare det vi varit med om. Det kommer alltid ligga kvar, det vi hade förut. Jag kommer alltid ha älskat dig, jag kommer alltid älska dig. Se nu inte det här som ett sätt för mig att ge dig dåligt samvete, för det vill jag inte att du ska ha. Ingenting är ditt fel, utan snarare din förtjänst. Du förändrade mig, du gjorde mitt liv till en dröm, till en mardröm, till något jag kommer minnas. Du är bäst, för alltid. / E
29 januari 2011, 23.37
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar