the circle never ends

Jag gråter när jag är ensam.
Ibland planerar jag det under dagen, bestämmer att ikväll, när alla sagt godnatt och det är tyst i huset, då ska jag gråta.
Om jag så ska behöva tvinga fram det.
Ibland behöver jag tänka på saker som gör mig ledsen.
Ibland behöver jag inte tänka alls.
Ibland kommer det utan att jag vill och ibland måste jag hålla inne det.
Jag tror att det ska hjälpa. Jag tror att det ska få mig att klara nästa dag bättre.
Jag ber om ursäkt och lovar att bättra mig.
Jag förbannar mig själv för att jag inte lyckas dölja att något tynger mig.
Jag hatar mig själv för att jag aldrig är tyst,
för att det aldrig räcker att bara skriva ner det.
För att jag alltid behöver någon som tröstar mig
och för att det alltid är en speciell någon jag behöver.
Det är alltid samma någon, men den någon som är speciell kan inte alltid.
Orkar inte alltid.
Och även om jag vet varför, så gör det så förbannat jävla ont varenda gång.
Så jag gråter ännu mer.
Det är ett cirkelproblem. Det finns inger slut på cirkeln. Den fortsätter i all oändlighet.
Jag hatar min cirkel.