just like a domino

Jag vet inte riktigt vad som förväntas av mig just nu. Imorgon förväntas att jag gör en bokredovisning och på torsdag att jag visar upp mina temabilder, men utöver det. Jag vet inte hur stora krav omvärlden ställer på mig, hur mycket de vet eller har fått reda på. Jag har ingen aning om hur jag förväntas må, om jag ens har tillåtelse att inte känna mig riktigt på psykiskt topp.


Kanske tänker de; det är bara en höstgrej, det kommer gå över. Kanske tänker några andra; vad är det för fel på henne, varför släpper hon inte in mig. Och jag kan inte gå in på det, jag kan inte förklara, berätta. Det är inte min ensak att berätta vad det är som tynger mig, för det tynger någon annan så mycket mer. Men det är vad det hela kräver; en förklaring.


Jag ser det i deras ögon och jag känner det i luften. De ser mig inte på samma sätt längre, jag accepteras inte och involveras inte i allt längre. Jag är inte alltid en given gäst eller självklart sällskap.


Men jag vet att det är mitt eget fel. Det är jag som inte öppnar upp mig och släpper in dem, det är jag som inte har samma intressen och idéer. Det är jag som kanske utan att jag tänker på det skrattar lite åt det de säger utan att det ska vara roligt. Det är jag, det är mig det är fel på. Det är jag som inte passar in.