Nu är det helg igen och jag har redan jobbat två och en halv av mina fjorton timmar denna helgen. De sista tolv går åt imorgon då jag jobbar exakt hela dagen, från halv nio imorgon bitti till strax efter åtta imorgon kväll. Det är inte utan att det tar emot. Jag har jobbat längre dagar under sommaren, men nu komer jag vara ensam hälften av tiden, först tre timmar på morgonen och sedan två på kvällen. Det låter och känns bara värre varje gång jag tänker på det.
Dock ska jag ta bilen till Eric efter jobbet imorgon. Det är bra, då har jag någonting att se fram emot när jag går och väntar på att få stänga igen gatuköket. Även om jag inte kommer komma dit förrän efter nio så känns det lite bättre när jag tänker på det. Att få spendera en natt per helg med honom gör hela kommande vecka lite lättare. Sen har vi faktiskt inte setts något mer än skolan alls denna veckan, så det känns som en evighet sedan.
Jag kollar resor till Thailand dagligen. Sitter flera timmar och klickar fram och tillbaka. Jag börjar få panik för att vi inte har bokat något, även om det bara är september. I vanliga fall brukar vi boka någon gång under sommaren, men nu de senaste åren har det varit lite osäkert på om vi ska åka överhuvudtaget och då har vi väntat till sista dagarna. Det kan gå bra, det kan gå sämre. Kommer vi inte iväg kommer jag gå under jorden. Jag måste iväg härifrån, släppa allt här hemma ett tag och spendera alla timmar med min älskling. Slappna av, suga i mig d-vitamin och äta thailändsk thaimat. Det sista kan jag hoppa över och istället åka iväg med Eric bara, för det har vi sagt att vi ska göra om det inte blir bokat någon thailandsresa - vilket vi såklart inte hoppas på. Någonstans ska vi alltså, frågan är bara var och när och hur.
Första studentfesten ska hållas nästa helg. Man går som på automatik förbi lapparna i kafeterian för att man tänker att vi är för små för att gå på det ändå, det är inte för oss. Men det är det ju visst, det är ju för oss. Det är oss det gäller, vi småpluttar som ska ta studenten om drygt nio månader. Nio månader. Det är inte ens ett år. Det är tre fjärdedelar av ett år. Många dagar, men bara nio månader. Kanske borde man ta tummen ur röven och gå på den där studentfesten, bara för att. Bekanta sig med andra studenter som man inte redan känner och ha lite kul såhär i början av hösten. Slösa lite pengar på alkohol för första gången på väldigt länge. Skratta och dansa och gå hem när det är mörkt. Jag har inte bestämt mig för om jag vill än, men frågan är ju vilka andra som vill. Jag kan ju inte gärna gå dit själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar