Orden försvinner så fort man börjar skriva. Jag visste precis hur jag skulle skriva det här alldeles nyss. Jag skulle förklara hur filmen jag såg igår påverkade mig på djupet och om hur man måste vara med om det själv för att förstå. Jag skulle skriva att hösten är på väg och om hur rädd jag är för den för att hösten förra året var så hemsk. Jag skulle tränga in en liten kärleksförklaring till Eric genom att skriva att även om han säger att vi hörs sen och det dröjer så många timmar att det inte räknas som sen innan han hör av sig, så älskar jag honom så fruktansvärt mycket. För jag vet hur det är att förlora honom och hur jag mår när jag är utan honom. Även om hjärtat kanske inte slår dubbla slag när jag ser honom längre och även om jag har känt honom i ett och ett halvt år nu så är jag fortfarande så himla kär i honom.
Nu skrev jag det ju. Ändå, trots att orden försvann. Med andra ord, som i spelet. Det finns inte bara ett ord för något, det går alltid att förklara mer invecklat med andra ord. Det är inte säkert att det blir logiskt, eller ens möjligt att förstå. Åtminstone inte för utomstående, man vet själv vad man känner även om det inte går att sätta ord på det.
Det kommer komma några dagar, eller veckor, denna hösten då allt är väldigt grått. Runt den 23 oktober kommer vara en tuff tid, oavsett hur glada alla andra är. Kvällarna är mörka och det är sådär jobbigt kallt. Då ska vi sörja igen. Inte på samma nivå som förra året, men vi ska minnas den dagen – som om jag inte minns den i detalj hela tiden. Jag undrar om jag någonsin kommer kunna glömma det, förtränga det. Hur gör man för att klippa bort en dag i sitt liv, och några dagar efter det.
Jag kommer ihåg dagen efter när jag kom till skolan i kläder jag aldrig skulle kunna gå till skolan i annars. Hur jag grät hela vägen på bussen och grät så fort jag såg någon jag kände, oavsett om de visste om det eller inte. Hur jag fick förklara vad som hade hänt för de som inte visste i klassen, deras blickar till mig och alla värmande ord som jag inte riktigt kunde ta åt mig då. Hur jag tittade upp på en lärare precis när en lektion skulle börja och bara började gråta och han frågade hur jag mådde. Han visste nog ingenting då. Och så kom Tommy och pratade med mig. Jag minns nästan ingenting av vad han sa, bara att han hade pratat med någon som hade sagt till honom att jag hade varit med igår. Varnat för att det kanske skulle bli jobbigt för mig. Och det blev det.
Jag minns höstlovet och fars dag och den tjugofjärde november. Allting så himla tydligt men ändå så otydligt. Det fanns aldrig någon förklaring på någonting då. Det gör det nu, ett år senare.
Jag fattar inte att det har gått ett helt år. Min hjärna har inte fattat att det hände ens en gång. Ibland slår orden till mig, när jag läser igenom det jag skrev då. Jag skrev ut min dagbok jag haft i tre år och berättade det för honom. Jag grät hela nätterna och mådde så hysteriskt dåligt ibland. Jag tvingades se honom varenda dag i skolan och det blev lättare med tiden. Vissa veckor var lättare än andra.
Och så kom sommaren igen och så var det som att vi var tillbaka från början. Som att ingenting hade hänt, ingenting hade kommit emellan oss och ingen hade lämnat livet helt oväntat. Vi återuppstod. Vi hittade tillbaka till varandra.
Vi lärde oss någonting under tiden vi var utan varandra. Vi lunkade fram istället för att skynda oss. Vi vet hela tiden hur det blev förra året och jag tror att det hjälper oss nu. Vi är starkare nu än vi någonsin har varit, även om hjärtat inte hoppar varje gång vi ser varandra. Hela världen vet att vi misslyckades för ett år sedan, men nu vet hela världen att vi har vunnit över misslyckandet igen. Nu vinner vi. Hela tiden vinner vi. För att vi känner varandra så väl och vet hur vi ska klara oss. För att vi är så förbannat, jävla bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar