it changes people

Idag har jag gjort något jag inte trott att jag någonsin skulle göra igen. I och för sig har det varit en tanke länge nu, men trodde i alla fall att det skulle få vänta till efter studenten. Icke. Håret är avklippt. Minst tio centimeter är borta och nu räcker topparna precis till axlarna. Jag är så otroligt nöjd! Det brukar alltid ta några dagar innan man kommer in i en ny frisyr men jag känner redan nu att det här är riktigt bra.

Jag och min frisör sedan flera år tillbaka diskuterade en stund när jag kom dit idag vad vi skulle göra. Någonting behövde verkligen göras med min tjocka, risiga man, men frågan var vad. Vi bläddrade i tidningar och diskuterade för och nackdelar med att ha kvar längden och klippa av det. Till slut blev det bestämt; det skulle av! En tvätt senare satt jag framför spegeln igen och första klippen blev rätt känsliga. Jag vet inte om det var mammas "nej!" när jag smsade henne för att berätta vad som skulle hända, eller om det bara var hela grejen, men jag började gråta och Frida fick krama mig. Jag skrattade genom tårarna åt hur otroligt löjlig jag var men Frida tyckte bara det var bra att jag visade hur det kändes. Jag visste ju att det skulle bli bra, Frida skulle aldrig låta mig göra något som inte skulle bli bra.

I och med att så långa längder skulle av tog det inte lika lång tid som det brukar, när jag varit noga med att klippa så lite som möjligt och sådär. Jag fick sitta under en självtorkningsmaskin för att slippa föna håret - då det lätt blir väldigt fluffigt och fel - och titta på mig själv i spegeln medan håret torkade. Det kändes bara bättre och bättre.

Luggen är nu nästan i samma längd som resten av håret, något som varit ett mål länge nu, och kvalitén på håret är helt underbar. Det är en väldigt skum känsla att dra fingrarna igenom håret och det helt plötsligt tar slut. Men ja, som sagt är jag väldigt nöjd och jag tror att när jag får i en mörk choklad-färg i maj kommer det nog bli ännu bättre. En förändring var precis vad jag behövde, helt klart!