Efter två hela dagar i försök att inte visa sin svaghet kanske man inte riktigt orkar mer. Kroppen och hjärnan säger emot och allting bara kränger sig ut. Tårarna rinner i floder och armarna skakar. Man vill inte erkänna det, vill inte visa hur det känns, utan håller sig istället undan. Tackar nej till att äta i matsalen och gör uppgifterna på egen hand istället för att samarbeta med resten av klassen. Man vet så väl att det kan tolkas på fel sätt, att det kommer göra det. Det känns i luften och man känner det.
Att vara ensam istället för i grupp är oftast ett stort nej. Man vill vara en i gruppen, vill inte tro att man inte passar in, men det går inte alltid. Bland folk man känner sig trygg att vara sig själv med funkar det nästan alltid, men det kommer alltid komma dagar då det inte går. Då allt bara känns väldigt hopplöst, oavsett hur mycket solen skiner eller hur gott man sovit natten innan.
Det måste vara okej att vilja vara ensam. Det spelar ingen roll om det är i skolan, det måste alltid finnas alternativet att tacka nej till umgänge utan att tolkas på fel sätt. Det behöver inte bero på någonting, särskilt inte på umgänget, utan det kan bara vara ett behov. Det kan även bero på inre stress som helt plötsligt visar sig och att det sista man behöver är ljud och diskussioner, eller på att något hemifrån tynger en som ingen annan vet om. Det bästa är väl i sådana fall att berätta för den man litar allra mest på vad set handlar om så att någon vet och kan ursäkta en om någon frågar. Det funkar inte alltid. Allt går inte att avslöja, allt kan inte ursäktas på ett bra sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar