Jag vaknade med känslan att det här skulle bli en dålig dag. Trots att det är fredag och helgen ligger framför mig så kände jag bara att någonting skulle förstöra dagen helt. Inte nog med att jag gått runt som en levande död hela dagen utan att göra någon som helst nytta - förutom det störda träningspasset med sammanlagt en timmes förbränning - på vägen hem med mamma ringde hennes telefon. Vi hade precis lämnat Alingsås bakom oss och någon i telefon bad mamma köra in och stanna någonstans. Mamma tecknade åt mig att vara tyst och jag satt där medan hon pratade, stöttade och försökte övertala både sig själv och kvinnan i telefonen om att det kan bli bra. Det finns de som klarar sig.
Det hela handlade om en fjorton gånger sjutton centimeter stor cancertumör i magen. Livmoder, äggstockar, mjälte, binjure. Det såg inte bra ut, det kan sluta illa. Min mammas kusin, som varit som en tvillingsyster för henne när de var små, kan dö. Jag kan inte minnas hennes ansikte då det var väldigt längesedan jag träffade henne, men bara tanken på det får det att kännas i hela kroppen. Det jag tänker på mest är mamma, hon verkar ta det ganska bra men det kan lika gärna vara så att varken hon eller hennes kusin fattat att det är på riktigt.
Samtidigt fanns det oroliga tankar om min fina, älskade morfar. Han har haft ryggont en längre tid och skulle igår på någon sorts undersökning. De misstänkte att det var någon annan sorts cancer, en sort som inte sprider sig och som man inte kan dö av, men som ändå är cancer och för en gammal man kan det bli tufft. Tack och lov fick vi bekräftat när vi kom hem att det inte var så. Det var "bara" några knotor som ligger fel. Hade det varit värre än så hade det förmodligen blivit väldigt jobbigt här hemma. Min stackars mamma. Jag älskar henne så himla mycket och är så dålig på att visa det. Jag ställde mig i alla fall och kramade henne länge när vi kom hem, det kändes bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar