Ett år har gått.

Söndag, den 23 oktober. Idag är det ett helt år sedan. Ett helt år sedan han lämnade livet helt oväntat och orättvist. Jag minns fortfarande dagen i detalj, samtalet jag fick och bilresan efter det. All sorg och hjärtvärk. Dimman som hängde över mig hela kommande vecka när en plats alltid var ledig i skolan och ingen riktigt vågade vara sig själv. Så mycket har hänt sedan dess men vi är ändå tillbaka på nästan samma ställe, bara lite mindre sorg.

Jag vet inte hur den här dagen kommer bli, jag vet att jag ska åka till Eric så fort han hör av sig och vill att jag ska komma. Och jag vet att vi ska ut och äta med hans familj. Mer vet jag inte. Jag vet inte om det kommer bli som en vanlig vistelse i deras hus med spralliga hundar och glada familjemedlemmar, eller om det kommer vara en sorgsen dag. Jag är beredd på både och. Tror jag iallafall.

Det har varit någonting att göra varenda dag den här veckan så jag har inte riktigt hunnit med någonting annat än det som varit planerat. Jag har varit sminkmodell, varit på myskväll hos chefen med jobbarkompisarna, varit på husvisning och tatuerat mig. Ja, precis, tatuerat mig. Igår morse. Det var inte alls så farligt som jag trodde att det skulle vara. Jag hade gått och varit nervös hela veckan för, ja för allt som man kan vara nervös för. Att det skulle göra ont, att det inte skulle få plats, att det skulle vara något som var fel. Men nej. Det var bara att gå upp när klockan ringde hos Ellen klockan tjugo över åtta, göra sig i ordning och sätta sig på passagerarsätet i Ellens bil. Under bilresan hann jag lugna ner mig en aning men det kom tillbaka när vi hade parkerat. Under tiden tatueraren fixade och donade hann klockan bli halv elva och jag var faktiskt inte ett dugg nervös längre. Vi inspekterade alla konstverk på väggarna och lyssnade på ett samtal som hölls i rummet. Vid halv elva fick jag iallafall placera mig gränsle över en stol och så började det. Första strecket var lite ovant, men det gjorde inte ont. När hon sedan kom över på höger sida om ryggraden gjorde det aningens ondare men det var inte alls så farligt. Jag satt hela tiden och försökte lista ut vilken bokstav hon var på, men det lyckades jag inget vidare med. Nästan exakt klockan tolv var jag färdig och åkte med Ellen mot Alingsås igen.

Jag är hur nöjd som helst!