Jag försöker, men förlorar varenda gång

Jag är inte riktigt, jävla bra på någonting. Jag har ingen sådan där dold talang som de flesta har. Jag kan inte cykla utan händer och jag strävar inte efter något speciellt. Jag är bara medelmåttig och vanlig.

Alla i min närvaro har något speciellt. En är ett fotografiskt geni, en bakar, en är rödhårig, en har ett överflöd av idéer och en har bara en förälder men lever ändå. Jag bor i en gul villa, har båda föräldrar i samma hus och ett syskon. Varför är jag så förbannat jävla vanlig?

Jag skriver om det som alla andra skriver om; brustna hjärtan och ork som inte riktigt räcker till. Jag läser inte poesi eller skriver egen heller för den delen. Jag har inte klarat mig igenom någonting riktigt hemskt och inte skulle jag kunna leva ensam heller.

Jag vill också vara bra på något. Jag vill prata okända språk, skriva böcker och ha fotoutställningar om så bara i en svettig gympasal. Jag vill resa jorden runt och fånga varenda litet ögonblick med en kamera som gör allt själv. Jag vill flytta till en ny stad, börja om från början och lära känna nya människor. Jag vill vara mig själv och klara mig med det. Jag vill slippa tänka att jag inte har något speciellt.

Att ha en hel klass fylld med skilda personligheter gör inte att det blir lättare. En känd bloggerska, en mjukis som skulle kunna få hela Sverige att skratta, en hockeyfantast och en sångröst som inte fått blomma ut. Hur ska man mäta sig med sådana människor?

Jag kan inte hitta något ovanligt hos mig själv, i mina ögon är jag vem som helst. En som inte fångar någons uppmärksamhet på stan, en som skulle kunna skriva vad som helst utan att någon skulle bry sig. En som finns men ändå inte.