Är trött på blogspot. Fult och ingen mer plats för bilder. Så flyttar över till devote igen. Tack och hej. (elinnisabella.devote.se)

långfredag

Jag måste bara få börja med att klaga lite. Det snöar. Den sjätte april, långfredagen, och det snöar. Hur sorgligt är inte det? Har knappt satt foten utanför dörren idag, förutom när jag åkte med Christian till farmor en sväng. Som om inte detta vore nog har jag fått en äcklig, irriterande vagel i ena ögat. Det gör förbannat ont och jag börjar nästan gråta hela tiden då den skaver på tårkanalen. Himla trevlig timing måste jag säga.

Nu är det i alla fall lov, äntligen! Det sista lovet någonsin och jag kommer få spendera alla lediga timmar med att göra färdigt mitt projektarbete som ska vara inne veckan efter lovet. Dessutom kommer det nationella prov och grejer efter lovet så det ska också förberedas ordentligt. Nu sätter slutspurten gång helt enkelt! Bara två små månader kvar, där en vecka går bort till Greklandsresan och diverse andra lediga dagar. Härligt, äntligen känner man att det verkligen börjar närma sig slutet.

Ikväll är det fest för Emma på Överrocken. För tillfället kan jag inte påstå att jag är speciellt peppad på detta, men det kommer nog under förfesten hos Pyttan och efter ett glas vin. Mamma och pappa är snälla som ger mig tre glas - på påse, himla kul tycker jag. Mamma har även lovat att hämta mig ikväll/inatt. Det känns också bra, trots att jag är lite orolig för att hon ska köra bil i det här vädret när sommardäcken redan är på. Men det ska nog gå.

Annars är halva familjen sjuka, det vill säga mamma och pappa. Mamma har legat hemma hela veckan, alltså har jag kunnat ta bilen till skolan varenda dag och fick även gå upp tidigt igår för att besiktiga den. Jag var nervös innan, fråga mig inte varför, men det var ju det simplaste någonsin. Bara att sitta och vänta medan allt kollades.

Sista lektionen igår blev inte av. Vi kom dit, läraren lurade i oss att hon skulle hålla föreläsning om Napoleon och skrattade gott åt våra miner efteråt. "Nä, jag skoja bara, vi skiter i det här", sa hon sen. Så jag kom hem strax innan tre och hade hela eftermiddagen hemma. Skönt!

Ska väl ta och slänga i mig något att äta innan jag ska gå - förhoppningsvis inte - till bussen i snöovädret. Glad är jag i alla fall för att Frida kör ikväll så jag slipper gå genom hela stan för att komma hem till Pyttan sedanö

nu är det slut, för alltid

Nästan lite skrattretande att man kan känna sig så vilsen efter att en tvserie har visat sitt sista avsnitt någonting. Men ja, det gör jag. Jag har sett varenda avsnitt sedan säsgon ett och såg alldeles nyss sista avsnittet på säsong nio. Det känns helkonstigt. Så mycket tid som jag har lagt ner på det här, det är lite smålöjligt om jag ska vara ärlig, men den är så himla fin. Sorglig, lycklig, fin, hemsk och allt på samma gång. 

tredje april

Idag är första dagen jag är hemma i tid sedan förr förra veckan, tror jag. Har det inte varit träning så har det varit Göteborg eller något annat spännande. Jag lider inte av det, inte alls, men det är väldigt skönt att vara hemma nu. Imorgon är vi dessutom lediga, men jag ska väl till skolan några timmar ändå för att bli klar med den förbannade uppgiften jag aldrig gjorde färdigt förra terminen.

Jag hade bilen till skolan idag för att mamma ligger hemma och är supersjuk. Hon snörvlar, hostar och nyser om vartannat. Så när jag kom hem strax efter två förut gjorde jag en smoothie till henne - och en till mig såklart - och nu ska vi dricka kaffe. Har även hunnit med att gå en liten promenad, tittat på och plockat vitsipporna uppe i skogen. Det blåste förbannat kallt på hemvägen.

Det är idag exakt två månader till studentbalen. Hur sjukt är inte det? Det är alltså två månader och två dagar till studenten. Min studentklänning är helt underbar! Mamma hittade den när hon var i Borås i helgen, skickade ett mms till mig och köpte med sig den hem, på öppet köp förstås ifall att den inte skulle passa. Men det gjorde den! Nu hänger den framme i mitt rum - det är något jag fått för mig, att de plagg som köps nya och jag tycker väldigt mycket om hamnar där i några dagar (eller veckor) innan jag hänger in dem i garderoben.

Jag är sugen på att skaffa en ny blogg. Någon annanstans, blogspot är värdelöst. Jag har alltså för mycket bilder och kan inte lägga upp fler, vilket stör mig något fruktansvärt. Det jobbiga är att om man ska skaffa någon annanstans måste man nästan koda fram en design på något sätt, vilket jag inte har en aning om hur man gör. Kanske får bli ett projekt när jag har tid över. Tills dess får detta duga, antar jag.

Vi har inget kvar.
Jag hittar inte mig själv.
Jag har förlorat allt.
Vad har jag gjort?

Så fel. Inga rätt.

en fredag

Jag är just nu irriterad över att jag inte kan lägga upp kollaget jag gjorde nyss, för att jag inte har något minne kvar tydligen. På bloggen alltså. Det var det löjligaste. Kanske är dags att byta..

Det är fredag kväll och jag ligger i sängen. Det har varit en rätt fin fredag, med lunch på stan, tittande efter studentpresenter och några timmar jobb. Jag hittade världens finaste och perfektaste saker att önska mig i studentpresent; höganäs keramik. Så himla fint är det! Jag vill ha alla delar i matt vitt - tror dock att mamma kom er säga att jag borde ta de blanka.

Jag och Ellen var på Sally's på vår tre timmar långa lunch idag. Vi åt efterrätt i form av snickerskaka och halloncheesecake. Hade sedan en multimedialektion innan jag satte mig på en gammal illaluktande buss och åkte mot Sollebrunn och gatuköket. Det blev ju inte mer än tre och en halv timmes jobb idag, men det gick bra det med.

Ska jobba hela söndagen så imorgon ska jag försöka få gjort något vettigt. Hade tänkt åka in och möta mamma som är i Borås över natten men det visade sig att pappa har någon annans bil så jag får hoppa över det. En historiauppgift ska göras och projektarbetet ligger fortfarande och gnager.

onsdagsmys

Igår var jag ju som sagt hemma hos världens bästa Felicia. Hon och hennes pojkvän Patrik bor tillfälligt i Patriks systers lägenhet mitt i stan. Jag fick ringa för att hitta upp till själva lägenheten men det var inte svårt. Vi gjorde egentligen ingenting, satt i soffan, pratade och käkade godis som Patrik hade med sig hem från affären.

Även om vi inte gjorde något speciellt var det absolut en av de bästa onsdagseftermiddagarna på länge. Det är inte ofta jag och Felicia planerar att ses. På somrarna blir det långa promenader ibland men under vintern och när det är skola blir det inte mer än kontakt via sms. Nu åker hon dessutom till Spanien i fyra veckor på praktik och jag måste klara mig helt utan henne tills den 29 april. Känns rätt omöjligt men fyra veckor kommer nog att gå rätt fort.

katastrof

Kommer till skolan strax innan halv elva, äter min ceasarsallad jag köpt på smörgåsspecialisten i lugn och ro. R medveten om att det akuta klassmötet ska komma inte rör mig så tänker inte så mycket på det. När mötet börjar är vi sju stycken här. Tommy börjar prata och det kommer fram att tio av tjugo - halva klassen - ska få skriftliga csnvarningar.

Jag skäms. Vi ligger högst upp bland frånvaron på hela skolan. Jag är väl medveten om att det inte gäller mig, men ens att jag går i den här klassen är pinsamt.

tidig onsdagsmorgon

Solen är på väg upp på himlen och jag sitter i soffan i träningskläder. Om tio minuter ska jag dra mig ner mot bussen och ta ett träningspass innan skolan börjar. Jag älskar när man kan göra så, träna på morgonen så det är gjort sen.

Testar att blogga från mobilen för första gången. Upptäckte den nya appen för blogger igår, har väntat på den i evigheter.

tjugo grader varmt i mars

Även om det mesta med våren får mig på bättre humör finns det små saker som irriterar mig något så fruktansvärt just nu. Jag sitter och biter mig i kinderna för att inte skrika rakt ut under vissa lektioner i skolan och rymmer därifrån med Ellen så fort jag får chansen. Jag klarar helt enkelt inte av att varken se skymten av eller höra vissa personers röster. Men det är väl skit samma egentligen. Om två veckor är det påsklov och sedan är det bara några få veckor kvar till studenten och tills jag slipper allt.

Idag har det varit nästan tjugo grader varmt ute, vem älskar inte det? Vi hade en kort skoldag och under lunchen var jag och Ellen hemma hos henne, såg på Happy feet 2 och åt simplaste lunchen ni kan tänka er; makaroner och köttbullar. En rätt flummig lektion senare slutade vi och vi åkte mot stan. Ja, åkte, visst är det lite sorgligt att vi tar bilen överallt bara för att vi kan. Speciellt nu när det är så fint och man faktiskt vill gå. I vilket fall som helst hade jag beslutat mig för att få tag i ett par nya jeans, något jag inte lyckades med.

Efter många om och men åkte vi istället mot Göteborg. På vägen bestämde vi oss för att fönstershoppa på Allum men vi skulle ändå in i Göteborg för att köpa tyg till Ellens balklänning. Vi provade massa kläder på BikBok, Ellen köpte balskor och vi köpte lite basplagg på H&M. En sväng in på Max och sedan var vi helt slut. Sånt här gör mig så glad, att göra spontana saker när man har tid över.

Nu blir det lite kvällsmat och Top model Sverige. Imorgon ska jag hem till fina Felicia. På fredag åker hon iväg till Spanien i fyra veckor, hur ska jag klara mig?

vårkänslor

När jag kom hem från jobbet igår sa mamma att vitsipporna börjat komma uppe i skogen. Detta var jag ju såklart tvungen att se så jag tog på mig skor - inga extra kläder krävdes - och gick en sväng. När jag såg de vita små blommorna satte jag mig ner och betraktade dem en stund. Det kändes inte verkligt. Det är den 26 mars och vitsipporna har redan kommit. Jag längtar tills det är helt vitt i Gräfsnäs, sådär som det blir varenda år. Åh, fina vår.

Ska snart gå ner mot bussen och åka in till stan för att träna. Fick hem nya träningskläder på posten idag så det känns lite extra kul. Dessutom deklarationspapper som avslöjade att jag får tillbaka 800 kronor - om jag läste rätt vill säga. Känns ju inte helt fel!

quotes

oh, i swear to you, i'll be there for you, this is not a drive by

Enda sedan sommaren blev till höst någon gång i september har jag längtat efter solen och våren. Att plocka fram dynorna till altanmöblerna, dricka kaffe i den något tidiga vårsolen och se hur träden blir gröna igen. Det man dock hinner glömma bort under vinterhalvåret är hur fruktansvärt jobbigt det är att vara allergisk och ha astma när våren återvänder. Förra året vid den här tiden hade jag inga mediciner utan gick runt och kände mig sjuk i flera månader. Imorses påmindes jag även om hur jävliga morgnarna kan vara vid den här tiden på året. Det är ingenting man märker under tiden, men när jag sover får jag anstränga mig för att andas och när jag sedan vaknar på morgonen och reser mig ur sängen blir jag alldeles kallsvettig och får panik för att jag inte får någon luft. När det här hände mig förra året hade vi ingen aning om varför, utan trodde att det var ångest. Skönt nu är i alla fall att jag vet vad det är och kan lindra det en aning genom att ta luftrörsvidgande det första jag gör när jag vaknar.

Det här är ju fruktansvärt deprimerande, märker jag. Kul att sitta och läsa om hur jag inte kan andas. Förlåt för det. Men trots detta så blir jag på väldigt mycket bättre humör när solen kommer fram. Vi kan sitta ute på rasterna och caféerna kommer när som helst börja plocka fram sina uteserveringar. Det får en även att förstå att sommaren och allt vad den innebär närmar sig. Studenten - studentresor, bal, fester och hela tjodderittan - grillsäsong, fina sommarkvällar, inga tjocka kläder. Ja, ni fattar vad jag menar. Så det enda negativa med sommaren är egentligen allergin, och kanske att jobbet blir väldigt mycket mer effektivt. Fast det sistnämnda är bra, då får jag pengar och kan leva normalt igen.

Det är inte många veckor kvar i skolan nu. Jag vet inte om jag är glad över detta eller inte. Jo, det är klart som fan att jag är. Det ska bli så förbannat skönt att slippa skolan och allt den fört med sig. Jag blir deprimerad så fort jag sätter foten i mediahuset. Men samtidigt är det en del som ska göras innan dess. Projektarbetet till exempel. Så typiskt mig att skjuta fram det till sista stund. Jag måste verkligen försöka komma igång med texten nu, det kan ju bli så bra om jag bara får till det.

Enligt Tommy är det 6 "jobbveckor" kvar. Två innan påsk och fyra efter. Sedan är det slut. Hur är det möjligt? Jag fattar det inte.



Något jag längtar förbannat mycket efter nu är resan till Rhodos. Jag vill bara bort härifrån.

och så lite färg på det

it changes people

Idag har jag gjort något jag inte trott att jag någonsin skulle göra igen. I och för sig har det varit en tanke länge nu, men trodde i alla fall att det skulle få vänta till efter studenten. Icke. Håret är avklippt. Minst tio centimeter är borta och nu räcker topparna precis till axlarna. Jag är så otroligt nöjd! Det brukar alltid ta några dagar innan man kommer in i en ny frisyr men jag känner redan nu att det här är riktigt bra.

Jag och min frisör sedan flera år tillbaka diskuterade en stund när jag kom dit idag vad vi skulle göra. Någonting behövde verkligen göras med min tjocka, risiga man, men frågan var vad. Vi bläddrade i tidningar och diskuterade för och nackdelar med att ha kvar längden och klippa av det. Till slut blev det bestämt; det skulle av! En tvätt senare satt jag framför spegeln igen och första klippen blev rätt känsliga. Jag vet inte om det var mammas "nej!" när jag smsade henne för att berätta vad som skulle hända, eller om det bara var hela grejen, men jag började gråta och Frida fick krama mig. Jag skrattade genom tårarna åt hur otroligt löjlig jag var men Frida tyckte bara det var bra att jag visade hur det kändes. Jag visste ju att det skulle bli bra, Frida skulle aldrig låta mig göra något som inte skulle bli bra.

I och med att så långa längder skulle av tog det inte lika lång tid som det brukar, när jag varit noga med att klippa så lite som möjligt och sådär. Jag fick sitta under en självtorkningsmaskin för att slippa föna håret - då det lätt blir väldigt fluffigt och fel - och titta på mig själv i spegeln medan håret torkade. Det kändes bara bättre och bättre.

Luggen är nu nästan i samma längd som resten av håret, något som varit ett mål länge nu, och kvalitén på håret är helt underbar. Det är en väldigt skum känsla att dra fingrarna igenom håret och det helt plötsligt tar slut. Men ja, som sagt är jag väldigt nöjd och jag tror att när jag får i en mörk choklad-färg i maj kommer det nog bli ännu bättre. En förändring var precis vad jag behövde, helt klart!

ni borde skämmas

Jag tror aldrig jag tidigare varit så arg att jag legat och gråtit på kvällarna. Arg, frustrerad, irriterad, besviken, allt på samma gång. Kanske av en helt genomlöjlig anledning för vissa, men det skiter jag i. Jag är medveten om att jag går emot nästan hela min klass genom att skriva det här, men det skiter jag också i. Det som ligger och gnager inom mig är inget som gäller bara mig och det behöver komma ut.

Tre år har jag spenderat på Alströmergymnasiets medieutbildning nu. Snart är det slut, bara två och en halv månad kvar, men det är ändå nu det skaver som mest. Första året var tufft. Lärarna var nya och skrämmande med sina sätt att dela ut uppgifter och hota med låga betyg om de inte lämnades in i tid. Klasskamrater kom och gick men de som skulle vara där var ändå där, jämt. Annat är det idag.

Vi förslappades ordentligt redan under andra året. De som inte behövde passa bussar för att ta sig till skolan och liknande tappade tidsuppfattningen - eller kanske bara helt enkelt sket i det - och kom för sent. Tio minuter, en kvart var rätt vanligt. Själv har jag varit fyrtio minuter tidig till skolan varenda dag sedan jag började gymnasiet men inte tyckt att det varit sådär hemskt jobbigt.

Nu går vi tredje och sista året och sättet både elever och lärare hanterar detta är så löjligt att jag inte vet vad jag ska säga. De flesta kommer en halvtimme för sent, om inte mer, och verkar inte ens bry sig. Tack vare att västtrafik utökat kollektivtrafiken kommer jag nu inte längre fyrtio minuter för tidigt utan anländer till skolan några få minuter innan åtta - till ingen nytta alls. De dagar vi börjar med mediaämnen kommer lektionen sällan igång förrän strax efter halv nio, tack vare att hela klassen väljer att komma för sent. För ja, de väljer det själva. De skulle kunna ställa klockan en halvtimme senare och faktiskt försöka komma i tid, men de skiter i det. 95 procent av alla i klassen bor inte mer än femhundra meter från skolan, ändå är det just de som kommer sent.

Det som gör det hela ännu värre är att lärarna inte sätter igång lektionerna för oss få som faktiskt är där. Istället får vi sitta där och vänta på att fler ska komma, vilket kan ta upp emot en timme. Börjar vi sedan lektionen med så kallat "mentorstid" får vi som är där sitta och lyssna på hur dåligt det är av resten av vår klass att inte komma i tid. Varför ska vi behöva höra det, vi som är där och sitter och väntar på de som inte är där - de som borde höra det? Får det höra det efteråt? Jag vet inte, för jag tillhör inte en av dem, men jag tvivlar på det eftersom de fortsätter komma lika sent som vanligt.

Engagemanget som krävs för att orka ta sig upp ur sängen och lämna huset en timme innan skolan börjar för att hinna i tid finns knappt kvar. Jag har ingen ork kvar, ingen energi att lägga ner på att bli färdig med det som ska göras innan året är slut.

Vi hamnar säkerligen efter i kurserna som ligger placerade på morgonen just för att större delen av klassen väljer att inte komma i tid, vilket påverkar hela klassen. Jag förstår inte hur en person kan vara så självisk. Vi är vuxna människor, någon gång borde alla fatta att livet inte bara handlar om en själv.

Jag är mycket medveten om att det här i sista hand bara kommer påverka dem som inte sköter sig. De kommer inte kunna få några jobb för att de kommer inte klara av att komma i tid. Rätt åt er, rent ut sagt. Klarar man inte att komma i tid till skolan, hur ska man då klara att komma i tid till jobbet - vilket faktiskt är ännu viktigare?

Jag fattar inte hur ni står ut med er själva, faktiskt. Använder uttryck som "jag tar mig sovmorgon" och "jag orkar inte gå till skolan så tidigt". Det är löjligt. Ni har ändå valt att gå gymnasiet, ni kunde lika gärna valt att skita i det.

ledigt, fast inte alls

Jag har insett hur otroligt lite tid det är kvar av min skoltid. Med denna veckan är det tre veckor till påsklov. Efter det är det sex veckor tills vi åker till Rhodos i en vecka och när vi kommer hem är det en skolvecka som det inte ligger några lektioner på. Det är alltså tio skolveckor kvar. Det är ingenting! Speciellt de kommande tre veckorna kommer jag behöva lägga i högsta växeln för att bli färdig med allt, inklusive projektarbetet. Jag hoppas på att kunna göra det så gott som färdigt under lovet, men just nu känns det väldigt tufft på den fronten.

Idag är vi lediga, men jag är i skolan ändå. Det har jag varit alla dessa fyra måndagar som vi egentligen varit lediga. Det känns fel att kalla det ledig, eftersom det inte är det vi är egentligen, men alla andra ser på det på det sättet så då får väl jag göra det med. På det sättet känner jag mig lite bättre som är i skolan ändå.

Det är tomt och kallt i mediahuset, som vanligt. Det skulle bli femton plusgrader utomhus idag, så skulle vilja säga att det är kallare inomhus än ute. I alla fall här. I och med att våren kommer återvänder även allergin. Man hinner glömma bort hur jobbig den är under vintern. Efter en tidig morgonpromenad igår och dessutom nästan två timmar vid fotbollsplanen med Ellen så kändes det överallt. I huvudet, i ögonen och näsan. Förhoppningsvis ska jag i alla fall slippa de hemska astmaanfallen jag fick förra våren när jag inte hade några mediciner.

älskade mamma

Jag vaknade med känslan att det här skulle bli en dålig dag. Trots att det är fredag och helgen ligger framför mig så kände jag bara att någonting skulle förstöra dagen helt. Inte nog med att jag gått runt som en levande död hela dagen utan att göra någon som helst nytta - förutom det störda träningspasset med sammanlagt en timmes förbränning - på vägen hem med mamma ringde hennes telefon. Vi hade precis lämnat Alingsås bakom oss och någon i telefon bad mamma köra in och stanna någonstans. Mamma tecknade åt mig att vara tyst och jag satt där medan hon pratade, stöttade och försökte övertala både sig själv och kvinnan i telefonen om att det kan bli bra. Det finns de som klarar sig.

Det hela handlade om en fjorton gånger sjutton centimeter stor cancertumör i magen. Livmoder, äggstockar, mjälte, binjure. Det såg inte bra ut, det kan sluta illa. Min mammas kusin, som varit som en tvillingsyster för henne när de var små, kan dö. Jag kan inte minnas hennes ansikte då det var väldigt längesedan jag träffade henne, men bara tanken på det får det att kännas i hela kroppen. Det jag tänker på mest är mamma, hon verkar ta det ganska bra men det kan lika gärna vara så att varken hon eller hennes kusin fattat att det är på riktigt.

Samtidigt fanns det oroliga tankar om min fina, älskade morfar. Han har haft ryggont en längre tid och skulle igår på någon sorts undersökning. De misstänkte att det var någon annan sorts cancer, en sort som inte sprider sig och som man inte kan dö av, men som ändå är cancer och för en gammal man kan det bli tufft. Tack och lov fick vi bekräftat när vi kom hem att det inte var så. Det var "bara" några knotor som ligger fel. Hade det varit värre än så hade det förmodligen blivit väldigt jobbigt här hemma. Min stackars mamma. Jag älskar henne så himla mycket och är så dålig på att visa det. Jag ställde mig i alla fall och kramade henne länge när vi kom hem, det kändes bra.

ensamhet behöver inte vara fel

Efter två hela dagar i försök att inte visa sin svaghet kanske man inte riktigt orkar mer. Kroppen och hjärnan säger emot och allting bara kränger sig ut. Tårarna rinner i floder och armarna skakar. Man vill inte erkänna det, vill inte visa hur det känns, utan håller sig istället undan. Tackar nej till att äta i matsalen och gör uppgifterna på egen hand istället för att samarbeta med resten av klassen. Man vet så väl att det kan tolkas på fel sätt, att det kommer göra det. Det känns i luften och man känner det.

Att vara ensam istället för i grupp är oftast ett stort nej. Man vill vara en i gruppen, vill inte tro att man inte passar in, men det går inte alltid. Bland folk man känner sig trygg att vara sig själv med funkar det nästan alltid, men det kommer alltid komma dagar då det inte går. Då allt bara känns väldigt hopplöst, oavsett hur mycket solen skiner eller hur gott man sovit natten innan.

Det måste vara okej att vilja vara ensam. Det spelar ingen roll om det är i skolan, det måste alltid finnas alternativet att tacka nej till umgänge utan att tolkas på fel sätt. Det behöver inte bero på någonting, särskilt inte på umgänget, utan det kan bara vara ett behov. Det kan även bero på inre stress som helt plötsligt visar sig och att det sista man behöver är ljud och diskussioner, eller på att något hemifrån tynger en som ingen annan vet om. Det bästa är väl i sådana fall att berätta för den man litar allra mest på vad set handlar om så att någon vet och kan ursäkta en om någon frågar. Det funkar inte alltid. Allt går inte att avslöja, allt kan inte ursäktas på ett bra sätt.

effektivt

På väg hem från Göteborg - som för övrigt var fullkomligt underbart i kvällssolen - igår kväll med Ellen bestämde jag mig för att inte åka med fotogruppen till Göteborg idag. Jag hade helt enkelt ingen som helst lust och med huvudvärken som drabbar mig när jag minst behöver den kände jag att jag istället skulle sitta i skolan och skriva de texter jag inte skrivit under året. Så det gjorde jag minsann, alla tre! Jag kände mig riktigt effektiv när jag skrev klart två bokrecensioner och en kulturupplevelse. Där försvann mitt dåliga samvete för att jag inte åkte med dit där jag skulle varit under dagen.

Jag fortsatte min effektivitet när jag kom hem med att slå mig ner vid köksbordet för att en gång för alla få klart de förbannad MDK-frågorna. Det blev ett jäkla jobb när jag dessutom bestämde mig för att skriva in allihopa på datorn, vilket i och för sig blir lite extra läsning när man ändå håller på. Sammanlagt satt jag i två timmar med detta innan jag blev färdig. Nu känns det bra.

Häromdagen beställde jag hem ett gäng bilder som hamnade i postlådan igår. Det mesta var mobilbilder men det är förvånansvärt hur bra de ändå blir. Vissa inte lika bra som andra men ändå. Dessutom hittade jag polaroin.com så jag tog mig tid att göra några av bilderna till fejkade polaroidbilder, vilket även det blev riktigt bra. Så nu sitter det ett gäng polaroidbilder på min garderobsdörr, som ändå är fruktansvärt ful, och jag fyllde även på min andra dörr med lite Thailandsbilder.

Jag är i största allmänhet nöjd med den här dagen. Molnen skingrade sig framåt eftermiddagen och det har varit solsken sedan dess. Dock har jag inte hunnit njuta av det och nu är den på väg ner, men jag hoppas på en lika fin dag imorgon så jag kan ta en promenad efter skolan. Imorgon kväll ska vi ut och fira Moa i förskott, hon fyller nitton på söndag. Nitton? Jaha, fyllde hon inte arton alldeles nyss? Det känns som det var förra veckan vi var i Göteborg och överraskade henne med ett helt gäng tjejer på middag. Det blev så himla bra ju.

Det är äntligen mars och våren börjar kännas på riktigt. Jag går runt i converse och skinnjacka istället för iskalla utslitna stövlar och vinterjacka. Bara tre ynka månader kvar i skolan sen är det klart. Jag börjar dessutom få upp hoppet om att jag ska orka bli klar med allting, nästan i alla fall. Det är bara att göra det, helt enkelt.

best of we♥it - februari

Så himla mycket fint på weheartit denna månaden. Här är en gnutta av det.

vad jag önskar och vad jag vill

Det ställs många krav på en nu, när man snart ska ta studenten och börja vuxenlivet på riktigt. Plötsligt får man inte ett öre i månaden om man inte har ett jobb och man måste bestämma sig för vad man ska göra med sitt liv. En del har stora drömmar, som att bli advokat eller stå på scen, men de allra flesta har inte en blekaste aning. Jag tillhör definitivt den sistnämnda kategorin.

När jag för tre år sedan skulle välja gymnasieutbildning valde jag mellan det originella samhällsvetenskapliga och media. Jag inser nu i efterhand att samhäll hade varit mycket bättre, men det finns ingenting att göra åt det nu. Istället valde jag något jag tyckte var kul; att skriva och fotografera. Då trodde jag att allt skulle bli så bra, att jag skulle kunna inrikta mig på texten och utveckla det, men det blev inte alls så. Det vi hört om att man skulle kunna inrikta sig på text var inte sant så jag fick istället satsa på fotografin, vilket snarare hela tiden varit ett fritidsintresse än något jag vill jobba med i framtiden. Med andra ord kommer jag ha väldigt lite med mig från de här tre åren när jag ska fortsätta i framtiden.

Men självklart har jag drömmar, självklart finns det saker jag vill göra och uppleva med mitt liv. Så jag tänkte, istället för att klaga på min utbildning, ta upp de roliga saker jag ser fram emot att någon gång göra.


Det absolut första jag vill är att ta mig igenom de här sista månaderna på gymnasiet. Ta studenten och känna att jag har lyckats i några dagar innan verkligheten knackar på dörren. Att ta studenten är en av de största sakerna jag någonsin kommer få vara med om, en once in a life time experience, och jag tänker ta vara på det så gott jag kan. Även om de här tre åren inte varit de bästa i mitt liv vill jag ändå kunna se tillbaka på studenten och tänka att det var rätt bra ändå.

Nästa mål, om man nu kan kalla det det, är att tjäna en sjuhelvetes massa pengar. Det är kanske mer som ett mellanmål (haha) för det som ska hända sedan, men ändå väldigt nödvändigt. Målet är runt tjugotusen, om inte mer. Hur jag ska klara det är en ganska bra fråga men jag har ett jobb sedan fyra år tillbaka och håller på att skicka ut CV åt alla håll jag kan hitta så förhoppningsvis kommer jag hitta något annat till hösten.

Något jag kanske redan har skrivit om är vad som händer i vinter. Då är planen att jag ska åka till Thailand. Som vanligt, tänker ni nu, men nej. Den här gången åker jag på egen hand, eller kanske med någon vän, för att jobba och för att se sånt jag inte sett. Att åka till Thailand i flera månader har sedan länge varit en dröm. Det spelar ingen roll hur många gånger man åker dit, det är alltid lika speciellt och jag älskar det landet. Andra svenskar skulle kanske säga att det är för mycket turister, att alla ställen är exploaterade, men så är det inte. Jag är bombsäker på att det fortfarande finns ställen där inga turister förstört kulturen. Dessutom har de flesta svenskar bara sett Thailand som det är idag. När jag var där första gången kunde thailändarna knappt prata engelska och de blev fascinerade av att jag och min bror var blonda, de hade aldrig sett sånna människor förr. Stränderna tomma och så fantastiskt vackra så ni anar inte. Korallreven var inte förstörda och maten var som riktig thailändsk mat ska vara. Svenskar som åker till Thailand för första gången i nutid kan jag förstå, de har inte sett vad vi som var där under tidigare år har sett och kanske på det sättet inte förstår landets charm.

Nu märkte jag att detta blev mer som en beskrivning av själva Thailand, vilket inte var meningen. När jag skrev att jag ska jobba menar jag på hotellet vi är delägare i som ligger en bit utanför Ao Nang. Det finns ingen chans att jag kommer storkovor på detta, därför behöver jag ha en stor kassa när jag åker, men det kommer åtminstone bli en upplevelse. Jag planerar även att åka runt på ställen jag inte varit på än, som norra Thailand till exempel. Dessutom kanske jag tar båten över till Kambodja och vidare mot Australien eller Nya Zeeland. Detta om min budget tillåter så klart, men det hade varit himla kul att se Australien med alla kängurur och sådär.

Hur och när jag kommer hem vet jag inte än, men kanske någon gång i mars. Då har jag sluppit hela vintern och våran borde vara på väg i vackra Sverige. Kanske kan jag då uppskatta naturen här hemma och ge mig ut på upptäcktsfärd i mitt egna land. Se allt det där som man måste se och göra allt det som man måste göra.

Efter månaderna i Thailand kan jag tänka mig att jag är rätt pank, så ett jobb kommer kanske sitta rätt bra. Det där lät precis som att det bara är att gå ut och plocka ett jobb i diket, men så lätt vet jag ju att det inte är. Men det är väl åtminstone dags att försöka hitta något då och förhoppningsvis få ett på heltid. Skulle jag lyckas så bra med det skulle jag försöka hitta en egen lägenhet, något jag förmodligen måste göra långt innan men ändå. Det är även det ett stort mål, att få bo ensam, inreda min egen lägenhet och ta hand om mig själv. Jag vet att jag skulle klara det, jag har bott ensam hemma i vårt stora hus i två veckor utan problem, så vad är en pluttig liten lägenhet liksom. Nu är det ju rätt svårt att få tag i lägenheter i Alingsåsområdet, är jag väl medveten om, så jag får helt enkelt hoppas på att jag har tur.

Kanske har jag vid det här laget kommit fram till vad jag vill göra. Det kanske är dags att börja plugga igen. Till vad vet jag inte, kanske rent allmänt. Det jag kommer ha med mig från gymnasiet kommer inte direkt vara något att vifta i luften med så att läsa upp mina betyg kan vara ett alternativ. Någon gång ska man ju ändå sluta leva livet och stadga sig.

Något jag dock alltid velat göra är att åka till USA och hälsa på min kusin. Jag vet inte hur många gånger vi pratat om att jag ska komma under hösten, men det har aldrig blivit av och jag börjar känna mig riktigt dum. Jag har världens chans med släkt som jag kan bo hos och som kan visa mig runt. Jag vill se Hollywood, Grand Canyon, Las Vegas och alla de där ställena man hört talas om. Det finns så mycket med USA som lockar. Det är en dröm att faktiskt bo där ett tag, så som Sandra Beijer bor i New York. Alla bloggar man läser om den staden och alla filmer och serier som är inspelade där. Husen, gatorna, till och med taxibilarna. Ja, det finns ingen tvekan om att det är något jag måste göra.

USA och London. Två helt olika saker men de lockar lika mycket båda två. Eftersom jag besökt London en gång innan vet jag lite grann hur det är där, men inte alls så som jag önskar. Kanske är det där jag ska bo, där jag ska leva. Inte lika långt hemifrån så att familjen kan komma på besök ibland, men fortfarande lika underbart. Jag älskar hur husen ser ut där och alla parker man önskar att man kunde ha picknick i varenda dag.

Nu har detta blivit mer som ett inlägg om alla ställen jag vill åka till, men det är lite så jag vill leva. Jag vill fortsätta resa lika mycket som jag fått göra under min uppväxt och jag vill se så himla mycket. Jag vet att det kräver att man arbetar och tjänar pengar, men det vill jag helst inte tänka på. Jag vill inte bli vuxen, jag vill inte sluta leva, jag vill inte sitta på kontor och knappa på ett tangentbord hela dagarna. Kan någon, någonstans, berätta för mig hur jag ska lyckas med det här? Jag vill leva på upplevelser, inte på pengar.

sorgliga elin på en solig lördag

Igår upptäckte jag hur sorglig jag är. Jag ställde mig och bakade kärleksmums för att jag var uttråkad efter två dagar i soffan, men när jag fortfarande var uttråkad efter detta började jag städa. Och det slutade med att jag hade städat hela huset - förutom källaren, där tänker jag aldrig städa. Jag tyckte till och med att det var roligt. Jag dammade ställen som nog inte hade dammats på flera veckor, dammsög och skurade golven. Det kändes riktigt bra efteråt. Dessutom blev mamma väldigt glad när hon kom hem.

Ja, ni hör ju. Har jag ingenting att göra så städar jag. Vad pinsamt. Det finns så mycket andra saker man kan göra men allt hindrar mig. Egentligen är det ingenting som hindrar mig, men jag hittar på saker som skulle kunna vara ett hinder och använder det som ursäkt. Typ att gå ut och gå i solskenet, vilket jag i och för sig inte kan göra nu för mitt knä är kasst. Jag har försökt, tro mig, men efter en halvtimmes promenad kan jag knappt gå.

Inatt drömde jag om mina gamla killkompisar. De som tyckte så mycket om mig och jag sumpade alltihop, tack vare en idiot jag inte kunde släppa taget om. Hade jag kunnat skita i honom hade så mycket kunnat vara så annorlunda idag. Jag gick i åttan då, var bara 16 år, och förstorade saker väldigt. De är två år äldre och nu pratar jag aldrig med dem längre. Istället ska jag idag åka till stan med en lillasyster till en av dem - vilket absolut inte är en dålig grej. Kanske var det på det sättet drömmen uppstod, man vet aldrig.

Jag hoppas på att prova mina potentiella balskor och förälska mig i dom såpass mycket att de åker med mig hem. Jag har inte kunnat sluta tänka på dem sedan jag provade dem för flera veckor sedan. Kanske är de en aning höga och kanske kommer det komma så mycket mer som jag kommer vilja ha, men jag tror att känslan kommer avgöra idag. Känns de rätt kommer de följa med mig hem. Dessutom kommer vi antagligen hamna på Espresso House och dricka kaffe, kanske äta en liten kaka eller så.

Ikväll ska jag in till stan för att titta och lyssna på en klasskompis band på Åkanten. Jag har aldrig sett dem live förut så det ska bli kul. Jag vet inte hur jag ska lösa att komma dit och hem men det märker vi. I värsta fall får jag stå över allt var alkohol heter och köra själv. Alltid samma problem när man bor utanför stan.

Nu har jag tjatat färdigt.

förväntningar

Jag har så mycket blandade känslor idag. Irritation och glädje på samma gång, blandat med den hemska huvudvärken som aldrig verkar vilja lämna mig ifred. Jag börjar tro att jag ser dåligt, att mina linser inte är tillräckligt starka, nu när jag testat att sova med min bettskena i en vecka och huvudvärken fortfarande inte har försvunnit. Det får väl helt enkelt bli ett besök hos herr optiker om det inte går över inom kort.

Idag blev jag för första gången utslängd från en lektion. För att jag hade en bit av min macka med mig in i klassrummet. Jag har aldrig varit så nära att skälla ut den där gubben som jag var idag. När han ställde sig och glodde rakt in i mina ögon och frågade varför jag hade sån attityd. Hur kan en lärare som han - som ibland får för sig att inte dyka upp, som tror att vi kan allt och som hånar oss när vi inte kan - ha mage att klaga på oss? Hans beteende har från första början varit oacceptabelt men det är ingen som har sagt till honom. Varför vet jag inte. Jag vet inte heller hur många som håller med mig och inte hur många det är som har lärt sig ett skvatt på hans lektioner.

Efter att jag läste vad Emilia hade skrivit om våran skola och lärarnas sätt att behandla oss, blev jag ännu argare. Hon har ju så rätt. Allt på gymnasiet är så himla fel. Vi blir inte behandlade som elever ska bli behandlade. Vi får inte lära oss det vi ska tack vare att lärare är lata och har jobbat i för många år för att orka komma på lektionerna.

Sen finns det såklart de lärare med helt annan inställning, som vår nya historialärare till exempel. Hon är minst trettio år yngre än alla de andra och det märks på henne att hon faktiskt vill lära ut det hon kan. Jag menar inte att alla äldre lärare har tappat stinget men de flesta har faktiskt det. Och det är det som är så fruktansvärt frustrerande, att de faktiskt behåller de äldre före de yngre för att de har varit där längst.


Samtidigt som det här irriterar mig något fruktansvärt håller jag för fullt på att planera den närmsta framtiden. Idag såg jag Ellen sitta och titta på jobb utomlands över sommaren och föreslog att vi båda skulle söka. Så nu ska det skrivas CV för att kunna söka servicejobb i bland annat Grekland. Är verkligen så sjukt sugen på det! Hur härligt låter det inte att spendera en månad i Grekland och få pengar för att till exempel servera på restaurang. Det kanske är jobbigare än det låter, men ändå. Bara själva grejen att göra det utomlands och klara sig på egen hand lockar mer än någonting annat. Dessutom finns det så himla många olika alternativ som man kan söka, så varför inte söka alla de som intresserar en och se vad som händer? Allt för att slippa en sommar till i gatukök..

Och så ska ju pappas 50-årsdag firas i London. Jag tror minsann att det pratas om att boka så snart som möjligt så snart har jag ytterligare en resa att se fram emot. Nog för att det kommer försvinna mycket pengar den här våren men det går alltid att lösa på något sätt. Vilket hejdundans år det här kommer bli!

londonlängtan

Allt detta prat om London här hemma har verkligen fått mig att längta dit. De dagar jag och Moa spenderade där förra sommaren var några av de bästa någonsin. Så himla underbar stad, jag kan inte vänta tills jag får åka dit igen!

kolla in

Tänkte bara tipsa er om att följa mig på min andra blogg som handlar om mitt projektarbete. Jag kom på idén att skapa den för att göra det roligare för mig själv att berätta historian. Ni hittar en länk till höger eller så klickar ni HÄR

random tankar

Det är lov nu. Igen. Det känns inte som att det var längesedan vi började skolan, fast ändå är lovet så himla välbehövligt. Skolan är hemsk. Inte just för att vi har massvis att göra - vilket vi absolut inte har - utan för att själva stället får en att må dåligt. Atmosfären är illamåendeframkallande. Det är svårt att tänka sig att det bara är fyra månade kvar tills vi slipper sätta en fot där någonsin igen. Mindre än så till och med. Den femte juni tar vi studenten, och innan dess ska det hinna hända en massa annat roligt.

För det första bokade jag, Eric, Ellen och Adam en vecka i Grekland i slutet av maj. Så himla härligt att ha det framför sig. Jag känner hur jag fått upp motivationen ett snäpp bara tack vare det. Dessutom håller vi i familjen på och planerar att åka till London över helgen när pappa fyller femtio - vilket är helgen innan vi åker till Grekland. Tanken var ju att mamma och pappa skulle åka ensamma till just London den helgen - det var ju deras julklapp från mig, Christian och farmor - men eftersom bokningen misslyckades så ska vi nu istället åka hela familjen. Det är bara tre dagar så varför inte liksom! Och vem vill INTE åka till London igen, gud vad jag saknar den staden.

Även en sån liten sak som att min garderob är under renovering får motivationen att höjas lite till. Den har sett ut som ett bombnedslag alla de åtta åren jag haft mina kläder där och nu har vi äntligen tagit tag i att bygga om den. Igår stod jag hela förmiddagen och målade alla väggar, tak och lister två gånger. Så idag ska hyllor sättas upp och även en klädstång så jag kan hänga tillbaka mina kläder.

Jag planerar i mitt huvud att få klart alla skolarbeten mellan sport- och påsklovet. I alla fall det som går att göra klart, som det som jag inte blev klar med i tvåan och förra terminen. Projektarbetet är igång med, det är bara det värsta kvar; skrivandet. Jag vet att om jag bara kommer igång kommer det vara riktigt kul men det gäller att verkligen sätta sig ner och tänka till för att kunna göra det. Det är morgondagens projekt; det och att träna. Och möjligtvis städa mitt rum en aning.


Jag är dålig på det här med att blogga. Det intresserar mig inte längre. Istället skriver jag i min dagbok, eftersom ingen kan läsa den som de kan här. Här kan vem som helst läsa, om de bara hittar hit. Det känns inget vidare längre. Det jag känner att jag vill skriva om nu för tiden handlar mest om sånt som ingen borde behöva läsa om. Därför skriver jag det inte här. Istället läser jag andras bloggar och funderar på att efter studenten försöka starta upp en mer seriös blogg. Inte något som handlar om vad jag gör på dagarna utan verkligen planera. Jag tänker i alla fall starta en reseblogg när jag drar iväg till Thailand över vintern. Har jag redan startat en annan innan dess kommer resan såklart att hänga med i den, det är onödigt att ha flera stycken. Istället för att vara hemlig med att jag bloggar ska jag länka till Facebook och annat för att mina vänner ska kunna läsa. Det är ju egentligen det som är meningen med att blogga; att folk ska läsa. Ja, ni hör ju, den här bloggen är ingenting för mig. Jag vill inte att någon ska läsa - bara några enstaka - utan skriver bara för min egen skull. Jag har funderat över att kopiera in alla mina blogginlägg i worddokument och skriva ut dem, istället för att ha dem här.

Nu ska jag sluta. Ska titta på ett Glee-avsnitt innan jag tar tag i mig själv och lämnar sängen för dagen.

best of we♥it - januari

ett steg framåt

Igår, eller idag egentligen, tog jag ett stort steg jag tänkt ta väldigt, väldigt länge. Jag sökte ett nytt jobb. Eller ett till jobb snarare. Mamma och jag satte oss ner tillsammans för att skriva ett sorts CV till Hemmakväll där Ellen jobbar. Det tog ett bra tag innan det blev tillräckligt bra för att stoppas ner i ett kuvert. Ellen hade lovat att lämna in det åt mig och det blev inlämnat redan idag. Jag försöker att inte tänka på det för mycket, försöker att inte titta på mobilen efter tecken, försöker att inte hoppas på något. Men det är något pirrigt som ligger i magen och trycker hela tiden.

Anledningen till att jag söker ett nytt jobb är ganska enkel; jag behöver mer pengar. Den usla lönen och de få jobbtillfällen jag blir tilldelad varje månad tjänar jag bara ihop cirka tusenlappen varje månad. Med en telefonräkning att betala och kostnaderna för att överhuvudtaget kunna leva klarar jag inte riktigt det. När vi dessutom tar studenten snart och inte kommer få något studiebidrag längre är det rätt kört.

På lördag är det exakt fyra månader kvar till studentdagen. Det är helt sanslöst. Fyra ynka små månader. Dagen efter att jag kommit hem från Thailand berättade Frida att det var 87 skoldagar kvar, jag är för lat för att räkna ut hur många det är kvar idag men det är ju inte speciellt många.

Sedan tänker man på hur mycket som ska göras innan dess. Eller mycket och mycket, men det som faktiskt måste göras. Det är mycket för att vara så lite tid kvar. I veckan ska vi se till att få bokat resan till Grekland som vi pratat om i några veckor nu. Det ska bli så skönt att ha den bokad och något att se fram emot. Värme och sol, istället för snö och minusgrader.

studentlängtan

Jag tar en vecka i taget. Tänker "snart är det helg igen" och sedan samma gång på gång. Det funkar faktiskt ganska bra, förutom att jag inte blir klar med något som jag borde bli klar med. En historiauppsats som ska vara färdig på måndag till exempel. Men den sätter jag mig med på lördag om jag inte blir färdig imorgon. Sedan sakerna som hänger i från tvåan och förra terminen. 

Inom en snar framtid kommer vi att boka en veckas semester till Grekland två veckor innan studenten. Det kommer kännas så bra att ha det bokat och färdigt så att man kan ha något att se fram emot. Inte för att man inte har det annars, men då vet man att är man inte färdig med allt innan dess är det kört. Det gäller bara att dra tummen ur röven och faktiskt göra det.

Jag fattar inte att det är så himla nära till studenten nu. Igår fick jag och några få till i våran klass våra studentmössor. Vi hoppade som små barn på julafton innan vi hade öppnat kartongerna och tagit fram dem, sedan satt vi och hade dem på oss ett bra tag. Jag kan inte annat säga än att det kändes riktigt bra! 

Mamma håller på och planerar maten inför studentdagen redan nu. Jag tror innerst inne att hon tycker att det är väldigt kul att få ordna med det, även om det verkar som att hon bara tycker att det är jobbigt. Åh, jag längtar så himla mycket!

Det här blev ett inlägg rakt utifrån luften, hade inte tänkt skriva något alls. Men så blir det ibland och det kanske är då det blir som bäst - eller som minst intressant. Nu ska jag sätta på kaffe som ska avnjutas tillsammans med muffinsarna jag bakade nyss.

åh

Koh Lanta, Khlong Dao Beach

Saknar det redan. Tänker på att i förrgår var vi där och det känns helt sjukt.

några thailandsbilder

Jag var fruktansvärt dålig på att bära med mig min kamera under semestern denna gången. Jag hade sett allt förut och hade dessutom flera hundra likadana bilder som det skulle bli om jag tog dem i år igen. Så det blev alltså inte speciellt många i år men jag tänkte att jag visar de få jag har. Eller ja, inte alla då, men de som är värda att se.