Vi har inget kvar.
Jag hittar inte mig själv.
Jag har förlorat allt.
Vad har jag gjort?

Så fel. Inga rätt.

en fredag

Jag är just nu irriterad över att jag inte kan lägga upp kollaget jag gjorde nyss, för att jag inte har något minne kvar tydligen. På bloggen alltså. Det var det löjligaste. Kanske är dags att byta..

Det är fredag kväll och jag ligger i sängen. Det har varit en rätt fin fredag, med lunch på stan, tittande efter studentpresenter och några timmar jobb. Jag hittade världens finaste och perfektaste saker att önska mig i studentpresent; höganäs keramik. Så himla fint är det! Jag vill ha alla delar i matt vitt - tror dock att mamma kom er säga att jag borde ta de blanka.

Jag och Ellen var på Sally's på vår tre timmar långa lunch idag. Vi åt efterrätt i form av snickerskaka och halloncheesecake. Hade sedan en multimedialektion innan jag satte mig på en gammal illaluktande buss och åkte mot Sollebrunn och gatuköket. Det blev ju inte mer än tre och en halv timmes jobb idag, men det gick bra det med.

Ska jobba hela söndagen så imorgon ska jag försöka få gjort något vettigt. Hade tänkt åka in och möta mamma som är i Borås över natten men det visade sig att pappa har någon annans bil så jag får hoppa över det. En historiauppgift ska göras och projektarbetet ligger fortfarande och gnager.

onsdagsmys

Igår var jag ju som sagt hemma hos världens bästa Felicia. Hon och hennes pojkvän Patrik bor tillfälligt i Patriks systers lägenhet mitt i stan. Jag fick ringa för att hitta upp till själva lägenheten men det var inte svårt. Vi gjorde egentligen ingenting, satt i soffan, pratade och käkade godis som Patrik hade med sig hem från affären.

Även om vi inte gjorde något speciellt var det absolut en av de bästa onsdagseftermiddagarna på länge. Det är inte ofta jag och Felicia planerar att ses. På somrarna blir det långa promenader ibland men under vintern och när det är skola blir det inte mer än kontakt via sms. Nu åker hon dessutom till Spanien i fyra veckor på praktik och jag måste klara mig helt utan henne tills den 29 april. Känns rätt omöjligt men fyra veckor kommer nog att gå rätt fort.

katastrof

Kommer till skolan strax innan halv elva, äter min ceasarsallad jag köpt på smörgåsspecialisten i lugn och ro. R medveten om att det akuta klassmötet ska komma inte rör mig så tänker inte så mycket på det. När mötet börjar är vi sju stycken här. Tommy börjar prata och det kommer fram att tio av tjugo - halva klassen - ska få skriftliga csnvarningar.

Jag skäms. Vi ligger högst upp bland frånvaron på hela skolan. Jag är väl medveten om att det inte gäller mig, men ens att jag går i den här klassen är pinsamt.

tidig onsdagsmorgon

Solen är på väg upp på himlen och jag sitter i soffan i träningskläder. Om tio minuter ska jag dra mig ner mot bussen och ta ett träningspass innan skolan börjar. Jag älskar när man kan göra så, träna på morgonen så det är gjort sen.

Testar att blogga från mobilen för första gången. Upptäckte den nya appen för blogger igår, har väntat på den i evigheter.

tjugo grader varmt i mars

Även om det mesta med våren får mig på bättre humör finns det små saker som irriterar mig något så fruktansvärt just nu. Jag sitter och biter mig i kinderna för att inte skrika rakt ut under vissa lektioner i skolan och rymmer därifrån med Ellen så fort jag får chansen. Jag klarar helt enkelt inte av att varken se skymten av eller höra vissa personers röster. Men det är väl skit samma egentligen. Om två veckor är det påsklov och sedan är det bara några få veckor kvar till studenten och tills jag slipper allt.

Idag har det varit nästan tjugo grader varmt ute, vem älskar inte det? Vi hade en kort skoldag och under lunchen var jag och Ellen hemma hos henne, såg på Happy feet 2 och åt simplaste lunchen ni kan tänka er; makaroner och köttbullar. En rätt flummig lektion senare slutade vi och vi åkte mot stan. Ja, åkte, visst är det lite sorgligt att vi tar bilen överallt bara för att vi kan. Speciellt nu när det är så fint och man faktiskt vill gå. I vilket fall som helst hade jag beslutat mig för att få tag i ett par nya jeans, något jag inte lyckades med.

Efter många om och men åkte vi istället mot Göteborg. På vägen bestämde vi oss för att fönstershoppa på Allum men vi skulle ändå in i Göteborg för att köpa tyg till Ellens balklänning. Vi provade massa kläder på BikBok, Ellen köpte balskor och vi köpte lite basplagg på H&M. En sväng in på Max och sedan var vi helt slut. Sånt här gör mig så glad, att göra spontana saker när man har tid över.

Nu blir det lite kvällsmat och Top model Sverige. Imorgon ska jag hem till fina Felicia. På fredag åker hon iväg till Spanien i fyra veckor, hur ska jag klara mig?

vårkänslor

När jag kom hem från jobbet igår sa mamma att vitsipporna börjat komma uppe i skogen. Detta var jag ju såklart tvungen att se så jag tog på mig skor - inga extra kläder krävdes - och gick en sväng. När jag såg de vita små blommorna satte jag mig ner och betraktade dem en stund. Det kändes inte verkligt. Det är den 26 mars och vitsipporna har redan kommit. Jag längtar tills det är helt vitt i Gräfsnäs, sådär som det blir varenda år. Åh, fina vår.

Ska snart gå ner mot bussen och åka in till stan för att träna. Fick hem nya träningskläder på posten idag så det känns lite extra kul. Dessutom deklarationspapper som avslöjade att jag får tillbaka 800 kronor - om jag läste rätt vill säga. Känns ju inte helt fel!

quotes

oh, i swear to you, i'll be there for you, this is not a drive by

Enda sedan sommaren blev till höst någon gång i september har jag längtat efter solen och våren. Att plocka fram dynorna till altanmöblerna, dricka kaffe i den något tidiga vårsolen och se hur träden blir gröna igen. Det man dock hinner glömma bort under vinterhalvåret är hur fruktansvärt jobbigt det är att vara allergisk och ha astma när våren återvänder. Förra året vid den här tiden hade jag inga mediciner utan gick runt och kände mig sjuk i flera månader. Imorses påmindes jag även om hur jävliga morgnarna kan vara vid den här tiden på året. Det är ingenting man märker under tiden, men när jag sover får jag anstränga mig för att andas och när jag sedan vaknar på morgonen och reser mig ur sängen blir jag alldeles kallsvettig och får panik för att jag inte får någon luft. När det här hände mig förra året hade vi ingen aning om varför, utan trodde att det var ångest. Skönt nu är i alla fall att jag vet vad det är och kan lindra det en aning genom att ta luftrörsvidgande det första jag gör när jag vaknar.

Det här är ju fruktansvärt deprimerande, märker jag. Kul att sitta och läsa om hur jag inte kan andas. Förlåt för det. Men trots detta så blir jag på väldigt mycket bättre humör när solen kommer fram. Vi kan sitta ute på rasterna och caféerna kommer när som helst börja plocka fram sina uteserveringar. Det får en även att förstå att sommaren och allt vad den innebär närmar sig. Studenten - studentresor, bal, fester och hela tjodderittan - grillsäsong, fina sommarkvällar, inga tjocka kläder. Ja, ni fattar vad jag menar. Så det enda negativa med sommaren är egentligen allergin, och kanske att jobbet blir väldigt mycket mer effektivt. Fast det sistnämnda är bra, då får jag pengar och kan leva normalt igen.

Det är inte många veckor kvar i skolan nu. Jag vet inte om jag är glad över detta eller inte. Jo, det är klart som fan att jag är. Det ska bli så förbannat skönt att slippa skolan och allt den fört med sig. Jag blir deprimerad så fort jag sätter foten i mediahuset. Men samtidigt är det en del som ska göras innan dess. Projektarbetet till exempel. Så typiskt mig att skjuta fram det till sista stund. Jag måste verkligen försöka komma igång med texten nu, det kan ju bli så bra om jag bara får till det.

Enligt Tommy är det 6 "jobbveckor" kvar. Två innan påsk och fyra efter. Sedan är det slut. Hur är det möjligt? Jag fattar det inte.



Något jag längtar förbannat mycket efter nu är resan till Rhodos. Jag vill bara bort härifrån.

och så lite färg på det

it changes people

Idag har jag gjort något jag inte trott att jag någonsin skulle göra igen. I och för sig har det varit en tanke länge nu, men trodde i alla fall att det skulle få vänta till efter studenten. Icke. Håret är avklippt. Minst tio centimeter är borta och nu räcker topparna precis till axlarna. Jag är så otroligt nöjd! Det brukar alltid ta några dagar innan man kommer in i en ny frisyr men jag känner redan nu att det här är riktigt bra.

Jag och min frisör sedan flera år tillbaka diskuterade en stund när jag kom dit idag vad vi skulle göra. Någonting behövde verkligen göras med min tjocka, risiga man, men frågan var vad. Vi bläddrade i tidningar och diskuterade för och nackdelar med att ha kvar längden och klippa av det. Till slut blev det bestämt; det skulle av! En tvätt senare satt jag framför spegeln igen och första klippen blev rätt känsliga. Jag vet inte om det var mammas "nej!" när jag smsade henne för att berätta vad som skulle hända, eller om det bara var hela grejen, men jag började gråta och Frida fick krama mig. Jag skrattade genom tårarna åt hur otroligt löjlig jag var men Frida tyckte bara det var bra att jag visade hur det kändes. Jag visste ju att det skulle bli bra, Frida skulle aldrig låta mig göra något som inte skulle bli bra.

I och med att så långa längder skulle av tog det inte lika lång tid som det brukar, när jag varit noga med att klippa så lite som möjligt och sådär. Jag fick sitta under en självtorkningsmaskin för att slippa föna håret - då det lätt blir väldigt fluffigt och fel - och titta på mig själv i spegeln medan håret torkade. Det kändes bara bättre och bättre.

Luggen är nu nästan i samma längd som resten av håret, något som varit ett mål länge nu, och kvalitén på håret är helt underbar. Det är en väldigt skum känsla att dra fingrarna igenom håret och det helt plötsligt tar slut. Men ja, som sagt är jag väldigt nöjd och jag tror att när jag får i en mörk choklad-färg i maj kommer det nog bli ännu bättre. En förändring var precis vad jag behövde, helt klart!

ni borde skämmas

Jag tror aldrig jag tidigare varit så arg att jag legat och gråtit på kvällarna. Arg, frustrerad, irriterad, besviken, allt på samma gång. Kanske av en helt genomlöjlig anledning för vissa, men det skiter jag i. Jag är medveten om att jag går emot nästan hela min klass genom att skriva det här, men det skiter jag också i. Det som ligger och gnager inom mig är inget som gäller bara mig och det behöver komma ut.

Tre år har jag spenderat på Alströmergymnasiets medieutbildning nu. Snart är det slut, bara två och en halv månad kvar, men det är ändå nu det skaver som mest. Första året var tufft. Lärarna var nya och skrämmande med sina sätt att dela ut uppgifter och hota med låga betyg om de inte lämnades in i tid. Klasskamrater kom och gick men de som skulle vara där var ändå där, jämt. Annat är det idag.

Vi förslappades ordentligt redan under andra året. De som inte behövde passa bussar för att ta sig till skolan och liknande tappade tidsuppfattningen - eller kanske bara helt enkelt sket i det - och kom för sent. Tio minuter, en kvart var rätt vanligt. Själv har jag varit fyrtio minuter tidig till skolan varenda dag sedan jag började gymnasiet men inte tyckt att det varit sådär hemskt jobbigt.

Nu går vi tredje och sista året och sättet både elever och lärare hanterar detta är så löjligt att jag inte vet vad jag ska säga. De flesta kommer en halvtimme för sent, om inte mer, och verkar inte ens bry sig. Tack vare att västtrafik utökat kollektivtrafiken kommer jag nu inte längre fyrtio minuter för tidigt utan anländer till skolan några få minuter innan åtta - till ingen nytta alls. De dagar vi börjar med mediaämnen kommer lektionen sällan igång förrän strax efter halv nio, tack vare att hela klassen väljer att komma för sent. För ja, de väljer det själva. De skulle kunna ställa klockan en halvtimme senare och faktiskt försöka komma i tid, men de skiter i det. 95 procent av alla i klassen bor inte mer än femhundra meter från skolan, ändå är det just de som kommer sent.

Det som gör det hela ännu värre är att lärarna inte sätter igång lektionerna för oss få som faktiskt är där. Istället får vi sitta där och vänta på att fler ska komma, vilket kan ta upp emot en timme. Börjar vi sedan lektionen med så kallat "mentorstid" får vi som är där sitta och lyssna på hur dåligt det är av resten av vår klass att inte komma i tid. Varför ska vi behöva höra det, vi som är där och sitter och väntar på de som inte är där - de som borde höra det? Får det höra det efteråt? Jag vet inte, för jag tillhör inte en av dem, men jag tvivlar på det eftersom de fortsätter komma lika sent som vanligt.

Engagemanget som krävs för att orka ta sig upp ur sängen och lämna huset en timme innan skolan börjar för att hinna i tid finns knappt kvar. Jag har ingen ork kvar, ingen energi att lägga ner på att bli färdig med det som ska göras innan året är slut.

Vi hamnar säkerligen efter i kurserna som ligger placerade på morgonen just för att större delen av klassen väljer att inte komma i tid, vilket påverkar hela klassen. Jag förstår inte hur en person kan vara så självisk. Vi är vuxna människor, någon gång borde alla fatta att livet inte bara handlar om en själv.

Jag är mycket medveten om att det här i sista hand bara kommer påverka dem som inte sköter sig. De kommer inte kunna få några jobb för att de kommer inte klara av att komma i tid. Rätt åt er, rent ut sagt. Klarar man inte att komma i tid till skolan, hur ska man då klara att komma i tid till jobbet - vilket faktiskt är ännu viktigare?

Jag fattar inte hur ni står ut med er själva, faktiskt. Använder uttryck som "jag tar mig sovmorgon" och "jag orkar inte gå till skolan så tidigt". Det är löjligt. Ni har ändå valt att gå gymnasiet, ni kunde lika gärna valt att skita i det.

ledigt, fast inte alls

Jag har insett hur otroligt lite tid det är kvar av min skoltid. Med denna veckan är det tre veckor till påsklov. Efter det är det sex veckor tills vi åker till Rhodos i en vecka och när vi kommer hem är det en skolvecka som det inte ligger några lektioner på. Det är alltså tio skolveckor kvar. Det är ingenting! Speciellt de kommande tre veckorna kommer jag behöva lägga i högsta växeln för att bli färdig med allt, inklusive projektarbetet. Jag hoppas på att kunna göra det så gott som färdigt under lovet, men just nu känns det väldigt tufft på den fronten.

Idag är vi lediga, men jag är i skolan ändå. Det har jag varit alla dessa fyra måndagar som vi egentligen varit lediga. Det känns fel att kalla det ledig, eftersom det inte är det vi är egentligen, men alla andra ser på det på det sättet så då får väl jag göra det med. På det sättet känner jag mig lite bättre som är i skolan ändå.

Det är tomt och kallt i mediahuset, som vanligt. Det skulle bli femton plusgrader utomhus idag, så skulle vilja säga att det är kallare inomhus än ute. I alla fall här. I och med att våren kommer återvänder även allergin. Man hinner glömma bort hur jobbig den är under vintern. Efter en tidig morgonpromenad igår och dessutom nästan två timmar vid fotbollsplanen med Ellen så kändes det överallt. I huvudet, i ögonen och näsan. Förhoppningsvis ska jag i alla fall slippa de hemska astmaanfallen jag fick förra våren när jag inte hade några mediciner.

älskade mamma

Jag vaknade med känslan att det här skulle bli en dålig dag. Trots att det är fredag och helgen ligger framför mig så kände jag bara att någonting skulle förstöra dagen helt. Inte nog med att jag gått runt som en levande död hela dagen utan att göra någon som helst nytta - förutom det störda träningspasset med sammanlagt en timmes förbränning - på vägen hem med mamma ringde hennes telefon. Vi hade precis lämnat Alingsås bakom oss och någon i telefon bad mamma köra in och stanna någonstans. Mamma tecknade åt mig att vara tyst och jag satt där medan hon pratade, stöttade och försökte övertala både sig själv och kvinnan i telefonen om att det kan bli bra. Det finns de som klarar sig.

Det hela handlade om en fjorton gånger sjutton centimeter stor cancertumör i magen. Livmoder, äggstockar, mjälte, binjure. Det såg inte bra ut, det kan sluta illa. Min mammas kusin, som varit som en tvillingsyster för henne när de var små, kan dö. Jag kan inte minnas hennes ansikte då det var väldigt längesedan jag träffade henne, men bara tanken på det får det att kännas i hela kroppen. Det jag tänker på mest är mamma, hon verkar ta det ganska bra men det kan lika gärna vara så att varken hon eller hennes kusin fattat att det är på riktigt.

Samtidigt fanns det oroliga tankar om min fina, älskade morfar. Han har haft ryggont en längre tid och skulle igår på någon sorts undersökning. De misstänkte att det var någon annan sorts cancer, en sort som inte sprider sig och som man inte kan dö av, men som ändå är cancer och för en gammal man kan det bli tufft. Tack och lov fick vi bekräftat när vi kom hem att det inte var så. Det var "bara" några knotor som ligger fel. Hade det varit värre än så hade det förmodligen blivit väldigt jobbigt här hemma. Min stackars mamma. Jag älskar henne så himla mycket och är så dålig på att visa det. Jag ställde mig i alla fall och kramade henne länge när vi kom hem, det kändes bra.

ensamhet behöver inte vara fel

Efter två hela dagar i försök att inte visa sin svaghet kanske man inte riktigt orkar mer. Kroppen och hjärnan säger emot och allting bara kränger sig ut. Tårarna rinner i floder och armarna skakar. Man vill inte erkänna det, vill inte visa hur det känns, utan håller sig istället undan. Tackar nej till att äta i matsalen och gör uppgifterna på egen hand istället för att samarbeta med resten av klassen. Man vet så väl att det kan tolkas på fel sätt, att det kommer göra det. Det känns i luften och man känner det.

Att vara ensam istället för i grupp är oftast ett stort nej. Man vill vara en i gruppen, vill inte tro att man inte passar in, men det går inte alltid. Bland folk man känner sig trygg att vara sig själv med funkar det nästan alltid, men det kommer alltid komma dagar då det inte går. Då allt bara känns väldigt hopplöst, oavsett hur mycket solen skiner eller hur gott man sovit natten innan.

Det måste vara okej att vilja vara ensam. Det spelar ingen roll om det är i skolan, det måste alltid finnas alternativet att tacka nej till umgänge utan att tolkas på fel sätt. Det behöver inte bero på någonting, särskilt inte på umgänget, utan det kan bara vara ett behov. Det kan även bero på inre stress som helt plötsligt visar sig och att det sista man behöver är ljud och diskussioner, eller på att något hemifrån tynger en som ingen annan vet om. Det bästa är väl i sådana fall att berätta för den man litar allra mest på vad set handlar om så att någon vet och kan ursäkta en om någon frågar. Det funkar inte alltid. Allt går inte att avslöja, allt kan inte ursäktas på ett bra sätt.

effektivt

På väg hem från Göteborg - som för övrigt var fullkomligt underbart i kvällssolen - igår kväll med Ellen bestämde jag mig för att inte åka med fotogruppen till Göteborg idag. Jag hade helt enkelt ingen som helst lust och med huvudvärken som drabbar mig när jag minst behöver den kände jag att jag istället skulle sitta i skolan och skriva de texter jag inte skrivit under året. Så det gjorde jag minsann, alla tre! Jag kände mig riktigt effektiv när jag skrev klart två bokrecensioner och en kulturupplevelse. Där försvann mitt dåliga samvete för att jag inte åkte med dit där jag skulle varit under dagen.

Jag fortsatte min effektivitet när jag kom hem med att slå mig ner vid köksbordet för att en gång för alla få klart de förbannad MDK-frågorna. Det blev ett jäkla jobb när jag dessutom bestämde mig för att skriva in allihopa på datorn, vilket i och för sig blir lite extra läsning när man ändå håller på. Sammanlagt satt jag i två timmar med detta innan jag blev färdig. Nu känns det bra.

Häromdagen beställde jag hem ett gäng bilder som hamnade i postlådan igår. Det mesta var mobilbilder men det är förvånansvärt hur bra de ändå blir. Vissa inte lika bra som andra men ändå. Dessutom hittade jag polaroin.com så jag tog mig tid att göra några av bilderna till fejkade polaroidbilder, vilket även det blev riktigt bra. Så nu sitter det ett gäng polaroidbilder på min garderobsdörr, som ändå är fruktansvärt ful, och jag fyllde även på min andra dörr med lite Thailandsbilder.

Jag är i största allmänhet nöjd med den här dagen. Molnen skingrade sig framåt eftermiddagen och det har varit solsken sedan dess. Dock har jag inte hunnit njuta av det och nu är den på väg ner, men jag hoppas på en lika fin dag imorgon så jag kan ta en promenad efter skolan. Imorgon kväll ska vi ut och fira Moa i förskott, hon fyller nitton på söndag. Nitton? Jaha, fyllde hon inte arton alldeles nyss? Det känns som det var förra veckan vi var i Göteborg och överraskade henne med ett helt gäng tjejer på middag. Det blev så himla bra ju.

Det är äntligen mars och våren börjar kännas på riktigt. Jag går runt i converse och skinnjacka istället för iskalla utslitna stövlar och vinterjacka. Bara tre ynka månader kvar i skolan sen är det klart. Jag börjar dessutom få upp hoppet om att jag ska orka bli klar med allting, nästan i alla fall. Det är bara att göra det, helt enkelt.

best of we♥it - februari

Så himla mycket fint på weheartit denna månaden. Här är en gnutta av det.