Ganska vanligt och tråkigt sådär

Det händer inte så mycket i mitt liv just nu. Eller, egentligen gör det väl det, men det finns liksom inget sätt att sätta ord på det och därför blir det väldigt motsträvigt att sätta sig ner och skriva om vad som händer. Det är på väg att bli höst, trots att väderprognoserna för några dagar framöver säger att det ska bli hela tjugo grader varmt. Löven har börjat ramla av träden och de börjar se sådär nakna ut. Man kan ha tjocka kläder på sig utan att dö av värme och det är faktiskt ganska fint. Det enda som saknas är nya tjocka stickade tröjor i min garderob som jag inte riktigt har pengar till just nu. Kanske, kanske att jag kan unna mig något när studiebidraget kommer på fredag.

Annars då? Jo, jag går i skolan fem dagar i veckan - varav tre är ganska korta. Nu har vi kommit fram till torsdag och en heldag för första gången den här veckan. Efter den här veckan är det bara fyra veckor kvar till höstlov. Jag myser med min pojkvän och fikar en del. Tre veckor kvar tills jag ska tatuera mig. Det är overkligt, jag tänker inte på det alls lika mycket längre men när jag väl gör det blir jag alldeles skakis.

Ikväll hoppas jag på att vi får bokat våran Thailandsresa. Under skoldagen igår fick jag ett sms från min pappa där han bad oss kolla upp så vi inte har några prov under den tiden vi ska vara borta - vilket dock inte är så lätt att veta ett halvår i förväg. Han avslutade även smset med att skriva att vi har tänkt boka senast imorgon kväll; alltså idag. Så förhoppningsvis är det äntligen dags, det hade varit så himla skönt att ha det att se fram emot nu när hösten kommer med sitt mörker.

En alldeles speciell fredagsmorgon

Det är något med de här höstmorgnarna. När det fortfarande är mörkt när man går upp men långsamt, långsamt blir ljusare ju mer tiden går. Snart blir det inte ljusare. Snart är det mörkt enda tills man kommit till skolan och ännu lite längre.

Men iallafall. Det blev något alldeles speciellt under bussvistelsen idag. Jag lyssnade på en aukustisk version av Kings and queens och stirrade ut på alla träd som ven förbi utanför bussens fönster. En älg stack upp sitt huvud en gång och det harmoniserade så fantastiskt. Det är liksom meningen att den låten ska lyssnas på på det sättet; vid gryningen, eller lite senare så man hinner vakna till, då djuren vaknar och letar mat och träden ser lite grågröna ut. Jag har bestämt mig för att någon helg, när jag inte jobbar, ska jag ta bilen ut till Idåsen sådär tidigt på morgonen. Ta med mig frukost och äta den ensam vid sjön, fota järnet och lyssna på låtar som Kings and queens. Jag tror nästan att min fredagskväll får gå åt till att fixa en ny spellista. Japp. Absolut. Nu ska jag bara komma ihåg det också. Vad ska det bli för väder imorgon? Kanske ska jag sätta klockan på halv sju?

Back on track

Idag känner jag mig normal igen. Två dagar i rad gick jag som i en dimma och trodde inte riktigt att jag levde; drömde mardrömmar - vilket jag nästan aldrig gör nu för tiden - och grät på morgnarna när jag vaknade. Kan ha varit hormoner som spökade och sedan datum som är sådär påminnande så det inte går att gå runt och vara normal en sådan dag.

Jag var nästan lite rädd för mig själv, rädd för att jag skulle fastna i vad-det-nu-var. Men det släppte igår kväll och jag sov ordentligt inatt, om man bortser från att jag vaknade två gånger. Det börjar bli en vana att vakna några gånger per natt, det är bara så det är. Fråga mig inte varför.

Det är redan torsdag och imorgon är det helg igen. En ledig helg, åtminstone från jobb. En himla lättnad, då slipper man gå hela veckan innan och tänka på att helgen kommer bli förstörd för att en heldag går åt till att stinka fritös. Tvärtom verkar den här helgen bli proppfull med roliga grejer. Det känns som en evighet sedan jag faktiskt träffade mina kompisar utanför skolan. Jag vet inte vad det kan bero på, bland annat att när den enda inte jobbar så jobbar den andra och jag är oftast en av dom. Man kan ju inte gärna be dom flytta fram det de planerat att göra en dag så man slipper lämnas ensam hemma. Eller?

Idag kommer större delen av dagen gå åt till Foto B. Från åtta till kvart över två, och sedan en och en halv timmes psykologi på det. Ingen rolig dag alls faktiskt. Det borde inte vara okej att sätta de två längsta dagarna på torsdagar och fredagar. Frågan är ju vad vi hade sagt om det hade varit måndagar och tisdagar som hade varit långa istället..

Typ allt på weheartit är såhär fint

Sunday, bloody sunday

Idag är jag trött efter en natt med alldeles för lite sömn. Ögonen svider och är torra och håret står åt alla håll. Jag hänger mest i soffan i mjukisbrallor och Erics tröja. Åkte hem från honom vid halv ett efter att bara ha legat i sängen hela förmiddagen, förutom fem minuter i Storkenhuset. En äpplepaj står i köket och väntar på att bli uppäten, dessutom ska jag dricka kaffe i mängder och sedan se till att få skrivit det om projektarbetet som ska lämnas in imorgon.

Efter gårdagen drömde jag om jobbet och hörde hela tiden det pipande ljudet som hörs där så fort en dörr öppnas eller stängs. Det var nog lite för mycket för mig att gå där så många timmar. Nu dröjer det iallafall till första oktober innan jag ska jobba igen, vilket inte är så lång tid men det är iallafall några veckor. Fick med mig lön hem igår med, 1600 kronor varav ungefär hälften ska sättas undan.

Jag hatar att det hindrar mig från att träffa mina vänner. Jag gör det aldrig längre.

Nu är det jul.. nej vänta, helg igen

Nu är det helg igen och jag har redan jobbat två och en halv av mina fjorton timmar denna helgen. De sista tolv går åt imorgon då jag jobbar exakt hela dagen, från halv nio imorgon bitti till strax efter åtta imorgon kväll. Det är inte utan att det tar emot. Jag har jobbat längre dagar under sommaren, men nu komer jag vara ensam hälften av tiden, först tre timmar på morgonen och sedan två på kvällen. Det låter och känns bara värre varje gång jag tänker på det.

Dock ska jag ta bilen till Eric efter jobbet imorgon. Det är bra, då har jag någonting att se fram emot när jag går och väntar på att få stänga igen gatuköket. Även om jag inte kommer komma dit förrän efter nio så känns det lite bättre när jag tänker på det. Att få spendera en natt per helg med honom gör hela kommande vecka lite lättare. Sen har vi faktiskt inte setts något mer än skolan alls denna veckan, så det känns som en evighet sedan.

Jag kollar resor till Thailand dagligen. Sitter flera timmar och klickar fram och tillbaka. Jag börjar få panik för att vi inte har bokat något, även om det bara är september. I vanliga fall brukar vi boka någon gång under sommaren, men nu de senaste åren har det varit lite osäkert på om vi ska åka överhuvudtaget och då har vi väntat till sista dagarna. Det kan gå bra, det kan gå sämre. Kommer vi inte iväg kommer jag gå under jorden. Jag måste iväg härifrån, släppa allt här hemma ett tag och spendera alla timmar med min älskling. Slappna av, suga i mig d-vitamin och äta thailändsk thaimat. Det sista kan jag hoppa över och istället åka iväg med Eric bara, för det har vi sagt att vi ska göra om det inte blir bokat någon thailandsresa - vilket vi såklart inte hoppas på. Någonstans ska vi alltså, frågan är bara var och när och hur.

Första studentfesten ska hållas nästa helg. Man går som på automatik förbi lapparna i kafeterian för att man tänker att vi är för små för att gå på det ändå, det är inte för oss. Men det är det ju visst, det är ju för oss. Det är oss det gäller, vi småpluttar som ska ta studenten om drygt nio månader. Nio månader. Det är inte ens ett år. Det är tre fjärdedelar av ett år. Många dagar, men bara nio månader. Kanske borde man ta tummen ur röven och gå på den där studentfesten, bara för att. Bekanta sig med andra studenter som man inte redan känner och ha lite kul såhär i början av hösten. Slösa lite pengar på alkohol för första gången på väldigt länge. Skratta och dansa och gå hem när det är mörkt. Jag har inte bestämt mig för om jag vill än, men frågan är ju vilka andra som vill. Jag kan ju inte gärna gå dit själv.

Det är inte utan att man längtar

En ledig onsdag

Idag är det onsdag och vi är lediga. Eller, egentligen får vi inte kalla det det för att inte alla andra ska bli arga, men nu gör jag det ändå. Vi skulle haft klassens dag men Tommy gjorde det till "egentid" istället så jag skulle gissa på att hela våran klass är hemma idag.

Jag ska försöka resa mig ur soffan - som är ovanligt skön just idag - och börja kolla igenom alla våra gamla thailandsbilder på hårddisken snart. Det är för mitt projektarbete och det lär ta ett tag att kolla igenom alla dom bilderna. Jag var så himla motiverad imorses att jag skulle vara så effektiv idag, nu; not so much. Det är väl bara att dricka kaffe i mängder och sätta igång. Uh.

Jag är högt över molnen

Måndag. Igen. Det är riktigt höstruskigt ute, regnar och det är tydligen storm på väg. Rester av Katja, sa de på radion tidigare idag. Det är ganska bra att man fått köra bil fram och tillbaka till skolan några dagar så man hör vad de säger på radion. Eller nåt. Nu försökte jag bara låta duktig.

Jag längtar sådär mycket som jag brukade göra för några år sedan. Efter värmen, de vita stränderna och blåa havet. Efter alla små, mörka människor som blir så glada av att se en. Och nu, denna gången, efter att få spendera varenda minut varje dag med min älskling. Ja, just det. Han ska med till Thailand denna gången. Det känns så himla bra. Jag slipper vara deprimerad för att jag lämnar honom och dessutom inviga det nya året med honom. Det kan inte bli mycket bättre. Nu gäller det bara att hitta biljetter som inte kostar 10 000 kronor eller har restid på upp emot 40 timmar. Det är inte lätt. Men det ska gå, om vi så ska behöva vänta till bara några dagar innan, så som resten av familjen gjorde förra året när jag var hemma.

Nu börjar skolan kännas som vanligt igen. Alla kurser har kommit igång och vi har ganska bra koll på vad vi ska göra. Nu gäller det bara att ta tag i de gamla, rörlig bild projekten jag har kvar. Jag ska försökta ta tummen ur röven att börja senast nästa vecka så att jag kommer igång. Och så projektarbetet som ska handla om vårt hotellkoncept i Thailand, enda från första början. Det hoppas jag på att komma igång med under våran lediga onsdag denna veckan.

Efter att ha hängt på dagisparkeringen med Simon en stund är det nu dags för mig att kolla in dagens avsnitt av Idol och sedan gå och lägga mig, det drar i ögonen denna måndagkväll.

Are you willing to turn the tide

Orden försvinner så fort man börjar skriva. Jag visste precis hur jag skulle skriva det här alldeles nyss. Jag skulle förklara hur filmen jag såg igår påverkade mig på djupet och om hur man måste vara med om det själv för att förstå. Jag skulle skriva att hösten är på väg och om hur rädd jag är för den för att hösten förra året var så hemsk. Jag skulle tränga in en liten kärleksförklaring till Eric genom att skriva att även om han säger att vi hörs sen och det dröjer så många timmar att det inte räknas som sen innan han hör av sig, så älskar jag honom så fruktansvärt mycket. För jag vet hur det är att förlora honom och hur jag mår när jag är utan honom. Även om hjärtat kanske inte slår dubbla slag när jag ser honom längre och även om jag har känt honom i ett och ett halvt år nu så är jag fortfarande så himla kär i honom.

Nu skrev jag det ju. Ändå, trots att orden försvann. Med andra ord, som i spelet. Det finns inte bara ett ord för något, det går alltid att förklara mer invecklat med andra ord. Det är inte säkert att det blir logiskt, eller ens möjligt att förstå. Åtminstone inte för utomstående, man vet själv vad man känner även om det inte går att sätta ord på det.

Det kommer komma några dagar, eller veckor, denna hösten då allt är väldigt grått. Runt den 23 oktober kommer vara en tuff tid, oavsett hur glada alla andra är. Kvällarna är mörka och det är sådär jobbigt kallt. Då ska vi sörja igen. Inte på samma nivå som förra året, men vi ska minnas den dagen – som om jag inte minns den i detalj hela tiden. Jag undrar om jag någonsin kommer kunna glömma det, förtränga det. Hur gör man för att klippa bort en dag i sitt liv, och några dagar efter det.

Jag kommer ihåg dagen efter när jag kom till skolan i kläder jag aldrig skulle kunna gå till skolan i annars. Hur jag grät hela vägen på bussen och grät så fort jag såg någon jag kände, oavsett om de visste om det eller inte. Hur jag fick förklara vad som hade hänt för de som inte visste i klassen, deras blickar till mig och alla värmande ord som jag inte riktigt kunde ta åt mig då. Hur jag tittade upp på en lärare precis när en lektion skulle börja och bara började gråta och han frågade hur jag mådde. Han visste nog ingenting då. Och så kom Tommy och pratade med mig. Jag minns nästan ingenting av vad han sa, bara att han hade pratat med någon som hade sagt till honom att jag hade varit med igår. Varnat för att det kanske skulle bli jobbigt för mig. Och det blev det.

Jag minns höstlovet och fars dag och den tjugofjärde november. Allting så himla tydligt men ändå så otydligt. Det fanns aldrig någon förklaring på någonting då. Det gör det nu, ett år senare.

Jag fattar inte att det har gått ett helt år. Min hjärna har inte fattat att det hände ens en gång. Ibland slår orden till mig, när jag läser igenom det jag skrev då. Jag skrev ut min dagbok jag haft i tre år och berättade det för honom. Jag grät hela nätterna och mådde så hysteriskt dåligt ibland. Jag tvingades se honom varenda dag i skolan och det blev lättare med tiden. Vissa veckor var lättare än andra.

Och så kom sommaren igen och så var det som att vi var tillbaka från början. Som att ingenting hade hänt, ingenting hade kommit emellan oss och ingen hade lämnat livet helt oväntat. Vi återuppstod. Vi hittade tillbaka till varandra.

Vi lärde oss någonting under tiden vi var utan varandra. Vi lunkade fram istället för att skynda oss. Vi vet hela tiden hur det blev förra året och jag tror att det hjälper oss nu. Vi är starkare nu än vi någonsin har varit, även om hjärtat inte hoppar varje gång vi ser varandra. Hela världen vet att vi misslyckades för ett år sedan, men nu vet hela världen att vi har vunnit över misslyckandet igen. Nu vinner vi. Hela tiden vinner vi. För att vi känner varandra så väl och vet hur vi ska klara oss. För att vi är så förbannat, jävla bra.

Dör lite på weheartit

8.11

Veckorna försvinner. Vi är snart i mitten av september. Snart är det jul. Snart är det här året slut. Snart närmar vi oss allt vad studenten innebär. Det är knappt så man tror att det är sant. Redan nu börjar snacket om studentflak och studentmössor. Jag tror inte jag talar för mig själv när jag säger att det känns som att det bara är någon månad kvar när det börjar diskuteras sånna här saker. Dessutom studentbalen som är något väldigt stort i Alingsås och nu börjar de som inte har någon att gå med stressa upp sig en aning. Jag har tur. Jag har min fina pojkvän.

Jag har blivit mörkhårig igen, såhär i början av hösten var det dags. Än så länge är jag ovan och det känns lite för mörkt, åtminstone när jag är osminkad och sådär. Men förhoppningsvis vänjer jag mig snart. Det var iallafall skönt att få klippt bort de slitna topparna, som var fyra centimeter långa men väldigt få så det var inte mycket hår som låg på golvet när jag var färdig.

Det pratas husvisningar och Thailand vid matbordet på kvällarna. Det sistnämnda kanske mer aktuellt. Jag har återigen svårt att bestämma mig för om jag ska åka med. Det är det där med att åka över nyår och missa det största på hela året. Att inviga det största året i våra liv, typ. Jag vet inte. Jag hade hellre åkt vid sportlovet. Mycket hellre.

En söndag fylld med konst

Det är i början av september och idag har temperaturen legat väldigt lite under 25 grader. Det är nästan varmare än vi haft på hela sommaren. Okej, inte riktigt, men nästan. Jag har spenderat nästan hela dagen med att åka konstrundan med mamma. Vi började i Gräfsnäs där min gamla lärare hade utställning med sina bilder. Jag hade ingen aning om att han var så duktig på att fotografera. Jag blev jobbigt avundsjuk på att han lyckats fånga allting så bra med sin kamera. Inspirerande, absolut.

I slottsruinen fanns fotografier, målningar, illustrationer och skulpturer av flera olika konstnärer. Bland andra Rickard Ahlin - som förut även han jobbade som lärare i min gamla skola - och Olle Ljungström. Det är ganska fantastiskt att det finns människor som kan skapa så fina och speciella saker. Vi tog en sväng hem till Olle Ljungström efter att ha varit i slottsruinen och blev med en gång ganska.. ja, jag vet inte vad man ska kalla det. Det finns ingen tvekan om att den mannen är underlig. Jag vet inte ens om det är bra eller dåligt. I det lilla huset luktade det rök från både cigaretter och vad som borde vara ännu värre. Det var trångt och saker överallt, målningar med vulgära motiv och speciella människor som satte sig mitt i den smala trappan för att diskutera keramik. I trädgården fanns en gammal toalettstol för handikappade prydd med något tårtliknande och en rea-prislapp. Dessutom en "cykling förbjudet"-skylt och en cykel och en flamingo. Ja, ni hör ju bara..

Vi gick vidare till Karl-Erik Andersson - om det nu var så han hette - för att kolla på hans målningar. Fantastiska verk och mamma berättade för mig att den vi har i hallen faktiskt är målad av honom. Motiven är tagna här i trakterna och färgerna är väldigt harmoniska och lätta att titta på utan att bli trött i ögonen. Vi stannade upp för att prata med den gamle mannen, som en gång i tiden var min pappas lärare, och han pratade om mammas gardiner förr i tiden och om vårat hus som hade sån potential trots att det såg ut som det gjorde innan vi byggde om.

Vi åkte hem för att äta lite lätt lunch och åkte sedan vidare ut mot Koberg och stannade till vid Josefine Larssons utställning. 200 meter in på en smal grusväg hittade vi den och jag blev lika fascinerad som jag alltid blir av den tjejen. Visserligen hade jag redan sett de flesta av bilderna som satt uppe, men det är en helt annan grej att se det på papper, inramat och på väggen. Jag skrev en liten hälsning om hur duktig hon är i gästboken som låg innanför dörren i ett av de små, gamla husen där hennes bilder satt uppe. Bara själva gården där utställningen var, var lite som ett konstverk i sig. Små, röda hus, förmodligen uråldriga och med gammal inredning.

Jag och mamma satte oss tillrätta bänkar klädda med hö och blå-vit-rutigt tyg och tittade på bildspelet som spelades i ett annat litet skjul innan vi åkte mot Kobergsgården och tittade på några verk av barn från skolorna här i områden. Sedan tillbaka hem och nu sitter jag med datorn i knäet på altanen i den sista sommarvärmen.

Imorgon påbörjar jag mitt nya liv. Jag börjar med att sluta lägga pengar på sötsaker och allt annat som jag är sugen på. Därefter ska jag sätta igång med träningen igen, det gäller bara att jag blir frisk först. Dessutom ska jag sätta igång med de skolarbeten jag inte gjorde förra året och ja, helt enkelt börja plugga ordentligt. Nu börjar mitt nya liv.

Lördagsångest

Finns det något som heter så? I sånna fall tror jag att jag har det nu. Ångest för att det är lördag och för att jag inte har gjort någonting kul den här helgen. Helgen som snart är slut igen. Att jobba en dag förstör på något sätt hela helgen. Det borde inte göra det, men det går inte att undvika. Jobbar man på lördag kan man varken göra något fredag eller lördag, och på söndag måste man förbereda sig för att gå till skolan igen dagen efter. Inställningen är helt fel, men jag är mitt uppe i lördagsångest - då blir det så.

Nu när allting är grönt

Jag har nästan lite dåligt samvete, för att jag inte har gjort någon nytta den här veckan. För att jag inte orkat röra på mig. För att jag varit sjuk, kort och gott. Därför har jag sprungit upp och ner för trapporna den här eftermiddagen för att slänga i tvätt i tvättmaskinen och försökt få lite ordning i mitt huvud. Dock orkar jag inte så länge. Mitt hjärta klampar stenhårt just nu och det känns nästan som att jag ska somna av trötthet. Bara för att jag alldeles nyss slängde i en tvätt i maskinen. Samvetet gillar inte det. Alls.

Två veckor har vi gått i skolan efter sommarlovet. Det känns snarare som att vi aldrig slutade. Den enda skillnaden är att vi på torsdagar och fredagar är splittrade i våra olika grupper; inriktningar. Det är lite konstigt, eller faktiskt väldigt konstigt, efter att ha varit en enhetlig klass i två år. Nu är det fredag och det är dags att vila upp sig en aning. För min del blir det endast vila på söndag då jag ska jobba hela dagen imorgon.

Skoldagen idag var kort. Åtta till elva med projektarbetessnack och tårtätande. Tårtätandet är det enda som är värt att nämna. Redan våran första fotolektion fick vi höra att treorna förra året hade haft som "tradition" att fika en gång i veckan, just under en fotolektion alltså. De hade dock inte varit så bra på det, så vi antog oss utmaningen att slå dem i bakning och sätta igång traditionen på riktigt. Idag påbörjades detta med att Aqua stod för tårta från Marieborgs konditori och klassen - eller rättare sagt; jag - stod för papperstallrikar, plastskedar, servetter och tårtljus. Allt för att slå videoklassen som försökt slå oss med att köpa fryst tårta från Willy's. Vi lyckades ganska stort med den klatchigaste tårta Marieborgs hade. Innan detta hade vi alla fått goa skratt åt Aquas uttalande om att videonissarna minsann inte skulle komma och tro att de kunde slå oss.

Efter en mycket trevlig fikastund i redaktionen gick jag, Moa och Pyttan mot stan för att äta lunch. Både jag och Pyttan var ganska mätta efter tårtan men vi ville iallafall ha macka, medan Moa ville ha något sött då hon redan hunnit äta av skolan pasta och köttfärssås. Vi bestämde oss i sista stund för Coffee House's uteservering. Jag tog som vanligt en ost- och skinkbaguette. Pyttan en grillad macka och Moa en halloncheesecake hon visste var helt gudomlig. Det blev tyvärr lite kyligt och började regna så vi fick flytta in till träsoffan istället, där Ellen gjorde oss sällskap efter en liten stund.

Strax efter ett lämnade vi vårat bord och gick mot Storkenhuset där jag fick köpt mig en ny halsduk, vit och mjuk. Jag tror att Pyttan köpte en likadan fast en annan färg, så nu är vi tre som har samma halsduk i olika färger. Jag och Pyttan lämnade Moa och Ellen i storkenhuset för att åka hem en stund innan två.

När jag stod och väntade på bussen och skulle precis till att stiga på hörde jag någon som sa mitt namn. Jag blev lite osäker på om det var mig denne någon ropade på men vände mig ändå om lite diskret, tittade åt det hållet rösten kom ifrån och såg två tjejer i rosa tröjor på bänken. Jag fick stå och stirra en stund innan jag fattade vem det var, det måste sett himla dumt ut. Där satt min underbara vän Jenny, som jag visste skulle komma hem till Sollebrunn och hälsa på idag, och log mot mig. När jag väl fattade att det var hon gick jag fram och bamsekramade henne. Det var nästan ett år sedan jag träffade henne sist, hon flyttade tillbaka till Ullared - ell Tvååker som det heter - när vi skulle börja gymnasiet efter att ha gått i våran klass sedan i sexan. Det finns inte många bättre saker än att träffa sånna vänner!

Ikväll står det kyckling, tzatziki, sallad och barkis på menyn. Det måste vara det allra godaste som finns! Tzatziki är min specialitet och ja, det är bara helt underbart gott. Det blir min uppgift att göra detta idag, då huset just nu är ganska tomt på människor. Pappa försvann någonstans, mamma är och tränar och Christian skulle iväg till någon och grilla.