Imorgon börjar första höstmånaden. September. Egentligen vill jag inte räkna den som höstmånad, men så är det ju. Det är dock en vanligtvis ganska fin månad, med oranga löv och utan den där sönderbitande kylan så fort man lämnar huset. I och för sig har det här landet svikit oss denna sommaren och inte riktigt gett oss det där varma vädret vi förjänade, så vem vet. Snön kan lika gärna komma i slutet av september i år. Nej, fy. Hemska tanke.
Självklart åker man på en rejäl förkylning så fort skolan börjar igen och får stanna hemma från skolan. Dock trotsar jag det helt och hållet idag och åker till skolan även om hela kroppen säger nej. En dag i soffan räckte för min del. De senaste två nätterna har jag vaknat flera gånger för att dricka vatten, gå på toa och få lite panik över att jag svettas ihjäl. Tack och lov var den här natten inte lika jävlig som förra.
En kort dag i skolan väntar idag, tio över elva till tio i två - då vi fortfarande inte har fått någon uppgift i foto B. Men lika bra det, så behöver inte min kropp stå ut med en evighetsdag det första den gör.
Jag sitter framför TVn och tittar på MTV. Där har de "Best of 2008"-tema och det är inte utan att man förundras över att de låtarna som spelas är så gamla. Disturbia med Rihanna till exempel. Det känns som det var igår jag satt med den på högsta volym och fascinerades över videon.
Nu pratar jag bara strunt.
onsdag 31 augusti 2011
söndag 28 augusti 2011
Jobbig söndag
Det hänger sjukdom över mig. Halsen svider och huvudet hänger inte med. Jag har spenderat hela dagen i soffan och gjort ingenting. Det känns rätt hopplöst med tanke på att man numera bara har två dagar i veckan att göra annat än tänka på skolan, men jag orkar inte röra mig. Mamma försökte få mig att plocka äpplen från marken förut men efter att ha gått upp och ner för trappan var jag helt slut och satte mig isället i soffan igen. Boken "Jag saknar dig, jag saknar dig" är väldigt speciell. Det finns inga talestreck någonstans och skrivsättet är väldigt barnsligt. Men det gör den ganska lättläst. Jag önskar jag kunde må bra så jag kunde åka iväg någonstans. Att jag överhuvudtaget orkade röra mig ur fläcken. Det är inte kul att må såhär och att dessutom veta att man imorgon ska tvinga sig upp ur sängen vid klockan sex och gå till skolan och börja dagen med två timmar psykologi. Allting bara känns onödigt jobbigt. Inte ens en hel skolvecka har gått och jag är redan fruktansvärt trött på att gå dit. Det känns bara fel. Och jag blir påmind om att jag har en hel kurs att ta igen, den värsta kursen av alla, vilket gör att mitt humlr sjunker ytterligare några steg neråt. Fan vad jag inte vill.
lördag 27 augusti 2011
Seize the day!
En av drygt tio medlemmar i Hoffmaestro pratade igår kväll om att det var den sista sommarkvällen i år, och det skulle nog kunna stämma. Men vilken kväll sen! Jösses.
Efter en hemskt lång skoldag som slutade med ganska många härliga skratt på multimedialektionen gick jag och Eric hem till honom för att vila en stund innan vi skulle vidare in mot Göteborg. Vi hamnade i hans säng och ställde larm på klockan sex för att inte missa tåget. Men istället blev vi väckta av Martin som ringde vid halv sex och ville komma och hälsa på. Så de hamnade framför datorn och jag låg utslagen i sängen och slötittade på tvn. Värmen utomhus var outhärdlig och när vi satte oss på tåget en timme senare var vi helt genomsvettiga.
Kön in mot Trädgårdsföreningen var lång men den stod inte still vilket gjorde att vi kom in på ungefär tio minuter tillsammans med hundratals andra. Vi tog plats på min regnjacka på gräsmattan vid tio i åtta och väntade på att Timbuktu skulle dyka upp på scenen. När han väl gjorde det vällde det fram en massa folk och vi ställde oss upp bland alla andra. Det blev trångt och ännu varmare men stämningen var sjuk vilket gjorde det hela så himla bra. Den lille, mörke mannen på scen hoppade omkring och vi skrattade gott åt bandet Damn som var ett gäng förmodligen utklädda "töntar" med vita skjortor och glasögon som var störtsköna. På vänster sida av scenen stod även en dansande gubbe med stor mage och vit mustasch som gav oss ytterligare goa skratt. Energin på scenen och i publiken var enorm!
Jag kände inte igen många av låtarna men när Resten av ditt liv spelades nästsist kunde även jag hänga med i texten. Det hann bli mörkt innan Hoffmaestro tog över scenen efter en halvtimmes paus. Plötsligt var energin dubbelt så stor och folk hoppade på varandras fötter. Men vad gjorde det? Bandet är ett enda stort energiknippe med sjuka frisyrer och så olika stilar att man undrar hur sjutton de hittade varandra. Jag och Eric hade dock fått ont både i ben och huvud innan konserten var slut så efter Young Dad började vi ta oss igenom publiken och ut från området. Dock kunde vi höra musiken hela vägen till stationen så det gjorde ingenting att vi hade lämnat stället innan det var slut.
Trötta i benen satt vi sedan på tåget hem och halvsov. Jag kan utan att tveka säga att det var en av sommarens finaste kvällar, mycket tack vare sällskapet och glädjen i luften. Trots att värmen var så där hemsk och tryckande och trots huvudvärk som hängde i sig hela tiden tills jag hällde i mig en flaska päronmer på vägen till tåget så var det helt fantastiskt. Jag hade varma armar om mig hela kvällen och hade Eric haft läppstift på sig hade jag haft pussmärken över hela ansiktet och halsen - vilket han tack och lov inte hade så det slapp jag.
Väl hemma i Alingsås igen satt vi en stund på uteplatsen och pratade med Barbro och hundarna innan vi gick och lade oss vid ett-tiden. Vi måste somnat med en gång för vi hörde varken regnovädret eller när Amandra och Sofia kom hem. Det var varmt, men det gjorde ingenting. Halv elva vaknade vi utsövda och fick sällskap av en katt i sängen medan vi låg och drog oss i sängen tills klockan var halv tolv och min mage höll på att mullra sönder av hunger.
Mitt hår kändes som ett smörpaket när jag kom hem och en dusch satt väldigt fint. Lite mat och sådär så är jag nu ganska pigg. Det gör mycket att få sova ut ordentligt efter en skolvecka som aldrig verkade ta slut. Ikväll valkas det whiskeyprovning i Gräfsnäs och där kommer jag kanske hänga en stund med kameran i högsta hugg. Annars hamnar jag antagligen i tvsoffan i ett tomt hus då mamma ska springa midnattsloppet i Göteborg och Christian är nere i Gräfsnäs och hjälper till med mat.
Imorgon hoppas jag på att få ta det lugnt och vila ut mig innan nästa skolvecka drar igång tidigt på måndag morgon. Det tar ett tag innan man kommer in i skolrutinerna och veckorna börjar gå fort igen. Med långa skoldagar i slutet av veckan blir det himla segt men även det ska man väl vänja sig vid.
Efter en hemskt lång skoldag som slutade med ganska många härliga skratt på multimedialektionen gick jag och Eric hem till honom för att vila en stund innan vi skulle vidare in mot Göteborg. Vi hamnade i hans säng och ställde larm på klockan sex för att inte missa tåget. Men istället blev vi väckta av Martin som ringde vid halv sex och ville komma och hälsa på. Så de hamnade framför datorn och jag låg utslagen i sängen och slötittade på tvn. Värmen utomhus var outhärdlig och när vi satte oss på tåget en timme senare var vi helt genomsvettiga.
Kön in mot Trädgårdsföreningen var lång men den stod inte still vilket gjorde att vi kom in på ungefär tio minuter tillsammans med hundratals andra. Vi tog plats på min regnjacka på gräsmattan vid tio i åtta och väntade på att Timbuktu skulle dyka upp på scenen. När han väl gjorde det vällde det fram en massa folk och vi ställde oss upp bland alla andra. Det blev trångt och ännu varmare men stämningen var sjuk vilket gjorde det hela så himla bra. Den lille, mörke mannen på scen hoppade omkring och vi skrattade gott åt bandet Damn som var ett gäng förmodligen utklädda "töntar" med vita skjortor och glasögon som var störtsköna. På vänster sida av scenen stod även en dansande gubbe med stor mage och vit mustasch som gav oss ytterligare goa skratt. Energin på scenen och i publiken var enorm!
Jag kände inte igen många av låtarna men när Resten av ditt liv spelades nästsist kunde även jag hänga med i texten. Det hann bli mörkt innan Hoffmaestro tog över scenen efter en halvtimmes paus. Plötsligt var energin dubbelt så stor och folk hoppade på varandras fötter. Men vad gjorde det? Bandet är ett enda stort energiknippe med sjuka frisyrer och så olika stilar att man undrar hur sjutton de hittade varandra. Jag och Eric hade dock fått ont både i ben och huvud innan konserten var slut så efter Young Dad började vi ta oss igenom publiken och ut från området. Dock kunde vi höra musiken hela vägen till stationen så det gjorde ingenting att vi hade lämnat stället innan det var slut.
Trötta i benen satt vi sedan på tåget hem och halvsov. Jag kan utan att tveka säga att det var en av sommarens finaste kvällar, mycket tack vare sällskapet och glädjen i luften. Trots att värmen var så där hemsk och tryckande och trots huvudvärk som hängde i sig hela tiden tills jag hällde i mig en flaska päronmer på vägen till tåget så var det helt fantastiskt. Jag hade varma armar om mig hela kvällen och hade Eric haft läppstift på sig hade jag haft pussmärken över hela ansiktet och halsen - vilket han tack och lov inte hade så det slapp jag.
Väl hemma i Alingsås igen satt vi en stund på uteplatsen och pratade med Barbro och hundarna innan vi gick och lade oss vid ett-tiden. Vi måste somnat med en gång för vi hörde varken regnovädret eller när Amandra och Sofia kom hem. Det var varmt, men det gjorde ingenting. Halv elva vaknade vi utsövda och fick sällskap av en katt i sängen medan vi låg och drog oss i sängen tills klockan var halv tolv och min mage höll på att mullra sönder av hunger.
Mitt hår kändes som ett smörpaket när jag kom hem och en dusch satt väldigt fint. Lite mat och sådär så är jag nu ganska pigg. Det gör mycket att få sova ut ordentligt efter en skolvecka som aldrig verkade ta slut. Ikväll valkas det whiskeyprovning i Gräfsnäs och där kommer jag kanske hänga en stund med kameran i högsta hugg. Annars hamnar jag antagligen i tvsoffan i ett tomt hus då mamma ska springa midnattsloppet i Göteborg och Christian är nere i Gräfsnäs och hjälper till med mat.
Imorgon hoppas jag på att få ta det lugnt och vila ut mig innan nästa skolvecka drar igång tidigt på måndag morgon. Det tar ett tag innan man kommer in i skolrutinerna och veckorna börjar gå fort igen. Med långa skoldagar i slutet av veckan blir det himla segt men även det ska man väl vänja sig vid.
"Jag hoppas att du aldrig någonsin igen kan komma igår en pinkod, asså aldrig, även när du får en ny.
Och må din klocka alltid gå tjugo minuter för sakta, så du alltid kommer för sent.
Och må köttätande myror äta upp dina ögonlock, så du alltid är trött och även när du är pigg så ser du väldigt väldigt väldigt trött ut.
Och må dina hårddiskar för evigt alltid krasha."
- Timbuktu
fredag 26 augusti 2011
Fredag
Igår var jag onödigt positiv till hela grejen. Jag tyckte nästan synd om dem som inte kommer ha foto detta året för att de missar personlighetsförändringen på vår lärare. Jag satt och tänkte att det kommer bli så himla bra, vi kommer lära oss massor utan att bli sönderkörda. Idag känner jag inte alls likadant. Efter att ha suttit i nästan en och en halv timme och bara väntat på att lektionen skulle börja är man ganska seg. Och att efter det försöka förstå sig på utrustning är inte det lättaste. Kanske blir det inte så himla bra.
Det är äntligen fredag. En lång sådan, men det är iallafall fredag och helg inom några timmar. Den här veckan har känts jobbigt lång, konstigt nog. Den var kort men kändes lång. Jag vet inte om det kan bero på att jag åkt hem varenda dag direkt efter skolan och sedan bara degat hemma, eller vad det kan vara. Enda dagen jag överhuvudtaget har rest mig från soffan vad igår, när vi var i Göteborg och tittade på The Ark på Liseberg. Jag kände mig inte så jättepepp när vi väl kom dit och åkte hem kvart över nio för att orka upp morgonen efter. Det skulle ju faktiskt ta mig enda till klockan elva innan jag var hemma.
Jag behöver äta, men jag vill inte äta. Jag har ingen matlust även om magen kurrar. Skolmaten lockar mig inte alls. Den är lika torr och äcklig som vanligt - som om man trodde att det skulle ske en förändring över sommaren..
Det är äntligen fredag. En lång sådan, men det är iallafall fredag och helg inom några timmar. Den här veckan har känts jobbigt lång, konstigt nog. Den var kort men kändes lång. Jag vet inte om det kan bero på att jag åkt hem varenda dag direkt efter skolan och sedan bara degat hemma, eller vad det kan vara. Enda dagen jag överhuvudtaget har rest mig från soffan vad igår, när vi var i Göteborg och tittade på The Ark på Liseberg. Jag kände mig inte så jättepepp när vi väl kom dit och åkte hem kvart över nio för att orka upp morgonen efter. Det skulle ju faktiskt ta mig enda till klockan elva innan jag var hemma.
Jag behöver äta, men jag vill inte äta. Jag har ingen matlust även om magen kurrar. Skolmaten lockar mig inte alls. Den är lika torr och äcklig som vanligt - som om man trodde att det skulle ske en förändring över sommaren..
torsdag 25 augusti 2011
And we're back
Och så sitter man här igen, såhär jobbigt tidigt när det bara är städare och kanske en lärare i huset. Två fullproppade bussar släppte av elever vid skolan idag. Jag förstår inte hur bussarna kan fyllas upp så snabbt från att innan sommaren varit ganska tomma. Jag borde skaffa mig en bil så jag kan köra till skolan istället, allt hade varit så himla mycket lättare då.
Apropå bil, så tog även Moa körkort igår! Jag hade räknat ut när hon skulle ha uppkörning redan veckan innan, men jag sa inget förrän igår morse. Det var bara jag och hennes föräldrar som visste. Vi fick lite diskret säga att vi skulle till stan när vi hade slutat - efter knappt tre timmar i skolan - och vänta en stund med en fika på Coffee House innan Moa lämnade mig och jag fick gå runt med nervositet upp till öronen och vänta på henne. Det var inget hon hade tvingat mig att göra, jag hade valt det själv. När jag blev för nervös för att sitta still började jag gå åt hennes håll och mötte henne när hon hoppade fram bakom ett träd och så kom glädjetjuten. Jag tror nästan jag tjöt mer än vad hon själv gjorde. Det är så annorlunda när det är någon annan som klarar det, då fattar man det ganska med en gång. Att jag själv har körkort har jag fortfarande inte fattat. Vi stod och kramades och fick lite tårar i ögonen kanske lite väl länge innan vi gick mot stationen. Moa ringde samtal efter samtal och jag klängde mig fast i hennes arm, fortfarande väldigt upprymd och glad. Vi fastnade utanför Bokia där vi stod en stund. Emma gånger två kom förbi och Moa fick några kramar. Vi gick mot stationen och ställde oss utanför Pressbyrån för att invänta våra föräldrar. Det tog lång tid. Anders kom först, men Moa ville vänta på min mamma som kom först tio minuter senare. Och så vinkade vi hejdå.
Idag har vi en sådär hemsk, lång dag framför oss. Åtta till fyra går vi. Det borde inte vara lagligt. Speciellt inte på fredagar. Jag vet, det är inte fredag idag, men vi går lika länge imorgon med. Fast jag kanske kommer klara att ta mig igenom morgondagen lite lättare eftersom jag har något att se fram emot på kvällen. Om jag inte minns fel så är det foto som står på schemat nästan hela dagen idag, och lite psykologi sista timmen. Det är inte bra att sätta en psykologilektion i slutet av dagen, då orkar man ju inte tänka.
Dags att invänta resten av klassen, som jag skulle gissa har anlänt om cirka en halvtimme.
Apropå bil, så tog även Moa körkort igår! Jag hade räknat ut när hon skulle ha uppkörning redan veckan innan, men jag sa inget förrän igår morse. Det var bara jag och hennes föräldrar som visste. Vi fick lite diskret säga att vi skulle till stan när vi hade slutat - efter knappt tre timmar i skolan - och vänta en stund med en fika på Coffee House innan Moa lämnade mig och jag fick gå runt med nervositet upp till öronen och vänta på henne. Det var inget hon hade tvingat mig att göra, jag hade valt det själv. När jag blev för nervös för att sitta still började jag gå åt hennes håll och mötte henne när hon hoppade fram bakom ett träd och så kom glädjetjuten. Jag tror nästan jag tjöt mer än vad hon själv gjorde. Det är så annorlunda när det är någon annan som klarar det, då fattar man det ganska med en gång. Att jag själv har körkort har jag fortfarande inte fattat. Vi stod och kramades och fick lite tårar i ögonen kanske lite väl länge innan vi gick mot stationen. Moa ringde samtal efter samtal och jag klängde mig fast i hennes arm, fortfarande väldigt upprymd och glad. Vi fastnade utanför Bokia där vi stod en stund. Emma gånger två kom förbi och Moa fick några kramar. Vi gick mot stationen och ställde oss utanför Pressbyrån för att invänta våra föräldrar. Det tog lång tid. Anders kom först, men Moa ville vänta på min mamma som kom först tio minuter senare. Och så vinkade vi hejdå.
Idag har vi en sådär hemsk, lång dag framför oss. Åtta till fyra går vi. Det borde inte vara lagligt. Speciellt inte på fredagar. Jag vet, det är inte fredag idag, men vi går lika länge imorgon med. Fast jag kanske kommer klara att ta mig igenom morgondagen lite lättare eftersom jag har något att se fram emot på kvällen. Om jag inte minns fel så är det foto som står på schemat nästan hela dagen idag, och lite psykologi sista timmen. Det är inte bra att sätta en psykologilektion i slutet av dagen, då orkar man ju inte tänka.
Dags att invänta resten av klassen, som jag skulle gissa har anlänt om cirka en halvtimme.
onsdag 24 augusti 2011
Två dagar och jag längtar redan efter ledighet
Det har börjat igen. Allvaret. Om man nu kan kalla det för allvar redan. Vi har egentligen inte gjort så mycket än. Börjat några nya kurser men en utav dem känns som den vi hade i ettan. Det har inte varit någon mardrömslång dag än, den första kommer kanske imorgon. Jag minns inte schemat. Idag går vi mellan tio över elva och tio i två. Inte ens tre timmar. Det känns lite löjligt. Dessutom har vi ingen lunchrast, upptäckte jag nyss. Fast det gör inte så mycket, jag blir inte hungrig längre. Fråga mig inte varför.
Jag längtar efter helgen. Kanske allra mest efter fredag. Även om det ska regna så tror jag att det kommer bli himla fint. Jag och min fina pojk ska till Göteborg och titta på Hoffmaestro och Timbuktu på Trädgårdföreningen. Jag är i hemlighet lite glad för att man inte får ha med sig kameran in, det betyder att Eric inte kommer ha fullt upp med att fota. Jag tror det kommer bli fint.
Jag längtar efter helgen. Kanske allra mest efter fredag. Även om det ska regna så tror jag att det kommer bli himla fint. Jag och min fina pojk ska till Göteborg och titta på Hoffmaestro och Timbuktu på Trädgårdföreningen. Jag är i hemlighet lite glad för att man inte får ha med sig kameran in, det betyder att Eric inte kommer ha fullt upp med att fota. Jag tror det kommer bli fint.
söndag 21 augusti 2011
Början av slutet
Imorgon påbörjar vi slutet. Våran första dag på vårat sista år i gymnasiet. Förberedelser för att ta studenten. Klassresa. Herregud, jag fattar inte att det är våran tur. Två år i rad har jag trängt mig fram bland hundratals människor i Nolhagaparken för att gratulera äldre vänner, och nästa gång är det min tur att bli gratulerad. Hur kan det vara möjligt?
Men det är imorgon och idag ska jag ta vara på dagen så bra jag kan. Äta frukost länge med mamma och pappa. Städa undan kläder i mitt rum - okej, jag erkänner att det inte är det roligaste man kan göra men det måste göras. Åka till Trollhättan med min underbara vän Maria och låta henne välja ut en för tidig födelsedagspresent, vilket hon inte vet om än. Åka in till Alingsås, antagligen inte Eric innan, och träffa klassen för en såkallad klassfest på samma brygga som vi satt på vid den här tiden förra året. Det går att göra så när man inte börjar förrän skolan förrän klockan ett dagen efter.
Gårdagen blev inte riktigt som planerat. Hela familjen åkte in för att kolla på ett radhus i stan, som var väldigt fint men för litet. Allting var vitt och jag hade älskat att bo där - huset i sig var grönt, hur mer rätt kan det blir? - men eftersom det var ett sovrum för lite och lite för små ytor för att kunna sätta upp en vägg och göra ett extra rum på det sättet så blev det inget mer med det. Vi åkte till Vinden, pappa skulle kolla efter något slags vitrinskåp att ha i slottruinen nästa helg när det är whiskeyprovningsgrej. Han hittade dock inget, men jag blev helt hysterisk över en polaroid jag såg ligga längst ner i ett skåp för 120 kronor. Jag var bara tvungen att ha den. Dock har jag inte hittat något ställe där jag kan köpa film så jag har ingen aning om den funkar. Det är väldigt frustrerande.
Vi stannade vid diverse inredningsbutiker men pappa hittade inget så vi åkte hem igen. Med Christian bakom ratten. Det var en aning skrämmande att sitta i baksätet när han körde men det gick bra för att vara hans första gång i stan. När vi kom hem drack vi kaffe och åt krämbullar med blåbär som gjorde att jag inte kunde äta någon mat när den serverades. Faktiskt så var min mage överhuvudtaget väldigt otillmötesgående för all mat igår. Min lunch bestod några timmar senare av äpple, banan, ett kanelknäcke med ost och ett glas vatten. När jag väl fått i mig det mådde jag lite bättre men tröttheten hängde över mig som ett stort åskmoln. Det gjorde att jag inte orkade köra in till stan för att träffa Eric, då han inte skulle kunna ses förrän senare eftersom de håller på att flytta ut sina saker ur sin gamla lägenhet. Självklart blev jag en aning besviken, men det var skönt att sitta hemma.
Jag, mamma och pappa satt i tvsoffan och tittade på något musikprogram med Ola Salo. Resten av Sollebrunn var i Parkliden och dansade/söp till Arvingarna. Så sjukt överskattat. Det var mycket bättre att sitta och skratta åt Ola Salos påhitt och extrema outfits. Han är väldigt speciell den där mannen, har ett riktigt babyface men är faktiskt riktigt rolig. Dessutom fick jag sitta och lyssna på högljudda diskussioner mellan mamma och pappa, inga allvarliga sådanna såklart men de pratade högt och tydligt. Mamma yttrade att hon vill skriva en deckare och bli miljonär; om "morden i Sollebrunn" och vi skrattade lite men peppade henne ändå att börja skriva. Vi gick och lade oss ganska tidigt och nu är jag vaken innan alla andra.
Men det är imorgon och idag ska jag ta vara på dagen så bra jag kan. Äta frukost länge med mamma och pappa. Städa undan kläder i mitt rum - okej, jag erkänner att det inte är det roligaste man kan göra men det måste göras. Åka till Trollhättan med min underbara vän Maria och låta henne välja ut en för tidig födelsedagspresent, vilket hon inte vet om än. Åka in till Alingsås, antagligen inte Eric innan, och träffa klassen för en såkallad klassfest på samma brygga som vi satt på vid den här tiden förra året. Det går att göra så när man inte börjar förrän skolan förrän klockan ett dagen efter.
Gårdagen blev inte riktigt som planerat. Hela familjen åkte in för att kolla på ett radhus i stan, som var väldigt fint men för litet. Allting var vitt och jag hade älskat att bo där - huset i sig var grönt, hur mer rätt kan det blir? - men eftersom det var ett sovrum för lite och lite för små ytor för att kunna sätta upp en vägg och göra ett extra rum på det sättet så blev det inget mer med det. Vi åkte till Vinden, pappa skulle kolla efter något slags vitrinskåp att ha i slottruinen nästa helg när det är whiskeyprovningsgrej. Han hittade dock inget, men jag blev helt hysterisk över en polaroid jag såg ligga längst ner i ett skåp för 120 kronor. Jag var bara tvungen att ha den. Dock har jag inte hittat något ställe där jag kan köpa film så jag har ingen aning om den funkar. Det är väldigt frustrerande.
Vi stannade vid diverse inredningsbutiker men pappa hittade inget så vi åkte hem igen. Med Christian bakom ratten. Det var en aning skrämmande att sitta i baksätet när han körde men det gick bra för att vara hans första gång i stan. När vi kom hem drack vi kaffe och åt krämbullar med blåbär som gjorde att jag inte kunde äta någon mat när den serverades. Faktiskt så var min mage överhuvudtaget väldigt otillmötesgående för all mat igår. Min lunch bestod några timmar senare av äpple, banan, ett kanelknäcke med ost och ett glas vatten. När jag väl fått i mig det mådde jag lite bättre men tröttheten hängde över mig som ett stort åskmoln. Det gjorde att jag inte orkade köra in till stan för att träffa Eric, då han inte skulle kunna ses förrän senare eftersom de håller på att flytta ut sina saker ur sin gamla lägenhet. Självklart blev jag en aning besviken, men det var skönt att sitta hemma.
Jag, mamma och pappa satt i tvsoffan och tittade på något musikprogram med Ola Salo. Resten av Sollebrunn var i Parkliden och dansade/söp till Arvingarna. Så sjukt överskattat. Det var mycket bättre att sitta och skratta åt Ola Salos påhitt och extrema outfits. Han är väldigt speciell den där mannen, har ett riktigt babyface men är faktiskt riktigt rolig. Dessutom fick jag sitta och lyssna på högljudda diskussioner mellan mamma och pappa, inga allvarliga sådanna såklart men de pratade högt och tydligt. Mamma yttrade att hon vill skriva en deckare och bli miljonär; om "morden i Sollebrunn" och vi skrattade lite men peppade henne ändå att börja skriva. Vi gick och lade oss ganska tidigt och nu är jag vaken innan alla andra.
lördag 20 augusti 2011
En lördag som alla andra
Några sånna där punkter på lördag morgon.
- Jag upptäckte precis mina cravings efter min lillebrors tröja. Eller tröjor kanske till och med. Sen när har han bra smak liksom?
- Det är lätt att köra bil. Hur lätt som helst.
- Idag väntar visning på ett radhus på Drottninggatan, och antagligen lite mys med pojken.
- Det är nästan som att det är höst ute, fast det är fortfarande lite för varmt för det och det är fortfarande augusti.
- Denna veckan har mitt rum varit stökigare än någonsin. Det ligger kläder överallt och jag orkar bara inte gå ner med smutstvätten. Inte konstigt att jag inte har några kläder att ta på mig.
- Jag vet inte hur många räkningar jag har fått för körkortet, senast i förrgår hade jag fått en till - för tillverkning och fotograferingen. Lite löjligt, men värt det.
- Postkontoret där jag ska hämta mitt körkort har nästan aldrig öppet och ligger i Nossebro. Onödigt känner jag.
- Sista; jag måste sluta äta sötsaker. Och börja träna. Nästa vecka ska jag köra igång på allvar igen.
onsdag 17 augusti 2011
I am a highway man
Mina 6 sista jobbtimmar väntar idag. Jag börjar inte förrän tre så jag känner mig ganska hopplös som bara sitter här och gör ingenting. Det enda vettiga jag har gjort idag är att jag har skrivit ut biljetterna till Hoffmaestro och Timbuktu. Det låter lite otippat att jag ska gå och titta på dem, jag vet, men vad gör man inte för sin lilla pojk? Man kan ju inte säga nej när han frågar om man vill gå med. Dessutom är Hoffmaestro riktigt bra och, vad det verkar som på youtube, ett stort energiknippe med härliga män. Jag kanske bara måste lära mig att tycka om Timbuktu, det är många som har tipsat om honom men jag har inte gett honom en riktig chans.
Jag önskar att jag hade en bil tillgänglig så att jag hade kunnat åka in till stan och träna, ska man åka buss får man åka så himla tidigt för att hinna hem till jobbet. Synd att det är så dyrt att ha en bil, att det inte bara är en kostnad när man köper den utan en varje månad. Jag fick erbjudande gånger två om att köpa bil via Facebook igår men pengarna räcker inte riktigt till. Får nöja mig med att köra bil på helgerna..
Imorgon väntar första utgången på alldeles för länge! Sticky Fingers måste vara världens bästa ställe. Innan dess blir det några timmars blundande hos Felicia för att förlänga mina ögonfransar. Spännande, spännande.
Jag önskar att jag hade en bil tillgänglig så att jag hade kunnat åka in till stan och träna, ska man åka buss får man åka så himla tidigt för att hinna hem till jobbet. Synd att det är så dyrt att ha en bil, att det inte bara är en kostnad när man köper den utan en varje månad. Jag fick erbjudande gånger två om att köpa bil via Facebook igår men pengarna räcker inte riktigt till. Får nöja mig med att köra bil på helgerna..
Imorgon väntar första utgången på alldeles för länge! Sticky Fingers måste vara världens bästa ställe. Innan dess blir det några timmars blundande hos Felicia för att förlänga mina ögonfransar. Spännande, spännande.
tisdag 16 augusti 2011
Något utöver det vanliga
Okej. Jag tänkte försöka beskriva det här på något sätt. Jag kan ju börja med att säga att varenda ord jag har skrivit hittills har jag behövt sudda bort och skriva om för vissa bokstäver har blivit fel eller inte kommit med alls. Det kanske kan få er att förstå att jag fortfarande inte fattar någonting. Efter så många månader med en grön skylt där bak och alltid någon bredvid ska jag nu helt plötsligt kunna köra utan den dumma skylten och utan någon bredvid mig i bilen. Helt ensam. Med samma krav som alla andra. Regler att följa och hela tiden ha i tankarna.
Jag sov gott hela natten men kunde inte ligga kvar i sängen till längre än sju. Det gjorde ingenting eftersom vi ändå skulle åka vid kvart i nio. Det spöregnade utanför fönstret och det slutade inte. Mamma hade tagit pappas bil till jobbet då han var i Tyskland och låtit Felicia köra den. Felicia skulle alltså köra mig till Borås och vänta under min uppkörning. Vi kom fram, parkerade och betalade parkeringsavgift vid kvart i tio. Pratade lite med Gunilla och gick sedan till Espresso House där jag lämnade Felicia kvar efter en latte. Då gick jag ensam tillbaka till bilskolan under mitt paraply och mötte Gunilla i dörren. Jag fick sitta på passagerarsätet bort till TSV där vi sedan bytte plats så att jag kunde ställa in sätet och speglarna. Gunilla lämnade mig för att leta reda på min inspektör och kom tillbaka med en kvinna på vid sin sida. Redan då släppte min nervositet en aning, dock var jag nog såpass nervös att jag inte kommer ihåg hennes namn.
Hon var väldigt trevlig och förklarade lugnt och sansat för mig hur det skulle gå till. Att jag inte skulle bli stressad om jag gjorde något jag själv tyckte var väldigt fel och att andas. Jag försökte tänka på det genom hela körningen, som tack och lov bara var en halvtimme. Hon förklarade hela tiden vart jag skulle ta vägen och rättade mig när jag låg i fel fil. Dessutom hjälpte hon mig genom parkering och backa runt gathörn - mina största rädslor.
Tiden gick fort och snart var vi tillbaka på TSVs parkering. Jag började svettas något otroligt medan hon satt och pratade om att jag ska titta mer noga på vänster cykel- och gångbana och även till höger när jag ska ut ut en rondell. Då tänkte jag att det var kört. "Men det är godkänt", sa hon sedan och jag höll på att skrika rakt ut. Vi fick sedan gå upp till en kvinna i receptionen för att fixa någonting, som jag inte fattade vad det var. Jag bara hängde med och tog emot mitt tillfälliga körkort i form av ett papper. En handskakning och sedan fick jag återigen sätta mig i passagerarsätet bredivd Gunilla för att åka tillbaka till bilskolan. Vid första rödljuset ringde jag mamma och började gråta när jag berättade att jag hade lyckats. Jag ringde Moa som blev minst lika glad och kramade sedan en nervös Felicia när vi kom tillbaka till bilskolan igen. Hon satt och var riktigt pirrig, sa hon iallafall, och skrek glatt när jag kramade henne.
Jag fick sedan sitta och vänta i tio minuter innan min körlärare kom och berätta för honom att jag hade lyckats. Fick en lite pinsam kram men det spelade ingen roll. Jag hade lyckats lugna ner mig en aning men log ständigt. Jag lämnade bilskolan för sista gången och gick med bilnycklarna i handen mot parkeringen där vi lämnat bilen. Betalade parkeringsavgiften på 19 små kronor. Satte mig bakom ratten med Felicia bredvid och körde mot Sollebrunn. En tutning i en rondell var det enda jag råkade ut för på vägen och det gick till och med ganska fort hem. Åkte till jobbet för att hämta en nyckel till Felicia och fick två grattiskramar till av cheferna. Körde hem Felicia och satt sedan ensam i bilen för första gången. Det var ingen lång bit men jag blev lite nervös när jag såg att det stod bilar på andra sidan vägen vid vår infart. Men det gick bra.
Min mage ropade efter hunger men jag tog mig tid att ringa till farmor och Annica för att berätta. Sedan satte jag mig i soffan och försökte lugna ner mig med spaghetti och köttbullar. Fick hela tiden sms från alla håll och kanter och ett inpratat meddelande från mormor då jag hade missat hennes samtal medan jag pratade med farmor. Simon ringde och även pappa. Jag tog en dusch för att lugna ner mig och satte mig i bilen igen vid tio över tre. Körde mot stan och kände mig väldigt fri. Dunkade musik på hög volym och svängde in till Enehagen ganska tidigt. Fick komma in och vänta hos Pyttan en stund medan hon borstade tänderna. Sedan åkte vi mot stationen och parkerade bilen mellan två andra. Jag gjorde en tabbe som Pyttan tack och lov rättade, glömde nyckeln i bilen och var på väg att gå därifrån. Det hade ju inte varit någon höjdare, men nu gör jag nog inte om det igen.
Vi stod på perrongen och väntade på Ellen en stund men gick sedan på tåget istället och såg en varm Ellen komma gående tre minuter innan tåget skulle gå. I Västra Bodarna hoppade Moa på och jag fick ännu en bamsekram. Vi åkte till Göteborg och tog spårvagnen till Haga där vi placerade oss vid ett bord på Husaren. Jag och Ellen delade på en Hagabulle och en panini - som dock inte smakade något vidare. Sedan åkte vi mot Liseberg där vi kom in utan att behöva köa och ställde oss i publiken för att invänta herr Linnros. Trängseln blev såklart värre innan konserten började men det gjorde ingenting. Det gjorde inget att vi inte såg något heller för vi hade kul ändå. Vi himlade lite med ögonen åt ett nyförälskat par som stod precis framför oss och hela tiden pussade på varandra. Skrattade åt killar som trängde sig in under vårat paraply och gungade i takt med underbar musik.
När jag sedan skulle köra hem i mörkret låg jag i 70 på 90-väg, höll ett stadigt grepp om ratten och kisade lite åt de två bilarna jag mötte. Jag är glad att jag inte mötte fler bilar och allt gick bra.
Det var en perfekt dag. Jag saknade bara Frida och Eric, hade de bara varit en del av dagen hade den inte kunnat bli bättre. Alla mina underbara fina människor i mitt liv och så himla mycket glädje hela tiden. Det går liksom inte att beskriva. Jag har fortfarande inte fattat att det hände. Att jag lyckades efter så många månaders åmande. Jag är färdig. Done. Helt sjukt.
Jag sov gott hela natten men kunde inte ligga kvar i sängen till längre än sju. Det gjorde ingenting eftersom vi ändå skulle åka vid kvart i nio. Det spöregnade utanför fönstret och det slutade inte. Mamma hade tagit pappas bil till jobbet då han var i Tyskland och låtit Felicia köra den. Felicia skulle alltså köra mig till Borås och vänta under min uppkörning. Vi kom fram, parkerade och betalade parkeringsavgift vid kvart i tio. Pratade lite med Gunilla och gick sedan till Espresso House där jag lämnade Felicia kvar efter en latte. Då gick jag ensam tillbaka till bilskolan under mitt paraply och mötte Gunilla i dörren. Jag fick sitta på passagerarsätet bort till TSV där vi sedan bytte plats så att jag kunde ställa in sätet och speglarna. Gunilla lämnade mig för att leta reda på min inspektör och kom tillbaka med en kvinna på vid sin sida. Redan då släppte min nervositet en aning, dock var jag nog såpass nervös att jag inte kommer ihåg hennes namn.
Hon var väldigt trevlig och förklarade lugnt och sansat för mig hur det skulle gå till. Att jag inte skulle bli stressad om jag gjorde något jag själv tyckte var väldigt fel och att andas. Jag försökte tänka på det genom hela körningen, som tack och lov bara var en halvtimme. Hon förklarade hela tiden vart jag skulle ta vägen och rättade mig när jag låg i fel fil. Dessutom hjälpte hon mig genom parkering och backa runt gathörn - mina största rädslor.
Tiden gick fort och snart var vi tillbaka på TSVs parkering. Jag började svettas något otroligt medan hon satt och pratade om att jag ska titta mer noga på vänster cykel- och gångbana och även till höger när jag ska ut ut en rondell. Då tänkte jag att det var kört. "Men det är godkänt", sa hon sedan och jag höll på att skrika rakt ut. Vi fick sedan gå upp till en kvinna i receptionen för att fixa någonting, som jag inte fattade vad det var. Jag bara hängde med och tog emot mitt tillfälliga körkort i form av ett papper. En handskakning och sedan fick jag återigen sätta mig i passagerarsätet bredivd Gunilla för att åka tillbaka till bilskolan. Vid första rödljuset ringde jag mamma och började gråta när jag berättade att jag hade lyckats. Jag ringde Moa som blev minst lika glad och kramade sedan en nervös Felicia när vi kom tillbaka till bilskolan igen. Hon satt och var riktigt pirrig, sa hon iallafall, och skrek glatt när jag kramade henne.
Jag fick sedan sitta och vänta i tio minuter innan min körlärare kom och berätta för honom att jag hade lyckats. Fick en lite pinsam kram men det spelade ingen roll. Jag hade lyckats lugna ner mig en aning men log ständigt. Jag lämnade bilskolan för sista gången och gick med bilnycklarna i handen mot parkeringen där vi lämnat bilen. Betalade parkeringsavgiften på 19 små kronor. Satte mig bakom ratten med Felicia bredvid och körde mot Sollebrunn. En tutning i en rondell var det enda jag råkade ut för på vägen och det gick till och med ganska fort hem. Åkte till jobbet för att hämta en nyckel till Felicia och fick två grattiskramar till av cheferna. Körde hem Felicia och satt sedan ensam i bilen för första gången. Det var ingen lång bit men jag blev lite nervös när jag såg att det stod bilar på andra sidan vägen vid vår infart. Men det gick bra.
Min mage ropade efter hunger men jag tog mig tid att ringa till farmor och Annica för att berätta. Sedan satte jag mig i soffan och försökte lugna ner mig med spaghetti och köttbullar. Fick hela tiden sms från alla håll och kanter och ett inpratat meddelande från mormor då jag hade missat hennes samtal medan jag pratade med farmor. Simon ringde och även pappa. Jag tog en dusch för att lugna ner mig och satte mig i bilen igen vid tio över tre. Körde mot stan och kände mig väldigt fri. Dunkade musik på hög volym och svängde in till Enehagen ganska tidigt. Fick komma in och vänta hos Pyttan en stund medan hon borstade tänderna. Sedan åkte vi mot stationen och parkerade bilen mellan två andra. Jag gjorde en tabbe som Pyttan tack och lov rättade, glömde nyckeln i bilen och var på väg att gå därifrån. Det hade ju inte varit någon höjdare, men nu gör jag nog inte om det igen.
Vi stod på perrongen och väntade på Ellen en stund men gick sedan på tåget istället och såg en varm Ellen komma gående tre minuter innan tåget skulle gå. I Västra Bodarna hoppade Moa på och jag fick ännu en bamsekram. Vi åkte till Göteborg och tog spårvagnen till Haga där vi placerade oss vid ett bord på Husaren. Jag och Ellen delade på en Hagabulle och en panini - som dock inte smakade något vidare. Sedan åkte vi mot Liseberg där vi kom in utan att behöva köa och ställde oss i publiken för att invänta herr Linnros. Trängseln blev såklart värre innan konserten började men det gjorde ingenting. Det gjorde inget att vi inte såg något heller för vi hade kul ändå. Vi himlade lite med ögonen åt ett nyförälskat par som stod precis framför oss och hela tiden pussade på varandra. Skrattade åt killar som trängde sig in under vårat paraply och gungade i takt med underbar musik.
När jag sedan skulle köra hem i mörkret låg jag i 70 på 90-väg, höll ett stadigt grepp om ratten och kisade lite åt de två bilarna jag mötte. Jag är glad att jag inte mötte fler bilar och allt gick bra.
Det var en perfekt dag. Jag saknade bara Frida och Eric, hade de bara varit en del av dagen hade den inte kunnat bli bättre. Alla mina underbara fina människor i mitt liv och så himla mycket glädje hela tiden. Det går liksom inte att beskriva. Jag har fortfarande inte fattat att det hände. Att jag lyckades efter så många månaders åmande. Jag är färdig. Done. Helt sjukt.
måndag 15 augusti 2011
Otroligt
All nervositet är borta. All oro. Allt plugg är förlutet. Nu är det färdigt.
IDAG HAR JAG TAGIT KÖRKORT!
IDAG HAR JAG TAGIT KÖRKORT!
söndag 14 augusti 2011
Nervös
Idag ska jag och mamma spendera dagen i Borås. Jag vet inte om det kommer lugna mina nerver eller bara göra det hela ännu värre. Det är söndag och kanske inte så mycket trafik, hoppas jag. Vi kommer även åka ut till Viskafors och hälsa på moster. De är ganska misstänksamma eftersom vi åker till Borås bara sådär, men det är kanske inte så konstigt. Det är de flesta. Jag försöker att inte tänka hur jag kommer reagera om jag lyckas, men inte heller hur det blir om jag misslyckas. Jag försöker helt enkelt att inte tänka på det alls. Det går inget vidare. Iallafall inte när jag inte har något annat att tänka på. Konstigt nog känns det inte lika jobbigt som jag trodde att det skulle göra. Dock var det likadant förra veckan och då kom det precis innan. Kanske kommer jag fatta vad det är jag håller på med när jag sätter mig i bilen med en främmande människa bredvid mig. Proseduren innan själva sätta-sig-i-bilen-och-köra skrämmer mig mest. Säkerhetskontroll. Jag kommer inte ihåg var lamporna sitter. Hur kollar man parkeringsbromsen? Hur kollar man styrningen? Det gör mig galen. Tänk om jag skulle kugga på första grejen. Vad förbannad jag skulle bli. Jag är ganska glad att jag kommer ha Felicia med mig. Hon har erbjuidit sig att köra dit mig och det känns väldigt bra att inte behöva gå upp kvart i sju på morgonen för att vara där kvart över tio, som jag hade behövt göra annars. När jag sitter och skriver det här känner jag att magen börjar bli orolig. Jag kanske borde sluta. Läsa i boken. Kolla oljan på mammas bil. Ja. Nu. Genast.
fredag 12 augusti 2011
Exhausted
Efter tre dagar jobb på raken är man rätt slö. Över 20 timmar jobb på tre dagar. Det har inte heller funnits något att längta efter när dagarna är slut. Första dagen skulle jag iväg till Gräfsnäs för att säga hejdå till Savanna som jag nu inte kommer träffa förrän nästa sommar. Jag fattar det inte än, men det kommer kanske. Igår fanns det absolut ingen energi i mig och tanken på att efter tretton timmar jobb bara kunna gå hem och lägga sig för att börja jobba halv nio även idag gjorde allting mycket värre. Inatt sov jag hemskt dåligt och drömde att jag jobbade, vilket gjorde att jag vaknade hela tiden.
Idag har jag varit på bristningsgränsen hela dagen men fick tack och lov sluta en timme tidigare. Nu har jag duschat, rakat benen och ligger i soffan och vilar fötterna. Om ungefär en halvtimme ska jag gå ner mot busstationen för att möta min älskling. Han ska sova här inatt. Som jag har saknat honom.
Idag har jag varit på bristningsgränsen hela dagen men fick tack och lov sluta en timme tidigare. Nu har jag duschat, rakat benen och ligger i soffan och vilar fötterna. Om ungefär en halvtimme ska jag gå ner mot busstationen för att möta min älskling. Han ska sova här inatt. Som jag har saknat honom.
onsdag 10 augusti 2011
Wednesday
12 dagar kvar på sommarlovet. 5 jobbdagar. Denna dag jobbar jag mitt kortaste pass på hela sommaren, elva till sex. Ska bli så himla skönt, faktiskt. Jag behöver få tankarna på något annat än att köra bil för att få upp mitt självförtroende igen. Efter halv tre i måndags svävade jag på moln, efter att ha klarat teoriprovet - utan någon vidare marginal men ändå, jag klarade det! Det var en sådan lättnad att jag kom på mig själv med att hoppa fram och le onödigt mycket för mig själv. Dessutom belönade jag mig själv med att par nya skor jag hittade på Din Sko innan jag gjorde provet.
Efter igår känns allting lika hopplöst igen. Som att jag inte kommer klara det, som att jag aldrig kommer klara det. Igår kväll kunde jag inte tänka på annat än min körlärares ord och sov därför oroligt. Det kan även ha berott på det enorma åskovädret som lät som att världen skulle gå under. Jag vaknade vid tretiden av en jäkla smäll och satte mig upp i sängen. Visste inte om jag skulle gå upp och dra ut all elektronik överallt. Jag struntade i det men somnade inte om förrän en halvtimme senare.
Efter jobbet idag ska jag säga hejdå till min kusin som åker tillbaka till USA på torsdag. Det känns inte rätt att hon ska åka hem redan, har jag haft alldeles för lite tid att umgås med henne den här sommaren.
Efter igår känns allting lika hopplöst igen. Som att jag inte kommer klara det, som att jag aldrig kommer klara det. Igår kväll kunde jag inte tänka på annat än min körlärares ord och sov därför oroligt. Det kan även ha berott på det enorma åskovädret som lät som att världen skulle gå under. Jag vaknade vid tretiden av en jäkla smäll och satte mig upp i sängen. Visste inte om jag skulle gå upp och dra ut all elektronik överallt. Jag struntade i det men somnade inte om förrän en halvtimme senare.
Efter jobbet idag ska jag säga hejdå till min kusin som åker tillbaka till USA på torsdag. Det känns inte rätt att hon ska åka hem redan, har jag haft alldeles för lite tid att umgås med henne den här sommaren.
söndag 7 augusti 2011
8.44
Just nu är jag trött på allt. Precis allt. Nästan.
Jag är trött på att ha ett jobb där arbetsdagarna är alldeles för långa, som knappt ger mig något annat bra än extra pengar - vilket inte är något att tacka nej till, jag vet. De tidiga morgnarna och sena kvällarna tröttar ut mig, dessutom luktar man skit när man går därifrån och har ont i benen efter stressiga dagar, och finns det inget att göra finns det alltid något onyttigt att äta. Det förstör min chans att umgås med mina kompisar för att jag just kommer hem vid halv tio på kvällarna.
Jag är trött på att ta körkort. Nu är det tack och lov inte långt kvar - förhoppningsvis. Att hela tiden ha det i bakhuvudet och veta att det enda man borde göra är att plugga teori och köra bil gör vardagen något tuffare. Det är inte meningen att körkort ska vara något man inte orkar med. Kanske valde jag fel sätt att ta mig dit, kanske hamnade jag på fel tankebana under mina första sommarlovsveckor och inte kunnat bryta den. Snart är det slut, snart behöver jag inte så mycket som titta på dom där böckerna längre. Hoppas jag.
Jag är trött på det här samhället. På att se samma ansikten varje dag, för det är alltid samma personer som dyker upp på jobbet. Jag är trött på hur öde det är här, att det inte finns något sätt att ta sig in till civilisationen på helgerna. Allra mest hatar jag att jag inte har någonting kvar här, jag har allt och alla jag behöver i stan - förutom Felicia. Och ändå bor vi fortfarande kvar här. Jag vet att det inte bara gäller mig i den här familjen, de flesta av oss har ingenting här. Vad gör det om vi hamnar tre mil bort, en tjugo minuters bilresa? Jag vill inte bo här längre.
Jag är trött på att ha ett jobb där arbetsdagarna är alldeles för långa, som knappt ger mig något annat bra än extra pengar - vilket inte är något att tacka nej till, jag vet. De tidiga morgnarna och sena kvällarna tröttar ut mig, dessutom luktar man skit när man går därifrån och har ont i benen efter stressiga dagar, och finns det inget att göra finns det alltid något onyttigt att äta. Det förstör min chans att umgås med mina kompisar för att jag just kommer hem vid halv tio på kvällarna.
Jag är trött på att ta körkort. Nu är det tack och lov inte långt kvar - förhoppningsvis. Att hela tiden ha det i bakhuvudet och veta att det enda man borde göra är att plugga teori och köra bil gör vardagen något tuffare. Det är inte meningen att körkort ska vara något man inte orkar med. Kanske valde jag fel sätt att ta mig dit, kanske hamnade jag på fel tankebana under mina första sommarlovsveckor och inte kunnat bryta den. Snart är det slut, snart behöver jag inte så mycket som titta på dom där böckerna längre. Hoppas jag.
Jag är trött på det här samhället. På att se samma ansikten varje dag, för det är alltid samma personer som dyker upp på jobbet. Jag är trött på hur öde det är här, att det inte finns något sätt att ta sig in till civilisationen på helgerna. Allra mest hatar jag att jag inte har någonting kvar här, jag har allt och alla jag behöver i stan - förutom Felicia. Och ändå bor vi fortfarande kvar här. Jag vet att det inte bara gäller mig i den här familjen, de flesta av oss har ingenting här. Vad gör det om vi hamnar tre mil bort, en tjugo minuters bilresa? Jag vill inte bo här längre.
fredag 5 augusti 2011
Friday, friday.. gotta get down on.. friday
De senaste dagarna har jag haft fullt upp, nästan iallafall. Med flera timmar jobb varje dag och med att umgås med de bästa jag vet. Igår jobbade jag mellan elva och sju, gick sedan hem och duschade innan Eric dök upp strax efter åtta. Vi slappade framför tvn och åt pannkakor med grädde och socker sedan dagen innan. "Härmed förklarar jag er Chuck och Larry" gick på tv och vi tittade klar på nästan hela innan han hämtades strax innan elva. Då gick jag och lade mig och somnade nästan direkt.
Imorses vaknade jag fem över åtta av att blåsan höll på att sprängas och dessutom regnade det ute så jag kände att det var lika bra att gå upp, stänga fönstret och gå på toa. Tog sedan med mig datorn och iphånen ner till tvn och satt där i några timmar. Vid tio försökte jag ringa och väcka Savanna men det tutade upptaget i alla möjliga telefoner. Tjugo över kom jag till slut fram och bad Annica väcka henne. Tio i tolv skulle vi åka bussen mot Alingsås och vidare till Göteborg.
Jag pluggade lite teori och tog sedan följe med bror min till bussen som även han skulle till Göteborg. Vi kom fram till Göteborg en stund efter ett, gick mot Nordstan men hittade faktiskt ingenting. Jag trodde att jag skulle vilja ha allt jag såg överallt men ingenting tog upp min uppmärksamhet tillräckligt mycket. Det enda mina tankar handlade om var de gröna conversen jag bestämt mig för att lägga pengar på efter att inte ha hittat dem i London.
Efter lunch på Lydia's återvände vi till Cubus där Savanna hittat ett par byxor tidigare och gick till alla Scorett affärer vi kunde hitta - vilket bara var två - och fick i den sista besked om att min skor skulle finnas i Alingsås i min storlek. Så jag frågade Savanna om hon var okej med att gå dit innan vi åkte hem - japp! Kvart i fyra tog vi tåget tillbaka till Alingsås och gick till Scorett på övervåningen i Storkenhuset där de fanns. Åh, jag provade dem och blev om möjligt ännu mer kär i dem än jag var innan. Så jag sa glatt till expiditen att jag skulle ha dem, när hon frågade hur de var på mig. Kramade påsen med den hårda kartonen på väg ner för rulltrappan. Nu är jag nöjd!
Imorses vaknade jag fem över åtta av att blåsan höll på att sprängas och dessutom regnade det ute så jag kände att det var lika bra att gå upp, stänga fönstret och gå på toa. Tog sedan med mig datorn och iphånen ner till tvn och satt där i några timmar. Vid tio försökte jag ringa och väcka Savanna men det tutade upptaget i alla möjliga telefoner. Tjugo över kom jag till slut fram och bad Annica väcka henne. Tio i tolv skulle vi åka bussen mot Alingsås och vidare till Göteborg.
Jag pluggade lite teori och tog sedan följe med bror min till bussen som även han skulle till Göteborg. Vi kom fram till Göteborg en stund efter ett, gick mot Nordstan men hittade faktiskt ingenting. Jag trodde att jag skulle vilja ha allt jag såg överallt men ingenting tog upp min uppmärksamhet tillräckligt mycket. Det enda mina tankar handlade om var de gröna conversen jag bestämt mig för att lägga pengar på efter att inte ha hittat dem i London.
Efter lunch på Lydia's återvände vi till Cubus där Savanna hittat ett par byxor tidigare och gick till alla Scorett affärer vi kunde hitta - vilket bara var två - och fick i den sista besked om att min skor skulle finnas i Alingsås i min storlek. Så jag frågade Savanna om hon var okej med att gå dit innan vi åkte hem - japp! Kvart i fyra tog vi tåget tillbaka till Alingsås och gick till Scorett på övervåningen i Storkenhuset där de fanns. Åh, jag provade dem och blev om möjligt ännu mer kär i dem än jag var innan. Så jag sa glatt till expiditen att jag skulle ha dem, när hon frågade hur de var på mig. Kramade påsen med den hårda kartonen på väg ner för rulltrappan. Nu är jag nöjd!
De är något ljusare egentligen, blixten gör att de se mörkare ut.
Men jag älskar dom.
onsdag 3 augusti 2011
Dödstrött
Jag är dödstrött. Har jobbat två dagar i rad, ena dagen till 12 till 21, nästa 9 till 21. Alltså har jag inte kommit hem förrän halv tio båda kvällarna så när jag imorses skulle gå upp kvart i sju var det inte utan at det tog emot. Att sedan åka buss till Alingsås, vänta i fyrtio minuter och sedan en timmes bussresa till mot Borås gjorde inte saken bättre. Med nervositet i magen var det inte utan att jag kände mig lite småsjuk. Dock lyckades Moa prata bort min nervositet fram till fem minuter innan vi skulle åka iväg i bilarna. Det gick bra, tack och lov. Inte så farligt som jag trodde och dessutom var Elin, som jag delade bil med, väldigt trevlig och pratglad.
Vi tog sedan bussen vid ett till Alingsås och jag åkte vidare till Gräfsnäs där jag gick hem till farmor för att hitta en Savanna i soffan. Henne hade jag väckt när jag ringde klockan ett. Jag åt lite tekakor och drack mjölk sedan åkte vi till Sollebrunn, hyrde film och köpte godis. Filmvalet blev Love and other drugs. Himla bra film faktiskt, inte alls som jag trodde.
Imorgon väntar jobb igen, inte så långt pass utan 11 till 19 och efter det kommer min pojk hit och umgås med mig några timmar. Fint. En ledig fredag väntar sedan och då åker jag och Savanna till Göteborg.
Vi tog sedan bussen vid ett till Alingsås och jag åkte vidare till Gräfsnäs där jag gick hem till farmor för att hitta en Savanna i soffan. Henne hade jag väckt när jag ringde klockan ett. Jag åt lite tekakor och drack mjölk sedan åkte vi till Sollebrunn, hyrde film och köpte godis. Filmvalet blev Love and other drugs. Himla bra film faktiskt, inte alls som jag trodde.
Imorgon väntar jobb igen, inte så långt pass utan 11 till 19 och efter det kommer min pojk hit och umgås med mig några timmar. Fint. En ledig fredag väntar sedan och då åker jag och Savanna till Göteborg.
måndag 1 augusti 2011
Monday
Tre veckor kvar. Om exakt tre veckor idag ska vi tillbaka till skolan. Sista sommarlovet någonsin, är snart slut. Kan inte fatta det. Tio veckors ledighet - okej, kanske inte riktigt - som bara sprungit iväg. Det känns som att alla dagar har varit fullproppade, att jag inte haft någon tid för mig själv. Men det har jag ju faktiskt, jag låg hemma nästan en hel vecka och tittade på tv hela dagarna. Inte så kul kanske, men avslappnande.
De här tre veckorna som är kvar har jag elva jobbdagar och några hemska dagar med bilkörning. Jag vill inte tänka på det. På onsdag ska jag tillbaka till Borås, något jag nästan hunnit förtränga under de här veckor jag varit hemma. Jag vill inte alls. Dessutom måste jag plugga en jävla massa teori då proven närmar sig snabbare än jag trodde de skulle göra. Jag önskar nu att jag inte gett mig in på att köra i Borås, allting med den staden skrämmer mig och jag kommer förevigt förknippa den med att ta körkort och ångestattacker.
Det här var ingen bra idé. Att tänka över dne här veckan var ingen bra idé alls. Nu har jag ont i magen. Lika bra att sluta. Idag ska jag jobba tolv till nio, imorgon nio till nio. Lika bra det, så behöver jag inte tänka på skiten.
De här tre veckorna som är kvar har jag elva jobbdagar och några hemska dagar med bilkörning. Jag vill inte tänka på det. På onsdag ska jag tillbaka till Borås, något jag nästan hunnit förtränga under de här veckor jag varit hemma. Jag vill inte alls. Dessutom måste jag plugga en jävla massa teori då proven närmar sig snabbare än jag trodde de skulle göra. Jag önskar nu att jag inte gett mig in på att köra i Borås, allting med den staden skrämmer mig och jag kommer förevigt förknippa den med att ta körkort och ångestattacker.
Det här var ingen bra idé. Att tänka över dne här veckan var ingen bra idé alls. Nu har jag ont i magen. Lika bra att sluta. Idag ska jag jobba tolv till nio, imorgon nio till nio. Lika bra det, så behöver jag inte tänka på skiten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)