You will never be my fool

Idag är min sista semesterdag på detta sommarlovet. Min sista semesterdag någonsin. Det låter värre än vad det är, jag har några få lediga dagar kvar innan vi börjar skolan igen men inte många. Dessutom går juli över i augusti imorgon och då närmar sig skolstarten alldeles för snabbt. Tre veckor sedan börjar det igen. Kanske är det lika bra att börja, desto snabbare kommer vi nå slutet. Tredje året, tredje och sista året på gymnasiet. Sedan är vi fria. Arbetslösa.

Jag är glad att sista dagen på semestern ska spenderas på bästa möjliga sätt; med min favoritkille of all times. Det finns inget sätt jag hellre hade spenderat den här dagen.

Dessutom har jag namnsdag idag, får se hur många som säger grattis.

Än så länge är min lilla Maria den enda.

London, dag 4

Sista morgonen unnade vi oss att strunta i hotellfrukosten och istället äta frukost på Costa som låg en bit bort. Där köpte vi cappuccino - de har inget vanligt svart kaffe någonstans - och macka. Under tiden vi satt där sprack himlen upp och blev blå för första gången.

Vi gick tillbaka till hotellet för att packa ner alla våra saker och checka ut innan vi gick över stora vägen till Finsbury park med ett paket kakor och varsin flaska vatten. Där skulle vi spendera de sista timmarna innan det var dags att åka hem till Sverige igen. Vädret var helt på vår sida och vi kunde utan problem sitta i shorts och linne utan att frysa. Snarare tvärtom var det väldigt varmt. Det var barnfamiljer och joggare överallt och där satt vi, precis som alla andra, och njöt av den fina dagen.

När klockan hade blivit halv ett gick vi och kollade i de mataffärer som fanns tillgängliga i området för att köpa någonting att äta till lunch. Det slutade med att vi hamnade på Subway där vi köpte macka och sallad. Vi gick tillbaka till Finsbury park och satte oss i skuggan för att äta vår lunch. Duvor flög över våra huvud och en liten tjej som precis lärt sig cykla fick applåder och glädjerop av sina föräldrar när hon lyckades ta sig fram på cykeln själv.

Några killar i tioårsåldern gick förbi och ropade "hello girls" till oss, vi vinkade och skrattade lite åt det efteråt.

Klockan närmade sig två och vi lämnade parken igen, denna gången för sista gången. Vi gick till hotellet för att hämta våra väskor och se till så att utcheckningen var okej innan vi tog våra nu något tyngre väskor mot tunnelbanestationen. Två timmars resa väntade igen. Vi tajmade inte så bra att det var bara att gå raka vägen på tåget som stod och på stationen när vi kom ner. Denna gången ställde vi våra väskor vid sidan och satt på våra platser hela vägen. Folkmängden minskade rejält när vi åkt igenom centrum och till slut var det bara vi och ett par till kvar i våran vagn.

Vi dansade lite till musik i mina hörlurar och trängde oss sedan igenom mängden av människor som stod på tunnelbanestationen där vi skulle gå av. Upp för rulltrappot och vidare mot incheckning. Allt gick bra och det var bara att lämna in väskorna och gå vidare upp mot taxfree-avdelningen. Moa köpte finfin choklad i en blåmönstrad förpackningen innan vi köpte oss lite mat på Eat och satt oss bland hundratals andra. Vi var tidiga på Heathrow men satt där och gissade oss fram till människors bakgrund och ursprung. Ett hemskt trevligt tidsfördriv faktiskt.

Innan vi visste ordet av det var klockan tio över sex och det var dags att ta sig ut till gaten. Där var det dags att börja vänja sig vid svensktalande människor igen och att man inte längre kunde säga saker rakt ut utan att någon skulle förstå - något vi hunnit vänja oss vid. Vi satte oss på planet, bredvid en man som berättade att han och hans sällskap hade missat ett plan på morgonen och att en av dem inte hade fått någon plats på planet. Jag undrar hur det gick för dem sedan..

Vi tittade ut genom fönstret på flygplanet när vi lyfte och ooh-ade åt hur molnen såg ut uppifrån. De formade en helt annan värld där under oss och jag blev nog lite påverkad av det. Kände mig lite bortdomnad i takt med musiken och kände mig djup.

Vi landade på Landvetter vid kvart i tio svensk tid och fick vänta en stund på att väskorna skulle börja komma. Pappa stod och väntade utanför när vi kom och innan vi hade kommit fram till Sollebrunn var klockan nästan halv tolv.

Det var den resan, kanske den mäktigaste och mest krävande jag någonsin varit på. Så himla mycket att smälta och förstå ninan man fattar att man faktiskt har varit där. När jag sitter här nu, hemma i mitt rum och ser alla välbekanta ansikten i samhället igen känns det att jag har varit borta. Vanor som man ställde in sig på i London hänger med lite. När jag var i stan igår ställde jag mig automatiskt till höger i rulltrappan och kom på mig själv med att tacka folk lite onödigt snällt. Jag tror till och med att jag hörde en brittisk familj inne på toaletterna.

Tack Moa. Tack.

London, dag 3

Vi vaknade tidigt på onsdagsmorgonen, åt frukost och åkte tunnelbanan mot Westminster. Det var första gången vi behövde bry oss om att byta linje men det gick bra, allting är skyltat överallt. Vi kom fram till en enorm tunnelbanestation där man fick åka i flera rulltrappor för att komma ut. När vi väl kom ut till gatorna hade vi Big Ben precis ovanför oss.

Vi stod och betraktade byggnaden tillsammans med massa andra turister en stund innan vi följde strömmen mot Westminster Abbey.  Det var turister överallt och vi passerade ett område med flaggor som var omringade av tält. Det visade sig att där i bodde hungerstrejkare, någon anledning förstod jag aldrig.

Kön in till Westminster Abbey var enorm och dessutom kostade det hela 16 pund att gå in, så vi struntade i det. Gick istället omkring framför och kollade på den enorma kyrkan. Vi skämtade om att nu hade vi sett allt, nu kan vi åka hem. Men istället åkte vi tillbaka mot Piccadilly Circus, satte oss på Starbucks och tog upp kartan för att hitta vägen till Fortnum and Mason.

Fortnum and mason var helt otroligt! Jag använder mig av Pyttans beskrivning; som ICA Maxi fast för rika. Det var lite åt det hållet, faktiskt. De hade ALLT. Choklad, te och delikatesser i alla former, porslin, barnkläder, hattar, smycken och underkläder och dessutom en hel våning med matvaror. Köttavdelningen var helt otrolig, med stora köttstycken bakom glas och allt man kan tänka sig i köttväg. Dessutom hade de världens finaste grönsaksavdelning, där allting såg ut att vara på låtsas. Tänk om man handlade sina matvaror på ett sånt ställe..

Efter en enkel lunch satte vi fart mot Oxford street för att göra ett sista shoppingkick. Trodde vi iallafall. Det blev inte så mycket med det. Jag fick med mig en tshirt från Urban Outfitters och ett par converse till en kompis i Sverige. Jag letade febrilt efter ett par till mig själv men hittade inte färgen jag suktat efter alldeles för länge för att byta ut mot någon annan.

Efter att ha gått hela gatan orkade vi inte mer utan åkte hem till hotellet för att vila lite och ta en dusch. Vi bestämde oss för att åka tillbaka till Covent garden och gå till samma pastarestaurang som vi var på första kvällen.

Vi drack roévin vid ett snett bord på gatan och åt lasagne resp pizza margaritha. Under tiden hann vi även bli väldigt skrattiga, höra gamla gubbar prata sex med sina döttrar och bestämma oss för att äta snug till efterrät. Och som Moa säger, det går att missförstå vad snug är för något om man inte vet. Så; det är frusen youghurt som man kan få lite vad man vill till. Jag valde att äta min med blåbär och jordgubbar medan Moa lyxade till det med brownies. Dessa åt vi på ett trappsteg.

London, dag 2

Tisdag morgon vaknade vi lagom tidigt och gick till serveringen för att prova på hotellets frukost. Den hade större utbud än vad vi trodde men inte tillräckligt för min del, så jag åt två rostade mackor och nöjde mig med det. Planerna för dagen var som sagt Notting Hill så vi gjorde oss iordning för att åka dit.

Vi strosade neråt på en gata jag inte minns namnet på och kollade på fina hus. Hamnade på ett café där vi åt cheesecake och kollade på våran enorma karta hur vi skulle gå för att hitta till Portobello road.

Vi fick gå hela vägen upp till tunnelbanestationen igen, förbi den och sedan ännu en bit innan vi hittade gatan. Vi hoppade in i första butik som lockade oss och provade klänningar i prickigt och blommigt. Jag fick med mig en blommig därifrån och vi gick vidare, bara en liten bit innan vi gick in i ännu en butik. Där köpte jag mig ett par skor i mörkbrunt fejkmocka och Moa en klänning hon passade alldeles utmärkt i.

Husen blev alltmer färglada ju längre ner vi kom och vi stannade för att fota nästan varenda byggnad vi passerade. Tänk att bo i ett rosa hus, med ett blått på ena sidan och ett grönt på andra. Fantastiskt. På vägen stannade vi för att titta på halsband som en man sålde och bestämde oss ganska fort för varsitt.

Vi kollade på nästan alla smågrejer som fanns att se, gick in i affärer som sträckte sig så långt att man kom ut på en annan gata och fascinerades av alla gamla saker som folk måste samlat på sig för att öppna sådanna affärer. Det var dock väldigt dyrt och det enda som fick följa med mig var en tygpåse och en mycket fin korthållare (som mitt fritidskort nu sitter så fint i). Vi gick hela vägen ner och hamnade sedan på en fantastisk pub där vi satte oss för att äta mat.

Det var lite stressigt så det tog ett tag innan vi fick vår mat men vi drack våra öl och cider under tiden och tittade på alla fina skor som passerade oss på vägen utanför under tiden. Dessutom var kvinnan bakom disken himla trevlig och frågade oss regelbundet så att allt var bra.

En ceasarsallad med kyckling och bacon för mig och fish and chips för Moa så var vi mätta och glada igen. Kanske lite för mätta till och med. Men vi hade ändå bestämt att vi skulle köpa med oss bär eller frukt och åka till Hyde park för att vila lite. Vädret var inte det bästa men vi gjorde iallafall så en stund innan det blev för kallt.

Blåbären var stora och likaså björnbären, men de smakade inte så mycket. Vi gillade det ändå.

Vi åkte hem och slöade på rummet i flera timmar innan vi bestämde oss för att gå till Subway och köpa oss något att äta. Det blev varsin macka med ost och kyckling som vi åt på rummet denna kväll.