Since the day I met you, I've been nothing but numb

Du är så nära, inte ens en millimeter bort. Jag kan höra ditt hjärta och dina andetag tydligare än något annat. Det spelar ingen roll om jag rycker till lite, somnar några sekunder eller fastnar med blicken någonstans, du är kvar där du var innan de sekundrarna började ticka. Jag kan sträcka ut ett finger och röra vid ditt ansikte, jag kan kittla dina armar med fingertopparna och jag kan trycka in ansiktet i din tröja. Jag kan återkalla minnen från då genom att säga några små ord eller bara krama din hand lite hårdare.

Ändå är det hela tiden ett tomrum emellan oss, någonting som är i vägen och något som hindrar oss från att komma nära. Funderingar, tvek och ångest. Någonting saknas, eller någonting är för mycket. Jag har bara frågor, du har inga svar. Det finns inga svar, det enda som finns är väntan. En väntan vi inte satt något slut på, en väntan som kan fortsätta tills jag inte orkar mer.

Thank god it's sunny!

Solen är tillbaka och termometern visar 24 grader! Åh, underbara sommarvärme! Därför ska jag utnyttja det här så bra som möjligt, har knappt vaknat än men har redan bikini på mig och ska starta musiken på högsta volym inom kort. Det finns en risk att jag ska behöva åka in till stan för att filma klart våran novellfilm idag, men det lockar inte. Tja, hej så länge.

Beauty

Det spelade ingen roll att det regnade, alla par som passerade oss för att gå in på studentbal igår var så fantastiskt fina. Jag tyckte synd om dem som drabbades av regnet men de var lika fina för det - även om deras långa klänningar släpades i marken och blev alldeles blöta. Men håret, sminket och allting var bara helt underbart fint.

Det går inte att låta bli att sitta där och bli jäkligt nervös över att om bara ett år är det vi som går där, med långa klänningar, håruppsättningar, höga skor och förhoppningsvis en manlig kavaljer bredvid. Jag kommer antagligen vara så nervös så jag ramlar ut ur bilen.

Jag har i princip redan tänkt ut hur min klänning ska se ut. Den ska vara grön, det har jag nog bestämt för typ sådär två år sedan. Nu har jag även sökt upp en bild på google som skulle kunna stå för modellen, eller åtminstone något liknande. Och jag har bestämt att jag ska vara mörkhårig, för att det passar bäst. Jag sitter inte och drömmer mig bort just nu, inte alls..

Hello sunshine

Jag vet inte hur bra det här syns men enligt yr.no ska temperaturerna i Alingsåstrakten höjas till upp emot trettio grader i slutet av nästa vecka! Det passar mig alldeles utmärkt, minst sagt. Lagom till Stockholm med, och ja jag har kollat att temperaturhöjningen även gäller där. Iiiih! Äntligen kommer sommaren tillbaka, lagom till sommarlovet.

När jag kom hem från jobbet strax före halv tio igår kväll hade mamma letat upp sina gamla Londonbilder från när hon var där som tjugoåring som opär. Det var lite som att titta på någon gammal film från åttiotalet med alla stora, krulliga frisyrer och kläder. Jag skulle inte nödvändigtvid säga fula kläder, modet från back then kommer ju tillbaka, men förhoppningsvis i en något bättre form. Mamma ska även hon iväg till Stockholm nästa helg, för att träffa några av sina vänner från de åren. Tänk när man gör sånt om trettio år.

Jag har lite cravings efter en onepiece. Det finns en i ljusgult på Gina Tricot som bara ropar på dig, förbannat att de ska vara så dyra. Dessutom vill jag ha onödigt mycket från Urban Outfitters, passande nog ska jag till en sådan butik för första gången på fredag - i Stockholm. Det där med pengar alltså, jag hade helst bara haft ett överflöd av det.

Om två veckor bär det av mot Borås för att bosätta sig i mormors lägenhet. Det är lite spännande och väldigt nervöst. Jag är lite osäker när det gäller min körskolelärare, han skrämmer mig lite. Förhoppningsvis blir det bättre, för det är ju inte speciellt trevligt att behöva dras med det två timmar om dagen i två veckor. Jag är lite rädd att mina nerver ska förstöra min hjärna. De två veckorna kommer verkligen vara krävande. Tur att jag inte ska direkt på att börja jobba efteråt.

Idag är det studentbal i stan. Jag hoppas både för min egen skull och allra mest för studenternas att det inte börjar regna. Fy vad tråkigt! Det är inte roligt att sitta och titta på alla fina människor när det regnar, men hur roligt är det att gå där när man har gjort sig finare än man någonsin kommer vara igen och så kommer regnet och förstör? Förhoppningsvis håller det sig borta åtminsone medan de väntar på att få komma in på hotellet.

Nu är jag sugen på frukost.

What are words

Internet har återgått till sitt fungerande tillstånd och allting känns lite lättare.

Veckan som gått har inte känts som någon riktig skolvecka. Ledig måndag, ganska sysslolös tisdag, värdelös onsdag, ledig torsdag och halv fredag. Kommande vecka kommer vara ännu mindre skolvecka, rättare sagt inte alls. Onsdag, torsdag och fredag är ledigt för hela skolan då det är student och kristi himmelfärd - som vi förövrigt ska spendera i Stockholm! Sedan ännu en ledig måndag som ska spenderas på picknickfestivalen. Lite jobb emellan där och ni har min helg. Känns helt okej faktiskt.

Igår kväll var vi hos Pyttan och åt pasta med skinka och champinjoner och vit chokladmousse med hallon. Mumsigt! Vi såg även 500 days of summer, mycket fin film. Vid halv tolv kom pappa och hämtade mig och jag slocknade ganska fort. Vaknade dock vid kvart över sex av att min dörr öppnade sig på grund av stormen som trängde sig in genom mitt öppna fönster, trodde att jag skulle till skolan och tänkte högt "vänta, vad är det för dag? Det är lördag", sedan slocknade jag igen.

Blåsten under natten har gett mig både nack- och huvudvärk. Dock är jag ganska glad över att vädret ser ut att bli ganska illa idag när jag ska spendera hela dagen på jobbet. Jag börjar inte förrän klockan ett så innan dess tänkte jag se om jag kan hitta Liza Marklunds Gömda nere i källaren. Under de dagarna vi inte hade något internet i huset läste jag ut en av hennes böcker på tolv timmar. Är ganska stolt faktiskt, haha.

Okej. För att inte deppa ner mig helt.
6 dagar till Stockholm. 13 dagar till sommarlov. 36 dagar till födelsedag. 59 dagar till London.

Fredag

Vårat internet har slutat fungera. Hemma alltså. Och jag har inte varit i skolan tillräckligt mycket den här veckan för att kunna skriva något därifrån heller. Nu är jag här men känner egentligen inte för att skriva någonting. Varför gör jag det då, tro?

Jag är stolt över mig själv för att jag idag har varit och tränat innan skolan. Jag gick upp klockan sju, åkte tio i åtta bussen till stan och promenerade med min alldeles för tunga väska till gymmet där det var jag och gamlingarna - och så en svettig kille från min brors klass som alltid verkar ta i tills han är på väg att ramla av bandet. Jag tog det lugnt i duschen och njöt av att slippa stressa. Jag trodde att jag skulle bli klar senare än vad jag blev så nu sitter jag här. Ida sitter till höger och andas otroligt tungt, andas alla så? Annars är det nästan ingen från våran klass här, Isac och Rickard sitter bakom mig någonstans. Moa kommer snart, då ska vi äta.

Efter skolan ska jag spendera några få timmar med världens finaste människa. Sedan kanske jag även ska hem till Pyttan och spendera kvällen hos henne, om jag nu kan fjäska till mig att mamma kommer och hämtar mig.

I taxin, i trappen, i hissen, i hallen, jag faller

Det blåser storm ute så att håret formar sig liksom runt huvudet när man går ut, så att man inte ser ett skvatt. Det är nästan som att det vore oktober igen, fy bubblan. Askmolnet är tydligen på väg hitåt med så min kära far, som befinner sig i Skottland, kanske inte kommer hem när det var planerat. Jag ska erkänna att det där med vulkanutbrott hit och dit skrämmer mig lite. Tur att vi inte har sådanna här i närheten.

Idag har jag gjort klart slutarbetet i graf vilket känns helt otroligt bra! Nu är det inte många dagar kvar tills sommarlovet drar igång i rusande fart - bokstavligt talat. Om bara solen kunde komma tillbaka skulle allting vara ganska bra just nu.

Jag smaskar på icke-svenska jordgubbar och hör mamma steka kycklingburgare. Mat. Tack och lov. Imorgon har vi videoprov, det sista provet i tvåan. Dom dom dom dooooooooom..

Okej, jag ska sluta nu.

Månskensregn

18 dagar. 18 dagar till och ingenting kommer spela någon roll längre. Ingen skola, inga trånga lokaler, inga onödiga åsikter. Jag kan inte låta bli att längta. Jag längtar så jag går av på mitten, nästan. Jag längtar efter ensamma sommarkvällar med dig. Jag längtar efter glass i solen och svettiga promenader. Jag längtar efter tvtittande i ett varmt sovrum och varma nätter i en alldeles för liten säng. Jag läntar till och med efter saknaden som kommer uppstå för att inget slår känslan efteråt.

Efter att ha lyssnat på mig själv säga det så tror jag på oss. Jag tror att under de här månaderna har vi lärt oss hur det är att hela tiden vara i närheten av varandra, till skillnad mot vad vi visste i höstas. Det var en ren ovana som gjorde att vi tröttnade. Jag tror att vi båda vet om det och det enda som krävs är en överrenskommelse. Jag tror verkligen att vi kommer klara det här nu.

Det är måndag snart, men jag lever för ikväll

Det här är mitt hundrade inlägg. Det skulle kunna vara mer intressant än såhär men jag får kanske satsa på att göra det tvåhundrade lite mer speciellt istället för den här dagen har ingenting sådär jätteintressant att bjuda på. Om en stund ska vi åka mot Borås för att gå på kusin Johans konfirmation. Jag är inte taggad, sist vi var på konfirmation för storebrodern Mathias höll det på upp emot tre timmar i kyrkan. Förhoppningsvis har de ändrat på det nu.

Det är ganska sjukt att det är tre år sedan jag konfirmerades nu, eller i augusti. Tre år sedan vi var på konfirmationsläger i Örkelljunga. Allting var så annorlunda då, som ett annat liv. Det kanske man kan kalla det till och med, för då var jag ung och dum. Faktiskt så stämmer det ganska bra in på mitt fjortonåriga jag.

Jag var 17 år och ville inte vara den som blev kvar

Jag vill ha ett eget ställe. En lägenhet, kanske allra helst ett hus. Jag vill bo för mig själv men alltid ha plats för sällskap. Jag vill ha vita väggar i alla rum och färgade detaljer. Jag vill ha ett kök, ett sovrum, ett vardagsrum och ett gästrum. Jag vill ha bilder på väggarna, en hel vägg i sovrummet med bilder från minnen.

Jag vill ta hand om mig själv, laga min egen mat, tvätta mina egna kläder - som att jag inte gör det redan - och ha mina egna regler. Jag vill ha mitt eget kylskåp med mina egna mat som jag köpt med mina egna pengar som jag tjänat på mitt egna jobb. Jag vill ha min egna garderob med mina egna kläder som jag trivs allra bäst i och ett virr varr med skor på golvet.

Jag vill ha mina egna hemmafester på min stora balkong med rosévin på somrarna tills det ljusnar. Jag vill ha många fina vänner av båda könen och några som är kära i varandra fast kanske inte riktigt vågar tala om det för varandra. Alla andra kan se det så tydligt men de är sådär fint blyga båda två så ingen av dem vågar säga något.

Jag vill bestämma över mig själv, jag vill inte ha någon i vägen för vad jag än vill göra, jag vill möblera om flera gånger för att jag tycker det är kul och jag vill städa varenda hörn för att då känner jag mig så duktig. Jag vill titta på skumma tvprogram ensam, eller med en arm om mina axlar, och tycka att det är spännande även om det inte är det.

Jag vill ha en stor säng som jag kan ha sällskap i utan att det blir trångt, men vi ska ändå ligga tätt intill varandra på ena sidan av sängen. Jag vill ha bilder i taket som vi kan ligga och prata om i flera timmar om nätterna för att ingen av oss kan sova. Jag vill vakna sent dagen efter och servera honom frukost på sängen varje lördag för att bara han är som han är och han förtjänar det.

Jag vill gråta till filmer utan att han bryr sig om att det är löjligt, jag vill ha armar omkring mig genom en tre timmar lång film som håller lika hårt hela tiden. Jag vill kunna titta bak på honom och se hur koncentrerad han är på filmen även om han sagt tidigare att han inte gillade den. Jag vill skratta lite åt honom och ännu lite mer när han skäms.

Jag vill kunna gå omkring i slaffsiga mjukiskläder mitt på dagen och inte behöva sminka mig för ingen ser mig. Jag vill kunna sätta på musik på högsta volym och sjunga falskt till låtarna med en banan som mikrofon.

Jag vill bjuda in en vän på kaffe och sitta med benen uppdragna i soffan i flera timmar för att lyssna på vad hon har att säga. Jag vill upptäcka att klockan är sju på kvällen och att magen har kurrat i flera timmar utan att jag märkt det och bjuda vännen på kvällsmat. Jag vill att klockan ska bli så mycket att vännen inte vill gå hem så att hon får sova i sängen i gästrummet.

Jag vill flytta hemifrån.

En lååååång natt

Det är.. lördag. Det borde vara fredag men det är lördag. Klokan är halv två och jag sitter i tvsoffan, någonting är väldigt fel. Jag har spenderat kvällen på Liseberg med Emma, Pyttan, Frida och Marcus.Vi har sjungt med i Maggios låtar och stått på tå för att skymta henne på scen. Trots att det inte var helt toppen så var det kul och jag mådde bra. Jag fick sedan spendera ett tag på stationen ensam innan planerna för de andra blev ändrade återigen och jag fic sällskap på tåget hem. Snälla Felicia hämtade mig och en tjej till som också skulle till Sollebrunn i Alingsås och körde hem oss lugnt och försiktigt. Om tre kvart ska vi iväg igen, jag och Felicia alltså, för att hämta två berusade pojkar. Jag är endast med som sällskap såklart, är man snäll så är man. Så idag blir det nog inte till att sova förrän runt fyra på morgonen. Känns bra. Tur att det är lördag och jag kommer kunna sova ut.

En fredag sådär i maj

Jag måste faktiskt säga att gårdagen var ganska bra, även om engelskalektionen för det första var hemskt onödig då vi bara satt där och gjorde ingenting mer än lyssnade på några redovisningar. Det var för övrigt min sista engelskalektion ever. Slutade kanske inte engelska b på bästa sätt, är fruktansvärt missnöjd med de nationella proven. Jag har inte fått bara G på något i engelska sedan i typ.. aldrig. Så sjukt dåligt av mig så jag skäms.

Vi åt en snabb lunch bestående av pasta, kyckling, gurka och bröd med ost för min del. Därefter var det dags för kanotpaddling på idrotten. Vi fick göra allt själva, rulla ner kanoterna till ån och allt det där, men det var det värt. Det var riktigt mysigt att sitta där och paddla förbi alla fina hus i Sörhaga, trots att axlarna fick lida lite för det - vilket känns ganska rejält idag. När vi kom fram till vårat mål som var playan gick det dock utför en aning. Det blåste storm och det var fruktansvärt kallt. I och med att värmen hade slagit på ganska rejält när vi paddlade var det ingen som hade sådär jättemycket kläder på sig. Jag och Alice gömde oss under Johans tröja medan de andra spelade brännboll. Inte min sport.

Paddlingen tillbaka gick mycket fortare och vi var tillbaka i mediahuset vid tvåtiden. Därifrån tog jag sedan följe med Ellen en bit för att gå till Eric. En stor svart och en liten vit hund hälsade glatt på mig när jag kom in. Den lille var det sötaste jag någonsin sett! Det kändes som att hålla i ett levande gossedjur som kröp runt bland håret och slickade mig i ansiktet. Att sedan sitta på golvet och fajtas med stackars Nera om är så avundsjuk var inte riktigt lika roligt om att se lilla Gipsy hoppa runt på golvet.

Jag och Eric ägnade en stund till att prata religion innan tvn tog åt sig hela våran uppmärksamhet. Det blev lite fika med Amanda och Barbro och ännu lite mer tvtittande innan det blev dags för mig att åka hem. Jag kände att jag kunde religionen och sket i att plugga något mer under kvällen.

Om sådär en halvtimme ska jag dra mig ner till vårdcentralen för att göra spirometri. Inte en dag för tidigt. Jag har väl väntat i någon månad, eller ännu mer. Vidare till skolan för att ha religionsprov och ikväll ska jag, Pyttan, Emma och sådär 8000 andra fans titta och lyssna på Veronica Maggio på Liseberg. Det viktigaste är ju faktiskt att man hör. Min snälla vän Felicia har sagt ja till att hämta mig i Alingsås efteråt, med nytt körkort och allt. Ibland är det bra med vänner som har körkort.

Ett sting i magen

Utvecklingssamtal. Ett ord som kanske svider lite i magen. Det blir automatiskt lite oroligt och lite spänt de tio minutrarna innan man stiger in i rummet där läraren sitter och väntar. Idag var det bara jag och mamma, pappa satt fast i någon bilkö någonstans - som vanligt. Det var nästan som jag trodde. Jag var medveten om att jag ligger på godkänt i de flesta kurserna. Att ett ig svider finns det väl ingen tvekan om, men när det står för en kurs som jag inte bryr mig ett dugg om spelar det ingen roll. Jag vet att jag kommer gå ut tvåan med ett ig och jag berättade rakt ut för både mamma och Tommy att jag tänker inte prioritera det alls den här terminen. Det finns andra saker som är mycket viktigare för mig nu. De nickade och Tommy sa att det kommer finnas tid att göra det i trean. Inget mer med det.

Någonting som förvånade mig var mitt höga betyg i foto. Tydligen ligger jag mellan vg och mvg, något jag verkligen inte trodde. Nog för att jag har lämnat in alla uppgifter men så bra har de inte varit. Det känns ju ganska bra att jag faktiskt har valt foto som inriktning i trean nu.

Jag hade kunnat säga väldigt mycket på mina utveckligssamtal, klaga på väldigt mycket och bara slänga ur mig dålig kritik, men det kändes inte så lägligt. Jag fick frågor om hur jag tyckte att jag presterat det här läsåret, något positivt och något negativt. Den enda frågan jag inte kunde svara på var det positiva. Det stod still. Jag sa att våran klass är bra, att vi har bra sammanhållning. Det är egentligen det enda som är bra i skolan.



Jag tror att det är svårt för en del att förstå att det inte finns någonting jag kan göra åt mina känslor nu. Det är för sent, jag har redan fastnat igen. Jag tänker inte bry mig om vad andra tycker och jag tänker verkligen inte lyssna på det dåliga som skulle kunna hända. Jag är väl medveten om att det kan bli jobbigt igen, jag är väl medveten om att jag kan bli sårad igen. Men det spelar ingen roll, jag vet om det och är beredd att riskera det. Vad andra tycker skiter jag fullständigt i, det är våra liv och om vi vill ha det såhär borde vi få det utan att någon säger emot. Punkt slut.

Sju sorger och åtta bedrövelser sen, så längesen

Det enda jag behöver är bekräftelse. Jag kan sitta hela dagar och tro att nu, nu är det dags att påbörja prosessen igen. Den kommer bli lia jävlig som förra gången så det är lika bra att börja redan nu. Jag började med att radera alla sms, alla de som jag sparat i flera veckor, och sedan ta bort hjärtat bakom namnet. Efter det skrev jag en sida i min gröna bok och sen lade jag mig i soffan. Jag hade väntat på ett svar i fyra timmar men inte fått något, och så kom det till slut och det visade sig att det var elektroniken det var fel på. Nu, när jag vet att allt är lugnt och har fått beräftelse och ett löfte så känns det lättare.

Tvivlet kan komma tillbaka bara inom några timmar och det kan hålla i sig tills den dagen då jag sitter med dina armar runt mig och känner din närhet igen. I den stunden känns allting som det ska ännas, fint varmt och underbart. Jag önskar att jag unde ha det så jämt, vara hos dig hela tiden och aldrig behöva tvivla på dig. Men vi är i det stadiet där ingenting är säkert, ingenting går in i hvuudet och stannar där utan det blir automatiskt ett hinder däremellan.

En dag kommer det förändras. Några veckor till sedan finns det ingen skola att tänka på längre. Det kommer vara många veckor utan dig men kanske är det bara bra. Att sakna är bra, allting känns dubbelt så bra när saknaden upphör. Jag litar på dig, jag tror att den här sommaren kommer bli ännu bättre än förra. Om vi bara vill och kämpar klarar vi det.

Alltid så himla lägligt

Idag kommer bli en jävlig dag. Halsen gör ont och jag har inte kunnat sova tack vare den. Huvudet känns som att det väger ungefär två ton och det dunkar. Tack och lov att vi bara går till elva.

Några hundra kronor fattigare

Nu tillhör jag nog en av väldigt få svenskar som inte ska titta på VM-finalen i hockey. Istället har jag satt mig till rätta i soffan på övervåningen och tittar på finalen i Fenomen. Jag har aldrig sett det innan men har fastnat lite för det när jag sett reklamsnuttarna. Tydligen är det försent att se det nu dock, haha.

Trippen till Trollhättan i förmiddags var regnig och solig om vartannat. Eftersom pappa var med blev det ingen lång vistelse men jag fick med mig lite fint hem ändå. Ett par svarta shorts med hög midja är något jag har suktat efter ett tag och idag hittade jag de perfekta på Gina Tricot! Det går lite emot mina regler att köpa kläder där nu för tiden, men jag kunde inte stå emot. I samma butik köpte jag med mig en svart tubtop för 60 kr. Från Team Sportia fick jag med mig nya träningskläder för 200 kr, ett par byxor och ett linne. Riktigt bra kände jag! På H&M köpte jag två par strumpbyxor och en mascara på Kicks. Jag är lite avundsjuk på min mamma som köpte ett par himla fina skor, hade hon inte haft typ fyra storlekar mindre än mig hade jag snott dom från henne dagligen.

Imorgon ska vi tillbaka till skolan. Det känns nästan som att det är höst när det regnar såhär. Det känns olockande och totalt onödigt att gå till skolan. Min hals svider. Mina ögon svider. Jag vill helst bara ligga i sängen hela dagarna.

Panik, absolut överrens

Vi hade en fin kväll hos Ellen igår med skratt, spel och galenskap. De tre tjejerna som hade druckit vin hos Pyttan dagen innan var trötta men de var på topp när vi väl kom igång. Vi spelade Absolut överrens och Panik tills klockan blev sådär halv elva och vi gick mot McDonalds för att hälsa på Frida som skulle jobba fram till småtimmarna. Stackarn. Mamma kom och hämtade mig runt elva, snäll som hon är, och vi lyssnade till Eurovision Song Contest på vägen hem. De pratade mest och jag höll på att somna. När vi kommit hem och jag stod med tandborsten i munnen ropade mamma från undervåningen att Sverige låg etta. Jag skrattade lite och sa "skojar du eller?" men nej, det gjorde hon inte. Dock verkar det som att Saade åkte ner några placeringar efter att vi hade gått och lagt oss och Azerbadjan tog förstaplatsen. Jag är inte insatt för fem öre och vet inte vilken låt det var, mer än att det var svenskar som hade skrivit den.

Idag ska jag, mamma och pappa (!) åka till Trollhättan. Jag har bestämt mig för att söka igenom varenda litet hörn i deras H&Mbutik för att försöka hitta de virkade shortsen. Jag har inga stora förväntningar, jag tror knappast att de finns någonstans och har de någon gång funnits så har de antagligen tagit slut för längesen. Men, det är värt ett försök! Jag ska spendera lite pengar idag, alltså. Det är kanske dumt, men jag känner ett behov. Jag är inte shopaholic alls, jag lovar..

Say what you need to say

Jag har varit otroligt duktig idag! Jag planerade redan förra helgen att idag skulle jag rensa ur mina lådor i hyllorna och så blev fallet. Jag har gjort mig av med mer än hälften av allt som gömde sig i dem, varav det allra mesta var papper och gamla skrivblock som jag inte ville ha kvar. Alla dagböcker är kvar och andra nödvändigheter men jag är två lådor och fyra pappersförvarare (vet inte vad de kallas) fattigare. Det tog hela förmiddagen med en paus för kaffe och en för att kolla på bilder från första Thailandsresan 2002.

När dammsugningen satte igång och jag tog mig in under sängen upptäckte jag att ett av benen hade lossnat och vridigt sig. Tur att jag upptäckte det innan jag vaknade mitt i natten och märkte att jag låg på marken! Nu står sängen på långkant mitt i rummet så det ser inte alls speciellt städat ut men förhoppningsvis kan pappa fixa det snart.

Om en kvart ska jag dra mig ner till busstationen och åka till Moa. Där ska vi äta innan vi ska vidare till Ellen för att spendera kvällen på hennes veranda. Blir minsann en fin lördag det här! Och det är inte alls komplicerat att skriva med nymålade naglar, inte alls..

Det här är värt att dö för, jag tror mitt hjärta blöder

Tomt. Tyst. Stilla.

Dunk dunk. Panik. Vad händer nu?
Du ligger sist, du kommer förlora, du förlorar.
Slappna av.

Du ligger på marken med ansiktet i marken. Du har ramlat. Det svider på knäet.
Armen gör ont och du gråter lite. Ingen ser.
Du är osynlig. Ingen bryr sig.

Dunk.. dunk.. dunk..
Du tittar upp. Där är han.
Han bryr sig. Han älskar dig.
Han är den enda.

Let's make it matter

Ibland blir det bara kaos. Det säger stopp i både huvudet och kroppen och allting slutar fungera. Till att börja med var jag idag i skolan två timmar för tidigt, eftersom våran engelskalärare inte sagt till oss att vi inte behövde komma på lektionen idag. Jag kunde legat kvar i sängen i två hela timmar till, men istället satt jag i en datasal proppfull med mina klasskamrater i två timmar. Inte för att klaga, men det sög.

Vid tio startade nationella proven, först och främst läsförståelse som jag tyckte var ganska lätt och blev klar en halvtimme innan tiden var slut. Vi hann gå och äta innan hörförståelsen skulle börja men det var inte mycket till mat; bara bröd med smör och ost på och lite gurka. Hörförståelsen gick åt fanders. Jag fattade knappt ens frågorna och gick därifrån ännu mer irriterad än tidigare. Gick från skolan utan att veta vart jag skulle och hamnade hos Eric. Tack gud för honom. Där fick jag spendera en dryg timme för att vänta på min buss och sov sedan hela vägen hem.

Jag vet inte var all trötthet kommer ifrån. Jag sover på nätterna och vaknar till och med innan klockan ringer, men är ändå helt slut. Det kan mycket väl bero på pollen men efter gårdagens oväder borde det ha regnat bort. Jag har mycket att göra, mycket annat än att till exempel sitta här och skriva ett blogginlägg som ingen bryr sig om, men jag orkar inte. Jag kommer antagligen avsluta andra året på gymnasiet med minst ett ig.

Follow me

Jag brukade skriva om våra speciella dagar. De var fler än jag kunde skriva om, men några finns på papper. Några finns i min dagbok och några i den stora gråa pärmen i min hylla. Jag kan läsa om dem och inte minnas allt även om jag trodde att jag aldrig skulle glömma. Det är ett långt uppehåll från november till april, däremellan fanns ingen lycka. Det var fem månaders depression.

När jag läser det fylls jag av allt. Tårar, glädje och allt däremellan. Nyss läste jag om den tjugotredje oktober och började gråta. Jag fattar inte att det hände, jag har nog fortfarandei nte förstått att det hände. Att någon lämnade livet så hastigt, utan logisk anledning. Om jag tänker efter kan jag minnas alla detaljer från den dagen, hur tiden gick hemskt långsamt, hur jag kunde göra honom få gråtattacker i rummet bredvid och hur han stängde in sig. Jag vill inte minnas det, men jag vill inte glömma bort det heller.

Regnet och åskan närmar sig. Det behövs för att jag ska orka ta mig till skolan något mer, idag har jag varit så trött att jag somnade båda bussresorna och till och med på bordet i skolan. Huvudet känns som att det väger flera ton. Jag har inte gjort någon nytta i skolan idag alls. Dags att dra ut all elektronik och förbereda sig på att åskan kommer.

Bilder, för det var längesen

Idag var det varmt och vi var ute hela dagen. Jag har ful solbränna på ryggen och bröstet men det kommer jag inte kunna göra något åt på ett tag nu verkar det som, solen ska lämna oss tills ingen vet när. Fotomaraton hela dagen och ja, mer än så orkar jag inte säga. Här är några bilder från denna dag.

I'm yours

Det var samma vägar som första gången, det var samma känsla i magen om man subtraherar bort lite nervositet. Jag hade gjort det här förut men känslan var ny ändå. Dina kläder var nästan likadana, du luktade likadant och det var varmt, precis som då.

Det var som att träffa dig för första gången, men jag kände igen allt. Vi hamnade på samma små vägar vi hamnade på den tredje juli förra året, när vi faktiskt sågs för första gången. Samtalet var lättare än då, tack och lov, men mycket kändes likadant. Dina armar runt mig i soffan kändes som de brukade kännas, dina tröstande ord och dina ord om kommande sommar. "Du kommer väl ihåg hur bra förra sommaren var? Denna kommer bli ännu bättre."

Var det ett löfte? Vad var det? Jag ska vänta, vänta och se. Jag lovar. Jag väntar på dig. Du är värd all väntan jag kan ge. Jag älskar ju dig.

Du kan skratta och låtsas om ingenting

Det är lördag och jag ska spendera hela dagen instängd på jobbet. Det är ju ganska självklart att himlen är klarblå och solen lyser starkt just idag då, ja jättesjälvklart. Jag brukar kunna låta bli att tänka på det när jag väl är där men just nu är det hemskt deprimerande.

Igår kväll såg jag på Twilight med mamma, som såg den för första gången. Jag har själv sett den typ fem gånger innan så jag var inte så koncentrerad på filmen. Jag gick ock lade mig vid elva efter att tidigare under eftermiddagen sovit en halvtimme i soffan men var fortfarande hemskt trött. Det berodde antagligen på alla de gånger jag vaknat under natten innan. Jag somnade strax efter elva och vaknade vid tio över sex. Så typiskt, men jag lyckades somna om till kvart i nio. Mormor ringde så jag blev tvungen att rusa upp ur sängen för att svara, vad hon ville har jag ingen aning om.

Det är tur att jag har en fin söndag framför mig med fint väder och fint sällskap. Jag skulle åkt på kalas hos kusinerna i Göteborg men jag har tackat nej till det för att istället träffa min favoritperson. Fint, japp.

Barfota fötter genom hela stan

Jag lyssnar på Veronica Maggio flera gånger om dagen. Mest lyssnar jag på Snälla bli min för att jag älskar texten och den passar in i nuet. Mitt huvud är en enda röra, ena sekunden kommer jag på mig själv med att sitta och flina för mig själv, andra sitter jag med pannan tungt i handflatan och undrar vad fasen jag håller på med. Det är nervositet, sorg, kärlek och allt som hör därtill. Det är farligt, det är läskigt, det är underbart. Det dunkar i bröstet och jag ler kanske mer än jag borde. Jag vill inte bry mig, jag vill inte behöva tänka efter, jag vill ha tillbaka det från förut. Fem månader. Fem månader av sorg. Vad händer nu?

Letar efter nåt att säga som kan ändra allt

Nu är tårar samma sak som förvirring. Tårarna verkar uttrycka allt, det finns inget annat. Hela huvudet fylls med dem för de har ingen annanstans att ta vägen. Jag är förlorad i dig, igen.

Det handlar om dig, det handlar om mig

Precis när vinterdepressionerna har lagt sig kommer vintern tillbaka, nästa i alla fall. På vägen till skolan tittade jag ut genom fönstret och såg någonting som flög med i vinden, antog att det var regn och glömde bort det tills jag tittade igen och såg att det var snö. Jag vet inte om jag blev så förvånad, när jag gick hemifrån och termometern stod på en och en halv minusgrad tänkte jag "ska det regna idag så blir det väl snö istället", men att det faktiskt började snöa var fruktansvärt deprimerande. Luften blir grå och man tappar hoppet om att sommaren är nära. Det är maj för fasen, vad är det här?

Ett långt samtal som höll på fram och tillbaka hela dagen. Jag satt och tänkte att de här orden kommer tappa sin mening, de kommer inte betyda det de egentligen betyder för att vi sliter ut dem så. Kanske är de redan utslitna, kanske är det därför de inte känns lika mycket. Men nu, nu känns de igen. Förvirringen tar över och lite glädje flätas in. Det här kommer göra mig galen och kommer sluta i katastrof eller precis tvärtom.

Trött-are

Jag är hemskt trött och känner mig knappt kapabel till att skriva något. Det finns liksom ingen ordning i mitt huvud just nu. Det sitter antagligen i från igår, som förresten var grymt! Tills det dunkade för mycket och huvudvärken tog över. Vid kvart över elva tog jag, Moa, Elin och Daniel tåget från Göteborg. Innan dess hoppade vi runt på ett rökigt, svettigt dansgolv, blev varma och stod utanför ett tag. Kylan utomhus gick rakt igenom och promenaden från tågstationen hem till Moa blev nästan plågsam. Varsin tekaka och vi gick och lade oss.

Imorses vaknade jag vid tjugo i nio och Moa inte mycket senare - kanske tack vare att jag gick upp och andades in mina astmamediciner. Vi åt frukost till Glee, läste lite teori, lyssnade på Simon Norrsveden och tog cykeln till tågstationen. Vi gick en sväng på stan och jag köpte present till min mamma som fyller år idag. Det var meningen att jag skulle träffa Eric en stund men tio i tolv bestämde jag mig istället för att ta bussen hem. Tröttheten var inte att leka med. Så jag åkte hem, gick till apoteket och Ica, sedan hem och bums ner i soffan. Här har jag nu suttit sedan ett, med undantag från när mamma kom hem med tårta, som vi åt hela familjen plus farmor. Jag duschade av mig lite och nu sitter jag här igen. The big bang theory är på tvn.

Imorgon är det skola igen, det känns som jag inte varit där på flera veckor. En lång dag dessutom. Usch vad deprimerande.